Kvinnan jag pratar med vet inte riktigt hur hon skall förhålla sig till det faktum att hon tycker att partnern är en emotionell förtryckare: ”han var så oerhört charmig och omtänksam i början då vi träffades. Mina föräldrar, syskon och vänner älskar honom. Mot mig är han pedantisk och i perioder iskall.”
Jag hör de där berättelserna emellanåt: ”men omgivningen…”
Så här är det: de som tycker att din partner är ett riktigt kap behöver inte leva med känslomässig svältkost, sociala masker och annan torftighet. Det är du som gör det. Frågan är om de velat byta med dig!
Gapet mellan hur en person beter sig då det bara är ni två och hur han/hon agerar när ni är bland andra ger tydliga indikationer. Sociala kameleonter är mycket svåra.
För att kunna sortera bitarna behöver vi ett intakt Jag som kan se med öppna ögon och lyssna inåt. Lita på rösten i maggropen som bara vet. Rea inte ut din sanning för att passa in. Mod föds bl.a. när vi använder rösten för att slå igenom tystnadens barriärer.
Någon sa att om en relation skall hålla måste de positiva sakerna vara fem gånger fler en de negativa. Tänk om det stämmer?
Därför måste du lämna den som är narcissist – föreläsning online torsdagen 21/12 kl 20.00
Michael Larsen – relationscoach
Åh!
Just så där var min mamma när jag var barn. Att hon i ett par decennier led av årstidsbunden depression, migrän och jättejobbiga menstruationer har jag förstått i efterhand och jag förstår också att hon var offer för krav, allehanda tabun och brist på vettiga läkemedel., Men jag kommer alltid att bära med mig såret efter känslan av att jag inte dög. Det var fruktansvärt att hon knappt sa ett enda ord till oss barn hemma, men var jättetrevlig så fort vi fick eller var gäster. Som tur var hade jag en underbar och kärleksfull far som alltid behandlade oss med respekt.
Tack för att du delar med dig Annika. En vuxen förebild kan vara den som avgör allt.
Levde med en man i tjugo år som alla sa var precis vad jag behövde. Att tänk vilken tur att jag hittat honom; hur hade det annars gått för mig? Han var ju så snäll o ordningsam och tog hand om allt.
Det ingen såg var hur jag curlade honom. Ville få honom att växa emotionellt, våga mer, tro på sig själv. Curlade honom i tron att han skulle SE mig och kunna ge mig den självklara, trygga kärlek jag längtade efter. Jag berättade vitt o brett om våra känslor, som i mitt huvud var sanna bara det att han inte kunde uttrycka och delge känslorna till mig, men det sa jag ju inte. Jag analyserade honom och förlät honom om och om igen när han nedvärderade mig i handling, skrattade åt mig på min bekostnad, hurtigt drog skämt om de tillkortakommanden jag har. Emellanåt föll han ihop som en ballong och vilade som ett barn hos mig och grät; visade sin sårbara insida. Där fick jag syre igen. För nu fick jag bekräftelse på att mannen jag älskade och ville älska mig fanns därinne. När han hatade mig så hårt för att jag om och om igen blev sjuk på olika sätt och tog plats. Hur han var så arg när jag blev sjuk och trodde att jag bara fejkade… när det visade sig att jag hade cancer. Hur han mjuknade en stund, av skam och skuld. Hur han någon månad senare var otrogen mot mig, mitt under min behandling. Tänk att jag då valde att se hans skörhet; att det var klart att allt var jobbigt för honom. Jag kunde ju prata och analysera mina känslor; jag är ju stark. Han är skör och har inte någon kompass. Så han fick gråta som ett barn i min famn igen och lova att han skulle reda ut sig själv och ge mig den respekt jag förtjänar som mamma till hans barn.
