Kvinnan söker efter en stabil man, vilket han inledningsvis är, men efter ett eller ett par år in i förhållande, är hans trygghet enbart av det ekonomiska slaget, eftersom hon just upptäckt texter och bilder i hans mobil som ger henne allt annat är stabilitet. Felet hamnar hos henne eftersom ”du har varit så tråkig den senaste tiden…Vi har ju inte pratat med varandra! Du är ju alltid iväg med ditt jobb!”
Vi pekar ut, därför det är så oändligt mycket lättare än att vända blicken inåt. Grunden för att kunna rädda en relation, är enligt min erfarenhet, två personer som gör en genuin självrannsakan. Helt utan att peka ut den andre!
En man var fullständigt säker i kärleken till kvinnan i sitt liv. Veckan innan det blinkade till i hennes mobil, kände han sig som ”mest älskade mannen i världen”, men bilderna och orden i hennes fönster slet brutalt ner honom från tronen. ”Jag vet att jag var en närvarande och kärleksfull man, vilket hon sa till alla i vår omgivning, men nu detta…!”
Vissa skulle kunna hävda att relationerna i exemplen ovan inte har varit bra eller perfekta, eftersom det då inte hade hänt. Att någonting måste ha saknats! För det första: vilka förhållanden är perfekta? Sexuell attraktion i ständigt peak läge? Empatisk och intelligent kommunikation vid varje givet ögonblick? Jag vet ingen som nått dit, men jag beundrar dem som strävar likt två vänner.
Jag har min egen teori, som jag alltmer börjar inse stämma väl överens med verkligheten. Ett fantastiskt förhållande kan också hamna i emotionella lågkonjunkturer, där vi undrar om det alltid ska se ut så här? Varför hon eller han är så distanserad?
Problemet, det stora problemet som alltför många gör idag, vilket är anledningen till att det som skulle kunna gå att rädda, inte går p.g.a. det vi bär nästan lika nära som vårt hjärta. Mobilen! Den är idag det absolut största hotet mot tvåsamheten då vi befinner oss i emotionella svackor med varandra.
En arbetskollega, en främmande kvinna/man, eller ett ex får uppmärksamhet från oss och som har potentialen att sätta igång en tråd av händelser, som gör att det tar slut en gång för alla.
Förr vände människor sig till en präst, terapeut, familjerådgivare eller en vän med visdom. Idag konsulterar vi tyvärr istället mobilens bekräftelseappar, där vi snabbt hamnar i händerna på oxytocin/dopamin. Korta meddelande, bilder och hjärtan, som ger oss tillfälligt skön lindring. Detta gör att vi ytterligare distanserar oss från partnern. Tredje part var det sista ni behövde! Infektionen sprider sig!
Den kittlande känslan i kroppen när någon annan uppfattar dig med helt nya ögon, och bara ser dina fantastiska sidor. Så förrädiskt!
Om vi blev bättre på att se inåt; ”hur känns det att vara i min partners kläder då vi tjafsar/bråkar? Hur känns det att vara han/hon som upptäcker allt som finns under ”skickat och mottaget?”
Vi lever i en narcissist-skapande värld som mer och mer utgår från: ”jag! Jag behöver! Det ska komma enkelt till mig, annars får det vara!”
Jag har skrivit det många gånger: kärleken är enkel! Den är fullständigt okomplicerad i sin rena form.
Men…!
Det är våra personligheter med allt sitt bagage som ställer till det. Och många, många bär på ett bekräftelsebehov som de inte är medvetna om och inte vill erkänna för sig själva. Det är helt ok att ha bekräftelsebehov, men gränsen är hårfin…
En del par gör helt rätt och börjar prata öppet och ärligt med varandra, och/eller ta hjälp av proffs. De tar in akut och förebyggande vård för att ”patienten” (förhållandet inte ska dö).
Tankar om mikrootrohet?
Michael Larsen – relationscoach
Jag är den som sårat min partner med otrohet i mobilen, som riskerat en fin man pga ytliga kontakter som egentligen inte betyder ett smack. Jag ser med avsmak på mitt beteende och undrar varför jag gjort så här? Bekräftelse? Rädsla att på riktigt släppa någon nära inpå? Gammal ”vana” från singellivet?
Samtidigt som det gör ont så är jag nog lättad över att det har uppdagats, jag vill inte fortsätta så här.
Detta inlägg satt som en smäck. Tack.
Stort att du erkänner och ställer frågorna till dig själv. Det är inte alltid lätt att förstå sina egna beteenden. Men det är stort när man kommit till punkten då man är beredd att försöka och förändra.
Tack Petra.
Bra att du reflekterar över det som hänt!
Upptäckte din man detta eller berättade du själv?
Lyckades ni reparera relationen?
Han upptäckte det. Märkte att det var något som inte stämde.
Vi kämpar på, pratar.
Kontakterna är avslutade och han har fri tillgång till min mobil om han vill.
Jag bearbetar mycket, både själv och tillsammans med honom.
Jag tror att vi klarar det och kommer att bli starkare i vår relation.
Jag blev drabbad och relationen gick bortom räddning. Idag har jag svårt att lita på nån man i det avseendet och blir ofta misstänksam. Microotrohet gör fruktansvärt ont.
Jättebra beskrivet och mycket kloka tankar. Jag tycker det är en klockren beskrivning av det jag själv tänker och tror. Min önskan är att träffa någon som äger denna insikt. Efter att ha blivit förälskad och sviken flera gånger så har jag också lärt mig så mycket om mig själv och relationer, fått insikt i och rannsakat mig själv, vem och hur jag är i en relation och vad jag önskar mig i en relation. Tills jag finner något som kommer i närheten av det så vandrar jag på ensammen och försöker se det vackra i min tillvaro, det lilla i det stora. Naturen är en plats som är läkande för mig. En plats där man kan bara vara, finnas till och bli helad för en stund.
Det här tror jag också och jag var lika berörd av den terapeuten vi gick till som jag är av dig Michael. Att kunna modigt våga vara öppen med hur mänskligt det är att falla för frestelsen att få snabb bekräftelse och fly in i något istället för att se inåt och utvecklas.
Eva sa alltId, wow en konflikt vad spännande! Och, här finns inga problem att lösa bara ett äventyr att leva. Två så härliga livsbejakande och ödmjuka sätt att bemöta sig själv o andra. Ingen är alltid perfekt men om man använder sig av förre ord som misstag, skuld och fel och istället säger erfarenheter, utveckling och möjlighet så känns även otrohet som något man kan växa av och bli visare av.
Jag har verkligen försökt en gång i livet att förlåta både upprepad microotrohet och sexuell otrohet! Oj, vad jag fick kämpa inombords för att ta mig igenom detta! I efterhand kunde jag se att skadan blev för stor, såren kunde aldrig riktigt läka! Det kräver en total ärlighet, öppenhet och stor empati från den otrogna partnern, för att tilliten ska kunna byggas upp igen. Just vår tillit tilll varandra är ju den viktiga grunden i relationen. Den är vår trygghet och säger oss att vi vill varandra väl och skyddar vår relation! Jag kan vara förlåtande och förstå att vi ibland ställs inför situationer som vi inte alltid hanterar väl. Att ett uppvaktande sms kan få oss ur gungning en tid, att vi rannsakar vår relation och måste ta ställning till om vi fortfarande vill stanna kvar i förhållandet. Men, när en partner gång efter annan säker kontakt med andra kvinnor och även bedrar sexuellt, då finns en djupgående problematik hos parnern som kräver ett enormt jobb. Då kan det vara destruktivt för oss att stanna kvar och vara förlåtande, för då trampar vi samtidigt på våra egna gränser och behov!
Jag tror du har helt rätt Anne.
Du skriver många kloka saker och har verkligen förstått och satt ord på det viktigaste tycker jag, att man ska från båda håll vilja ta ett ansvar för ingen ska vara i en relation där man känner att man trampas ner och att ens gränser eller behov inte betyder något för den andra.
Jag tycker inte att otrohet är något som vi ska ta lätt på och förlåta som om det bara är sånt som händer var och vart annat par, det är då det trivialiseras och normaliseras på fel sätt.
