självförtroende

”Är så förbannat trött på att känna så här för någon som inte bryr sig!” Jag ser en kvinna som är både ledsen och arg. Fylld av konflikter: ”vi hade det så fantastiskt emellanåt och han var en Gud på att bekräfta mig. I början.”

Vad är det som är så laddat i att bli bortvald? Förnuftet vet att personen inte är hälsosam för balansen i vårt liv, men känslorna får det mesta att skena. Kampen för emotionell överlevnad svämmar över på alla områden.

De flesta har erfarenheter av att någon gång ha sorterats bort, rösten som inte når fram, ryggtavlan eller den kalla blicken som tittar förbi oss. Vi svär på att inte hamna där igen. Farligt nära den känslomässiga tornadon. Och så sker det igen.

Vet att många är rädda för att inte känna den dånande pulsen där allt känns möjligt med någon. Det blir tyst och vi sitter ensamma. Tanken på att livet för all framtid kommer vara det nedslående nuet.

Vi behöver ständigt utmana tankarna som gång på gång upprepas: ”jag kommer aldrig att våga älska igen. Hon var allt! Men han gjorde mig ju så levande!”

Det var inte exet som gjorde dig levande, utan förväntningarna och idealiseringen. Bekräftelsen som serverades genom komplimanger, presenter, beröring och annat för känslorna förförande.

Du var emotionellt hungrig efter närhet och det gjorde dig sårbar. Kanske förblindades du av förälskelsen så att varningssignalerna ignorerades. Mänskligt.

Det kan vara klokt att fundera över: Hur kan jag älska utan att lägga hela min kraft i händerna på den andre? Vad är självrespekt mer än ett filosofiskt begrepp? Hur ser det ut i praktiken?

En terapeut jag träffade i samband med min egen separation, uttalade det som blev min väckarklocka: ”känner du dig så värdelös som person att allt rasar bara för att hon inte vill leva med dig?”

Emotionell smärta kan vara det som lite längre fram ger dig kraft till att lysa ännu klarare. Vem bestämmer hur värdefull du är?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare