Kvinnan jag pratar med vet inte riktigt hur hon skall förhålla sig till det faktum att hon tycker att partnern är en emotionell förtryckare: ”han var så oerhört charmig och omtänksam i början då vi träffades. Mina föräldrar, syskon och vänner älskar honom. Mot mig är han pedantiskt och i perioder iskall.”
Jag hör de där berättelserna emellanåt: ”men omgivningen…”
Så här är det: de som tycker att din partner är ett riktigt kap behöver inte leva med känslomässig svältkost, sociala masker och annan torftighet. Det är du som gör det. Frågan är om de velat byta med dig!
Gapet mellan hur en person beter sig då det bara är ni två och hur han/hon agerar när ni är bland andra ger tydliga indikationer. Sociala kameleonter är mycket svåra.
För att kunna sortera bitarna behöver vi ett intakt Jag som kan se med öppna ögon och lyssna inåt. Lita på rösten i maggropen som bara vet. Rea inte ut din sanning för att passa in. Mod föds bl.a. när vi använder rösten för att slå igenom tystnadens barriärer.
Någon sa att om en relation skall hålla måste de positiva sakerna vara fem gånger fler en de negativa. Tänk om det stämmer!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
hm jag är nog själv annorlunda när jag är ensam med min partner, mer autentisk, vågar säga saker jag inte vill alla ska veta,bara han. Men också försiktigare, han kan ju gå sönder…så sånt jag vet är smärtsamt lindar jag in eller struntar i att säga, om jag kan….för jag är lika feg som alla andra……så hur ska jag våga bli modigare? både mot mig själv och mot min partner? hur säger man sånt man vet gör ont? jagversionen? han ser det ju iaf, och försöker undvika smärtan lika effektivt som jag…..? och varför är det alltid jag som ska vända utochin på mig? hm
I natt är ett bra exempel. Min yngsta dotter blev sjuk i natt. Jag och dottern har kämpat med magsjukan hela natten och vi är totalt slut…. Hon är en 7årig krigare☺. Det här hände ju såklart ett antal ggr under min tidigare relation. Då låg mitt ex i sängen och hjälpte aldrig till. Jag blev arg utåt men inom mig dog det något varje gång. Jag förstod aldrig varför inte han fanns vid vår sida, vid dotterns sida. Då slutade det med att jag var trött och ledsen, nu är jag trött o lycklig över att det värsta är över. Krigaren mår bättre. Det enda som är viktigt just nu. Det är inte alltid bättre att vara två.
Skönt att känna skillnaden och skönt att det värsta är över när det gäller magsjukan.
Vet hur slitsamt såna nätter är och hur synd man tycker om sina små ”krigare”.
Kramar till dig och din lilla krigare 🙂
Vad jag kan känna igen mig hur många gånger har jag inte tänkt den tanken:men alla andra tycker ju så mycket om honom, hans glada och sociala och. Glada sida.varför älskar inte jag honom längre, varför visar han inte den sidan hemma…
Även idag när jag mötet människor så får jag så ofta höra men har ni separerat, men han som är så trevlig…
Men nu är jag så klar med varför jag lämnade och nu kommer jag på mig själv att jag hittar mer och mer tillbaka till mig själv hittar små detaljer i mig som börjar blomma igen, små gester och sidor som varit gömda men som jag vill vara mer av..
Önskar er en solig onsdag kram
Känner igen mig i de där små sakerna man hittar inom sig, som inte syns utåt. Tror folk märker en skillnad de inte kan sätta fingret! Kul att lära känna sig själv 🙂
Jag tänker så här när andra undrar eller kommenterar. Min resa är inte för dem så de måste inte förstå den eller gilla den. Det är inte alltid jag själv gör det ens 😎
”Trevlig” och kärleksfull/omtänksam är inte samma sak. Detsamma till dig Kerstin.
Så sant Michael och det var just det jag saknade omtanken och kärleksfullheten just därför jag kände mig så ensam..
”Rea inte ut din sanning”, detta behövde jag höra idag, tack. Det finns nog ingen sanning som är den andra lik så varför skulle min vara mindre värd än någon annans. Ha en fin dag alla♡
Önskar även dig en fin dag Linda.
Detta låter definitivt som mitt ex. Utåt sett mycket social men på hemmaplan mot mig var han en helt annan person. Igår pratade jag med han på telefon angående barnen, helt plötsligt ändrads tonfallet och han blev sådär övertrevlig och säger bara till mig ”Nu ska jag hoppa in i en bil så vi får fortsätta prata om detta en annan gång.” Han blev plötsligt väldigt glad och skrattade och lät inställsam på rösten från att ha varit det vanliga jaget jag är van vid, har åsikter om hur ag är och vad jag säger. För igår fick jag återigen höra ”du har alltid varit si eller så”…återigen det där anklagandet som att det är fel på mig. Men till skillnad från tidigare så tar jag inte åt mig, jag har vuxit som människa betydligt sedan vi levde ihop. Det vi talade om igår rörde barnen och i det fallet så hade inte många haft samma åsikt som han, det vet jag med säkerhet.
Jag har levt med en man som jag idag ser att det inte var en bra person. Som när han gjorde saker som var fel tex olagliga saker. Allt från inbrott till att inte ha bälte på sig. Enligt han själv så gjorde han aldrig fel. Vart jag arg för vad han gjorde så pratade han inte med mig. Det slutade alltid med att jag sa förlåt för att få honom glad igen och för husfridens skull. Han kunde aldrig säga förlåt. Han var charmig mot andra. Nästan fjäskig men när dom gick så var dom dum i huvudet enligt han. Han har heller ingen respekt för lagen och myndigheter.
Min första kille när jag var 16 var sådär charmig mot alla medans mot mig misshandlade han mig psykiskt. En hemskt period i mitt liv och hemskt att din första kärlek ska vara så
Jag kom i känslomässig chock när jag tillslut upptäckte att han var otrogen. Ingen! Jag menar ingen tror detta om honom som är så älskvärd mot alla. Utom mot mig när vi är själva. Han jobbar med härskartekniker. Detta kom från en dag till en annan och jag hängde inte med. Jag grät när jag läste ditt inlägg. Så sant men otroligt svårt.
Vilket slags liv är du värd att leva Eva?
Precis som ett x var.
Alla som träffade henne såg enbart en mycket trevlig, glad och social människa.
Under ytan fanns och finns än idag en fruktansvärd person. Kom bara fram när alla andra försvunnit hem till sitt.
Nästan alla som får höra historien vill inte tro på det som sägs och på det som händer.
Minst lika jobbigt det, att få höra att man ”överdriver nog lite”, ”så farligt kan det väl ändå inte vara” och lite till.
Anser själv numer att – som du skriver – det behövs ett ”intakt Jag” för att hålla ihop det. Och sociala kameleonter finns även bland de utomstående.
Vad behöver du för att bli fri Peter? Vilka beslut står du inför?
Jag kommer fokusera på omtanke och att stötta.
Själv är jag fri från denna människa. Och skulle något hända mig igen känner jag att jag är väl förberedd denna gång.
Får också hjälp av bra terapeuter 🙂
Det kanske är så, ”om en relation ska hålla så måste de positiva sakerna vara fem gånger fler än de negativa”.
Så är det i vårt förhållande. De positiva sakerna är många gånger fler än de negativa. Men det finns en negativ sak som väger tyngre o tyngre och som drar ner känslan av allt det fina som finns.
Men det är nog just känslan av att allt annat är så bra så man inte tycker att man kan göra slut. Fast jag många gånger den sista tiden har känt att jag är helt säker på vad jag vill så kommer tvivlen tillbaka. Jag velar o velar. Det är för bra för att slängas bort men ändå inte så som jag vill ha det. Den biten som saknas väger för tungt hur jag än försöker se på allt det positiva.
Han är precis lika gullig och kärleksfull mot mig hemma som bland folk. Vi var på semester för nån vecka sen. Det var en tant som frågade om vi var nykära. (Varit ihop i tio år.)
Semestern var helt underbar på många sätt och alla mina känslor kom tillbaka och känslan av ett ”Vi” men bristen på det som jag saknar (som inte ens semestern fick liv i) fick mig att vräka ur mig allt som har rört sig i mitt huvud den sista tiden.
Det blev ett tungt samtal. Sa att jag har funderat på att göra slut för att få chansen att hitta någon som uppskattar samma saker i livet och för att jag ska få det innehåll i mitt liv som jag vill ha.
Vet att kommunikation är A och O men har inte orkat kommunicera den sista tiden. Blivit bara mer o mer irriterad över hur livet är och att den andra inte tar tag i sitt problem, för bådas skull. Hade givit upp och ville något annat. Kände att jag orkar inte driva ett ”Vi” längre. Hade bestämt mig för att göra slut.
Men nu är vi där ”med kniven mot strupen”. Nu ska han göra allt för att fixa det här. Redan ringt o bokat tid.