Det sätter djupa spår i de flesta av oss både att vara otrogna och att bli utsatt för otrohet och ska inte det bli ett stigma som förgör relationer så måste vi våga prata om hur vi som barn blev informerade (eller oftast inte informerade alls) om hur man har en sund, ansvarsfull sexuell relation, hur pojkar och flickor lär sig gränssättning, hur man lätt formas av vad man får för bekräftelse och uppmärksamhet, att inte likställa sex med kärlek dvs. också då att det blir den viktigaste bekräftelsekanalen och att tänka på att sex utan respekt och omtanke kan upplevas som ett utnyttjande för den andra parten så då kan det vara mer kärleksfullt både mot dig själv och din partner att avstå.
Då kanske vi kan göra otrohet till något som är så ”normalt” att det tas på allvar som något av det värsta man kan drabbas av och också utsätta någon för. Det finns bara förlorare vid otrohet … tills bägge bestämmer sig för att det ska vara en erfarenhet som gör dem till vinnare för att de vill att båda ska ha vunnit på att välja varandra på nytt.
Anneli, och Anne, vad klokt ni skriver om otrohet!
Jag är den som var otrogen i vårt förhållande, och såhär nästan två åt senare brottas jag fortfarande med både skuld, skam, sorg, ledsamhet och beskyllningar… Jag har lärt och lär mig så mycket om mig själv, relationer och beteende av det här – inte för att jag vill att det ska ha hänt men jag försöker se de delar som gjorde något bättre.
Min exman, som aldrig ens ville prata om det, eller varför, eller ta hjälp, eller lyssna (blev bara arg), han såg inte helheten. Och efter en tid av mycket annat skilde vi oss, jag önskade så att vi båda haft ögonen och hjärtan så öppna att vi vågat se och lyssna på varandra. Att vi försökt göra det som du skriver Anneli ”bestämma sig för att det ska vara en erfarenhet som gör oss till vinnare för att vi vill att båda ska ha vunnit på att välja varandra på nytt”
Så blev det inte för oss!
Och jag kan se min del så tydligt nu. Det var jag som var otrogen, i vårt fall ser jag också se där andra delarna som satte oss där. Det är inga ursäkter överhuvudtaget, kanske förklaringar eller bakomliggande orsaker. det jag tycker allra bäst om är din kommentar Anneli om att det bara finns förlorare i otrohet och att även den som varit otrogen kan få djupa sår och spår av det som hänt. Alla som är otrogna är trots allt inte ”svin som bara har en lust som måste ut” ibland bottnar det i så mycket mer. Och ibland kanske det är bådas ansvar i relationen att man kommit dit man är.
Stor KRAM till er! <3
C&livet. Jag var den som blev utsatt för otrohet och kan fortfarande efter fyra år känna det suget i magen. Fy fy fy! Men jag kan nu se klarare på vad han menade med den förklaringen han gav till varför han var otrogen mot mig. Så klart ångrade han sig och var jätteledsen. Jag har förlåtit hans handling och accepterat att det faktiskt har hänt. Men jag fick en avsmak från honom. Tilliten försvann. Å jag kände att det kommer inte att fungera mellan oss. Jag kan inte gå vidare med honom vid min sida. Han har faktiskt varit så nära en annan kvinna som han bara skulle varit med mig. En gang är kanske ingen gang. Men i vårt fall var det en gang för mycket.
Vi hade en jobbig period när det hände. Båda två mådde dåligt. Hans sätt att hantera det var att hoppa i sang med en kollega. Jag kan bara känna att oavsett vad som rör sig inom en person, vilken situation man än hamnar i med relationen, så är ju otrohet absolut ingen rätt väg.
Gladnu. Du har så rätt! Det är aldrig någon rätt väg med otrohet, hur jobbigt man än har det.
Nu är det ju svårt att jämföra handlingar, för ingen är den andra lik och otrohet är ju så mentalt känsligt och ont, men om man lite krasst tänker att det är inte heller rätt att slå någon annan, stjäla i affären, skolka från skolan, eller hemska take döda någon. Bakom alla de där handlingarna finns ju ofta en förklaring, en anledning, något man brukar prata om att det utlöser det felets om man gör.