Livet rusade vidare och han gjorde aldrig sin resa. Och jag sa inte stopp. Jag fortsatte utplåna mig och ge och ge. Men så beslutade jag mig för att inte curla längre. Han fick ta ansvar för sina relationer med släkt o vänner själv. Han fick lösa barnens födelsedagspresenter o kläder också. Jag började se konturerna av mig själv när jag började bromsa och började titta på vad jag tillförde i min relation. Stämde det som alla familjemedlemmar sa o höll med min make om; att jag var slarvig och lat? Nä. Inte alls. Snarare tvärtom.
Jag jobbade heltid med ett jobb jag kände passionerat för och fick respekt o beundran för, jag hade uppdrag på min fritid och jag engagerade mig i mina barn där det ena har en NPdiagnos o behöver stöd. Därtill såg jag till att aldrig belasta maken för mycket. För han var ju arg och irriterad över att han nu var tvungen att dela ansvaret för barn o hem. Han såg det som att han nu gjorde allt.
Men se, nu började familj o vänner se det som jag så envist försökt gömma; att jag slet som ett djur för min familj och fick väldigt lite tillbaka. Fler och fler poängterade att min make borde vara stolt och glad över hur fin och klok jag är. Och att jag gör så mycket o att han ändå är så sur? Många skakade på huvudet o började säga att du vet väl att han inte har rätt? Varför låter du honom komma undan? Varför ska han vara förbannad när du jobbar och han inte hinner golfa och varför i hela friden skaffar DU barnvakt för att möjliggöra det?
Då såg jag det på riktigt. Hur jag ständigt gick på tå för att inte göra honom arg. Böjde mig i oändlighet för att inte hans dåliga humör skulle förgifta oss. Barnen likaså. Medberoende i dess äckliga form.
Men jag orkade inte lämna.klarade inte smärtan att erkänna att jag utsatts för den här misshandeln av min själ under så många år. Jag är ju en av de starkaste kvinnor jag vet; feminist och välmedveten. Hur skulle jag kunna leva med skammen att ha gjort så mot mig själv och mot mina barn. inte älskat mig själv utan lärt barnen mina att alltid anpassa sig och alltid känna efter hur andra mår o ta ansvar för det?
Och såhär; jag trodde inte att jag skulle klara att stå själv för jag hade helt tappat mina konturer och gränser. Intellektuellt visste jag att jag hade ett värde. Men emotionellt? Nope. Nada. Njet.
Så han lämnade mig. Och jag, som den otrygg ambivalenta känsloperson jag är (men kämpat något år för att bryta mönstret o bygga mig själv) tappade helt fotfästet. Jag drev som en galning för att kedja fast (hade gjort så om o om i vårt äktenskap men som sagt börjat bygga mitt egenvärde så smått) o han slöt sig än mer och lämnade. Jag är oändligt tacksam för det. För att giftas av från den toxiska relationen vi hade var en befrielse. En smärtsam resa med utmattning som följd men också den mest fantastiska erfarenhet av att verkligen få erfara att JAG räcker till. Att det som hände mig inte var mitt fel; ingen ska behandlas på det sättet. Att acceptera att det blev som det blev för att vi visste inte bättre. Att jag nu kan gå vidare och välja MIG! Att välja att vara JAG fullt ut med alla fantastiska saker som är jag, alla skavanker och tillkortakommanden och misstag som jag inte behöver låta definiera mig. Utan istället låta erfarenheterna definiera mig; hur jag hanterar misstag och går vidare.
Har redan ramlat i fällan av att låta de gamla känslospåren ta över i en relation. Smärtsamt att vara där igen. Men sjukt fint att HAN sa stopp och att JAG till sist stannade upp och såg vad som hände. Vi lämnade varandra där. Jag knarkade kickarna han gav mig i min läkning i att bli en sexuell, åtrådd,respekterad och sedd kvinna. Och ville inte bli av med knarket såklart och försökte bita mig kvar. Mådde knasdåligt. Men så föll poletten ner och jag såg konturerna av mig själv; de som stärkts tillsammans med den här nya mannen fanns ju kvar. Han tog ju inte med det som jag växt till i relation med honom! En lättnad att inse att jag står stadigare nu och att vår relationsresa var klar men att vi kan dela fina minnen och en vänskap framåt.