Så vi kör väl en runda till och ser vad som händer.
Nånstans i botten finns nog mina djupa kärlekskänslor som inte vill ge upp. Jag bryr mig egentligen inte så mkt om den ekonomiska tryggheten och den stora hjälpen med barnen o hushållet.
Det som jag uppskattar mest är den känslomässiga biten, att han visar så tydligt hur mkt han älskar mig. Det vill jag inte förlora.
Hans känslor är starka o äkta och fast jag kände att mina hade svalnat så kommer dom ändå fram när vi har egen tid och kan koppla bort den tunga vardagen.
Det kanske finns hopp för oss ändå.
Värt ett försök till. ❤️
Vad saknas Josefina? Tack för att du delar med dig så generöst.
Bränslet (sex) saknas.
Och då menar jag inte bara den fysiska biten utan oxå allt det positiva som man får med på köpet. Mera känslor, lusten till mer närhet, känslomässigt prat, livslust, glädje, ork…❤️
Det är definitivt värt att kämpa för Josefina, när du känner så. Bra att du är ärlig och berättar för honom. Det är då det går att göra något. Den saknade ”biten” kanske finner sin plats. Lycka till! Ni har något att strida för.
Tack Bo!
Jag tycker oxå att vi har något att strida för.
Mkt har vi redan försökt med men allt ska göras innan man ger upp.
Jag hoppas att den saknade biten finner sin plats.
Det är egentligen så lite som fattas för att man ska vara nöjd med livet.
Men när man saknar något så blir ”det lilla” till slut ”det stora”.
Vi får väl se vad som händer. Hoppas på det bästa. 🙂
HÄRLIGT ATT HÖRA JOSEFINA!!! Du vill verkligen ge allt!!! ❤️
Tydligen!!!
Envis som sjutton. 😉
Ett försök till.
Blir det ingen förändring så då kan jag fatta ett beslut om hur/med vem jag vill leva mitt liv med.
Det får tiden visa.
Kram ❤️
För mig är sex kittet som håller samman förhållandet. Att vara intim med någon, lämna ut sig, ge sig hän o njuta av varandra gör att känslorna växer o man känner sig nära varandra på ett djupare plan. Det går inte att bygga ett förhållande på enbart sex det krävs mer än så givetvis men inte heller kan man hålla liv i ett förhållande utan sex.
Det är nog ganska individuellt hur stor roll sex spelar i en relation. Det finns fler än man tror som lever i mer eller mindre platoniska förhållanden och som är nöjda med det. Men naturligtvis finns det också de som lever i liknande förhållanden och är missnöjda. Det bästa är om personerna i förhållandet själva bestämmer hur viktigt sex är för just dem, utan att bry sig om sociala normer och förväntningar.
Charlotta
Det är ganska exakt ett år sedan nu. Jag var en av dem som våndades, ältade, grubblade och grät mig till sömns. En sådan som desperat strök med en skälvande hand över en bortvänd rygg. Tänkte, hur är det möjligt att en så karismatisk och utåt sett älskvärd människa är så kall när dörren stängs mot omvärlden? Hur kommer det sig att den person jag är beredd att ge mitt allt, ger mig torra smulor? Och värst av allt, varför finner jag mig i det?
Jag hade fruktansvärd separationsångest. Länge. Jag förstod att jag måste ta mig ur det, men jag klarade det varken fysiskt eller psykiskt på egen hand. Det var som att min kropp kände på sig att jag var på väg att ge upp och gav mig en sista skopa kraft. Mitt uppe i all misär bara bestämde jag mig för att resa bort. Flyget lyfte tjugotvå timmar senare, och när jag kom hem bad jag mina närmaste om hjälp. Flytten gick på en dag. Det var hemskt och fruktansvärt och jag grät medan jag packade.
Men vet ni vad som var det märkliga? Känslan i bilen på väg därifrån! Separationsångesten som innan den faktiska separationen var så oerhörd, den jag trodde att jag på allvar skulle dö av. Den visade sig efteråt inte med ett enda stråk av ånger. Jag kände lättnad och frihet och rädsla och svindel. Jag kände mig yr och glad och ibland orolig för framtiden. Jag sov på soffor och i gästsängar tills jag hittade mitt egna krypin. Det var inte optimalt. Men: jag har aldrig ångrat mig! För det liv jag lever nu, med alla de fina och jobbiga beståndsdelar som tillsammans utgör helheten livet, det är mitt. Jag tar både lätta och svåra beslut, jag bryter ihop och byggs upp, jag gråter och jag asgarvar. Jag är människa.