I mitt fall, och i många andras, tror jag att det även kring otrohet finns en eller flera sådana anledningar. Både sådana som bara har med mig att göra, kanske även sådana som har med den relationen man lever i att göra. Jag menar inte att det är en ursäkt, och att det är okej för det. För det är det absolut inte, men det är ju inte att stjäla för mat, slåss för elaka ord/fylla eller annat heller. Jag tror bara att man behöver försöka se helheten, sedan är det ju upp till en själv om man kan förlåta och ge en chans. Som med andra svek också.
Jag kan förstå att man inte kan lita på den personen igen, eller ha svårt för det. Tro mig, jag är en enorm känslomänniska och vill aldrig någonsin göra någon annan illa/obekväm eller ledsen – ändå hände det. Ändå var jag otrogen. Och nu måste jag försöka förstå varför…
Hoppas att du förstår vad jag menar och att du inte tar illa upp. För jag tror att jag också förstår dina tankar och hur du mår/känner. Jag vill bara visa att det finns de som är otrogna som också är goda människor, som om man kan kanske förtjänar en andra chans. Jag är ju på ”fel” sida av sveket för att rättfärdigt kunna säga att man bör kunna förlåta och ge en chans, men jag hoppas att man kan försöka se på otrohet som ett av alla de problem som finns i förhållanden – inte alltid som en dödsstöt.
KRAM på dig!
C&Livet; Jag förstår précis vad du menar. Och jag menar absolut inte att den som är otrogen är en dålig människa på något sätt. Jag är långt ifrån en perfekt människa och har även gjort mina dumheter. Men jag kan saga att jag skulle nog ha väldigt svårt att vara otrogen mot min partner. Och visst absolut ska alla få en andra chans. Men i vårt fall kände jag att jag mådde också så dåligt under den perioden, men jag ville lösa problemen i vår relation, så vi kunde få tillbaka vår goa fina relation vi hade. Men hans handling blev för mycket. Jag blev så förbannad och ledsen. Där gick jag och trodde att vi skulle lösa det tillsamman och så gör han som han gjorde. Hur gärna jag än ville ha ett liv med honom, kunde jag inte. Jag kunde inte släppa det. Som sagt jag har förlåtit och jag accepterar det som hände, men jag har valde ett liv utan honom. Så jo, vi är båda förlorare i detta. Men det var rent krasst hans val. Kram tillbaks till dig:-)
Och jag förstår dig! Kanske hade jag känt likadant om jag varit du. Stor KRAM!
En otrohet kommer man aldrig över tror jag vilken sida än man är på den.
Man bearbetar den hela livet.
Om man nu inte har en personlighetsstörning vill säga.
Även de som utåt rationaliserar, hittar smarta förklaringar till sitt agerande eller bara går på som inget hänt. Det finns med en. Ett ärr.
Alla får leva med sina minnen med vad man sagt o gjort.
Den som varit otrogen vet med sig att de är kapabla att agera så och det gör att man är otrygg med sig själv tänker jag. Man skulle kunna på nytt hamna i en situation med en partner som triggar en att checka ut känslomässigt och även om man inte är otrogen igen för man vill inte ha ännu en otrohet i bagaget så börjar man agera på ett sätt som ska få partnern att göra slut eller nåt annat.
De som blivit bedragna lever med sin sårade självkänsla, otryggheten med att inte kunna lita på en partner, att ha gett av sig själv till någon som förkastade det, frågorna om vad man gjorde fel, varför man inte var värd mer eller vad det nu kan vara.
Och den som var med på otrohetsaffären och som i mitt fall sen blev ihop med mitt barns pappa, hon tänker jag vet ju vad han är kapabel till så hon kan ju aldrig vara säker på att han inte gör det igen. De har ju börjat relationen i smyg med lögner och svek mot andra och det är sällan en bra start för att ha en ärlig o öppen kommunikation.