Tack för att jag fick babbla av mig, kanskesnurrigt, men iaf jag fattats d jag menar vilket är enbra början
Har läst här till och från sedan min skilsmässa för över ett är sedan. Att återkomma nu fick fler poletter att falla på plats. Tack för klok vägledning och tack för fina speglingar från alla läsare. Ett skönt sätt att glänta på sitt känsloliv och kanske våga växa och utvecklas med hjälp av. Jag tänker fortsättamin resa.
Varm hälsning!
Det finns även varianten, tvärtom.
Alla andra ser att partnern är inte bra för dig. Men själv är man blind. Man tror att allt som sker är helt normalt. Att han är arg, eller ger en örfil, beror bara på mig. Jag provocerade ju…
Det tog lång tid innan jag lyssnade in vad nära o kära sa till mig. Han e inte bra för dig! Men nu har jag förstått!
Oj,oj så jag känner igen mig Sofia. Så mycket igenkänning……..förutom otroheten. Nästan så jag önskat min man skulle varit det, då hade jag verkligen bara gått. Nu har åren rullat på, men under hösten har krisen tagit ett stort steg framåt, om man nu kan säga så. Har insett hur illa både våra nu vuxna barn och jag farit av en man med låg empatiförmåga, humörsvängningar, ilska och irritation över de mest märkliga saker. Plus grava relationsproblem med familj och vänner (stängt dörren). Puh, listan kan göras lång. Och varför har jag inte bara gått? Kapabel, positiv med ett krävande jobb har jag ändå varit svag och vek i mitt äktenskap. Men i början på hösten flyttade jag ut i ett annat rum, och har sen dess inte haft någon närhet till min man. Fick till slut med honom på parterapi, men efter 5 ggr inser jag att det inte finns någon som helst insikt eller vilja att förändra från hans sida. Så nu blir det en jul i fjällen för mig och döttrarna medan han är kvar hemma. Ska bli sååå skönt, garanterat utan allt tråkigt som kan uppstå när han är med. Tillbaka igen måste jag ta fram papperen som legat i min väska sen i åras….Måste, ge mig styrkan!
Brunkulla – du har redan börjat genom att flytta ut till ett annat rum. Ta ett steg i taget så är du snart på din egen väg! Jag gjorde som du men det tog lite över ett halvår innan vi separerade. Nu har det gått 5 månader och att slippa ”allt tråkigt som kan uppstå när han är med” (citat av dig som överensstämmer med mitt liv) känns så skönt! Visst är vissa dagar kantade av slitande sorg och tårar över det familjeliv som inte blev och det liv det blev istället…. Jag hade under åren ett uttryck som kom för mig; ”You take my breath away – but not in a good way”.. Åren rullar på – vill du fylla din relation med kvantitet eller kvalitet?
Brunkulla – fjällen med dina döttrar låter härligt! Njut, ha roligt och få kraft. Välj ut några ”bilder” av din mans beteende och ta fram dem om du blir osäker! Att hålla tydligheten av hans agerande ger dig insikt och styrka att göra det som kommer bli bättre för både dig och döttrarna! Styrkekram till dig och en god jul!
Sofia…det du skriver skulle lika gärna kunnat varit jag….
Det värsta var att inse att jag,hm, denna driftiga och starka kvinna, gjort mig själv så illa….varit otrogen mot mig själv i så många år!!!
Idag har jag mer kunskaper, emotionell intelligens, och förstår varför jag valde den destruktiva väg att tillbringa så många år med före detta maken.
Jag är inte längre bitter eller sorgsen över mitt liv utan börjar kunna leva det liv kag så länge velat leva…varje dag är en gåva som jag njuter av.