Och det var något jag inte kände mig som med honom.
Hur underbar han eller hon än är i andras ögon. Hur varm, förstående och empatisk han eller hon än framstår när omvärlden tittar på. Så kan den personen för DIG vara något så simpelt som ett ankare i grumligt vatten.
Jag tror att alla människor innerst inne har en känsla för vad de bör göra, men samma sekund som man hör sin inre sanning kommer ett kulspruteregn av logiska lösningar, (bort)förklaringar och tvivel. Då krävs det mod att låta den rösten höras. Ännu mer mod att agera efter den.
Hissa seglen och omfamna ett liv fullt av vågor, stiltje, solbränna och regnrusk. Gör det ensam eller med någon som ger dig värme på resan. Låt det kittla i magen. Om det blir hål i seglen, laga dem om det går. Annars kan man prova att ro ett tag för egen maskin. Och till sist ta ett beslut om man vill hissa nya.
”Allting ordnar sig” – jag fnyste föraktfullt åt den slitna klyschan när jag var på min djupaste botten. Jag blev uppriktigt arg och tyckte att andra bagatelliserade mitt lidande och min oerhörda beslutsångest. Nu, ett år efteråt, så kan jag säga såhär. Att precis allt kanske inte ordnar sig, men det går att hitta så väldigt många sätt att leva på som gör att livet känns mer helt och sant än det gjorde förut. Och då har saker en naturlig tendens att falla på plats av sig själva.
Kram!
Fint skrivet!
Tack Magdalena!
Jättebra skrivet Frida! Jag känner oerhört mycket igen mig i det du skriver. Jag har precis avslutat ett förhållande som varat i 30 år, med en man som var väldigt omtyckt av alla utomstående. Och visst har han varit snäll, men jag har alltid känt mig ensam i tvåsamheten. Nu får jag höra att varför är du så ledsen när det var du som ville skiljas? Och ja det var jag som tog upp det, men jag tror inte det finns någon som vill skiljas efter 30 år för att det är kul. Min man sa att han inte ville skiljas för han älskade mig. Så det blev jag som blev den stora boven i dramat och fick berätta för våra tre barn att vi skulle skiljas. Men efter några veckor (en vecka innan jag flyttat) så träffade han en ny kärlek, och nu får jag höra att jag får skylla mig själv för det var ju jag som lämnade. Är det kärlek det efter 30 år???? Jag känner mig inte ledsen av att mist min man utan mest för att det känns som att mina barn har tagit avstånd till mig och att jag känner mig lurad. Trodde aldrig att den man en gång älskat och delat den största delen av sitt liv med kunde göra så här. Just nu känns livet riktigt orättvist men jag hoppas det blir bättre.
Förstår att det känns jobbigt Åsa! Kan såklart inte sitta och lova att ”det blir bättre med tiden”, men om du satsar på dig själv ett tag och gör saker som får dig att må bra så är jag övertygad om att både du själv och relationen till dina barn kommer att genomströmmas av ny positiv energi. Det är helt naturligt att känna både ilska och sorg, lika naturligt som att känna glädje och upprymdhet. Jag ska inte sitta här och låtsas som att det är så himla lätt för mig, för det är det inte, men om man har med sig i bakhuvudet att alla känslor är flyktiga för alla människor så tycker i vart fall jag att det blir lättare att låta dem finnas för stunden 🙂 stor kram!
Kram till dig Frida!
Helt fantastiskt att läsa dina ord Frida!! Vilken kraft du sitter inne med:-)
Tack Michael 🙂 Jag är inne här och läser då och då, för att påminna mig själv om hur jag vill att det ska kännas i magen i mina relationer till andra människor. Det är en stor hjälp, och jag är väldigt tacksam över att du lägger så mycket tid och energi på att dela med dig av dina tankar!
Så fint skrivet Frida så starkt blir berörd.. Kram
Tack Kerstin, stor kram till dig!
”Jag var en av dem som våndades, ältade, grubblade och grät mig till sömns. En sådan som desperat strök med en skälvande hand över en bortvänd rygg. Tänkte, hur är det möjligt att en så karismatisk och utåt sett älskvärd människa är så kall när dörren stängs mot omvärlden? Hur kommer det sig att den person jag är beredd att ge mitt allt, ger mig torra smulor? Och värst av allt, varför finner jag mig i det?”
Rakt in i hjärtat. Varenda ord. Det är som att du skriver om mig. Förutom att jag gjorde aldrig slut. Det var han. Men det är först nu, ett halvår senare som jag kan andas utan att det gör ont. Jag tror inte jag ska dö längre av smärtan av ett krossat hjärta. Jag börjar komma tillbaka.
När man gråter mer än skrattar med sin partner, då är det något som är fel. Ett iskallt hjärta + ett varmt hjärta = det är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.
Tack för dina ord.
Lina, tack för din fina kommentar! Tror mig förstå precis vilket helvete du gått igenom. Det måste ha varit ett fruktansvärt slag i magen och du har så rätt att den ekvationen inte går ihop!
För min del kan jag se tillbaka på den här tiden med blandade känslor. Just idag är jag tacksam över att ha varit med om det här otroligt destruktiva förhållandet, för det gör mig mer säker än någonsin på vad jag vill ha i mitt liv och inte. Jag hoppas du en dag kan känna en liknande känsla och att du får ett fantastiskt liv i framtiden med någon som behandlar dig väl.
Stor kram till dig!
Vad är det med män idag som inte vill ha sex……Hör det ofta runt omkring mig bland vänninor, de saknar passion och sex i sina förhållanden. För männen verkar sex vara nåt som de gör för husfridens skull. Känns som de ofta tycker väldigt mycket om sin fru/ sambo men mer som någon slags nära vän eller mamma som de slutar tända på. Tycker mig även läsa det här, många har män som visar omtanke men ingen sexuell närhet. Även någon man här som skrev att han undvek sex med sin respektive.
Låter som att jag behöver skriva ett blogginlägg om det Carro – inte alls ovanligt.
Absolut, ser det mer och mer omkring mig. Är det stressen, åldern eller är det nåt djuriskt/genetiskt att mannen vill ha ett harem/ flock av honor. Har en väninna som ofta agerar mer manligt i förhållanden. Och hon säger att hon inte kan bevara den sexuella lusten till män när hon lär känna dem. Då känns de som en bror säger hon och det sexuella försvinner totalt.
Ja, det undrar jag med.
Vad är det för ”fel” på de männen?
Tidigare har jag varit ihop med män som aldrig tackade nej till sex, som alltid ville ha sex.
Nu har jag en man som inte har nån lust längre.
Trodde inte att det fanns såna män. Man hör ju bara att män vill alltid, de kan aldrig få nog av sex men tydligen så finns det såna män oxå.
Undrar om det handlar om sexet, jag tror det ligger i relationen.
Det värsta är om man bara har gemensamma vänner, släkten mest är hans och man själv knappt har ingen. Så klart att man tvivlar på sig själv då. De vänner man då vänder sig i förtroende till säger mycket förvånat: Han som är så social, trevlig och snäll ??? Om även ens egen familj säger samma sak. Då är det svårt. Lyckades till slut ta mig ur relationen och 15 år senare kunde jag till slut känna att jag hade gjort rätt.
Starkt av dig att ta steget ur Helena, trots omgivningens hyllande av honom.
Under många år har jag drömt samma dröm – att jag sitter i en bil eller buss som skenar och vad jag än gör får jag inte stopp på den. Min man lämnade mig i somras och din blogg har varit min livlina många gånger Michael. Inatt drömde jag samma dröm, men den här gången kunde jag stoppa bilen utan några problem. Vaknade med ett leende:-)
Vilken fantastiskt talande dröm My:-) Du är i kontakt med din egen handlingskraft. Varma hälsningar.
Min man var alltid trevlig utåt å alla gillar honom å han blir trodd i allt å inget
Jag blev sjuk å inte lika driftig längre då kom F ordet han kallade mig hora luder du är sjuk på riktigt
Sen kom slagen å sen kom det att jag var väl allt det där. Mig är det fel på
Så jag tog honom tillbaka å tillbaka sen kom han bara på helgerna å lovade guld å gröna skogar å när vardagen kom var igen ett luder en hora osv
Jag blev anklagade för det mesta av allt elände å alla trodde honom
Han spred ur att jag hade boderline han försvann långa tider å mina pengar räckte inte
Han sa jag aldrig gett honom saker jag vet jag gjort han sa jag ljuger fast jag visste jag sa sanningen
Idag är jag bara en handikappad liten smula som han säger önskar vore död
Men vem tro på mig??
Å jag är en sån spillra
Min dotter har fått cancer å jag lider av mina fysiska sjukdomar . Nu är jag å min son snart bostadslösa för jag får inte ta över hyreskontraktet pga betalningsanmärkningar
Jag orkar inte mer
GE INTE UPP om man är på botten kan det bara gå uppåt! kämpa på! kram