Detta är ju långt ifrån alla perspektiv och täcker inte in alla scenarion om otrohet och hur det drabbar de inblandade men jag tror sällan att någon går obemärkt igenom en otrohet. Men däremot så vill man inte prata om hur det egentligen påverkat en och speciellt så finns det mycket åsikter om man ska berätta det för sina barn. Jag tycker vi pratar för lite om det. Vi tror att om vi bara ytligt kommer överens efteråt och säger saker som att man växer isär osv. så får barnen aldrig kunskap om vad relationer, kärlek, respekt och ansvar är och då anförtror de inte sina egna relationsproblem till en sen för de tror inte att man förstår ändå för man ger så platta och ytliga svar ang den viktigaste relationen av alla för dem, den mellan deras mamma o pappa.
Har levt med mannens microotrohet i över ett halvår nu. Han hade kontakt med någon via ett spel på nätet ett längre tag. Nyansen när en ”tack för matchen chatt” övergick till något annat upptäckte jag samma dag. Läste chatten, där han bland mycket annat beklagade sig och talade om att jag inte vill ha sex med honom, för att sedan fråga henne om hon ville. Jag konfronterade honom direkt. Han rodnade och jag kunde se att han tyckte det var pinsamt…hans första kommentar var att ”jag bara fånade mig”….senare kom kommentaren ”du vill ju inte” och senare att ”det här får du lösa själv”. Jag har absolut rannsakat mig själv och kommit fram till att det under den perioden inte var konstigt att jag inte kände någon samhörighet. Medans jag gjorde allt arbete hemma, låg han i soffan/sängen och spelade (och chattat med denna tjej). Tror han var så inne i ”sitt rus” att han inte kunde föreställa sig att jag omedelbart förstod vad han pysslade med. Själv hade jag problem med hälsan före och under denna period och skulle verkligen behövt känna att han fanns där, men även hjälp med alla vardagsbestyr (kan tillägga att jag idag är helt frisk). Michael Larsen skrev i ett av sina blogginlägg att man skall vara stolt över personen vid sin sida. När han pratar eller chattar med andra om mig, så kallar han mig för begagnad. Själv menar han att han ”bara skojar” och att ”du är ju det”. Läget för mig idag….misstänksamhet och tankar inför framtiden. Är kanske inte en man att satsa mera energi på…? Kanske inte en man som står pall när saker förändras i livet, (som tex sjukdom). En man som fortfarande än idag inte tar på sig ansvaret för vad han gjort, utan sopar det under mattan och kör sitt race. Kanske inte så konstigt att man inte vill ha närhet och sex……
”De uteslutande medierna”.
Datorn med sin skyddande skärm om vad du håller på med….
Mobilen med lösenord för egen sfär med snabba funktioner där du kan leva ditt eget liv i samma rum som din partner…
En stark känsla av ensamhet och utanförskap där tilliten och tryggheten mals ner efterhand. Plattformen du står på börjar svaja – vad är det som händer?
Nu är vår relation på 20 år över. Medan vi levde familjeliv letade han efter något bättre – och fann det. Nytt, exotiskt, yngre och spännande. Allt ska bytas ut – inget från vår relation ska vara kvar; hus, bil, möbler, foton, husdjur…
Två månader innan huset ska säljas flyttar den nya kvinnan in och hela inredningen byts ut och förändras. Barnens barndomshem är helt annorlunda och ett yngre bonussyskon är nu deras vardag och kallar deras pappa för ”pappa”.
Jag är vuxen och det har varit ett svårt halvår.
Men jag tänker på våra två barn – tonåringar – som har relationsbiten nära anstående!
Vad har detta beteende gett dem för signaler?
Att människor är utbytbara, jaget är viktigare än vi-känslan, som barn ska man acceptera den vuxne utan att ifrågasätta, respekt för barns känslor är ovidkommande – uppfyll dina egna drömmar!
Våra barn och ungdomar lever sina liv genom mobilerna och datorerna – de uteslutande medierna. Serier där människor byter partners och alla är framgångsrika…
Hur kommer deras relationer att se ut?
Mina upplevelser har gjort mig ännu mer fokuserad på att prata med mina ungdomar om känslor, framtidsvisioner om livet, tydliggöra beteenden som inte är ok och framförallt reda ut varför och lyfta fram beteenden som är bra och omtänksamma gentemot andra och hur det känns för mottagaren.
Jag vill lära dem att ”jaget” är viktigt – i den meningen ”Vad kan jag göra för att förbättra/förändra/glädja dem i min närhet.”