Kvinnan söker efter en stabil man, vilket han inledningsvis är, men efter ett eller ett par år in i förhållande, är hans trygghet enbart av det ekonomiska slaget, eftersom hon just upptäckt texter och bilder i hans mobil som ger henne allt annat är stabilitet. Felet hamnar hos henne eftersom ”du har varit så tråkig den senaste tiden…Vi har ju inte pratat med varandra! Du är ju alltid iväg med ditt jobb!”
Vi pekar ut, därför det är så oändligt mycket lättare än att vända blicken inåt. Grunden för att kunna rädda en relation, är enligt min erfarenhet, två personer som gör en genuin självrannsakan. Helt utan att peka ut den andre!
En man var fullständigt säker i kärleken till kvinnan i sitt liv. Veckan innan det blinkade till i hennes mobil, kände han sig som ”mest älskade mannen i världen”, men bilderna och orden i hennes fönster slet brutalt ner honom från tronen. ”Jag vet att jag var en närvarande och kärleksfull man, vilket hon sa till alla i vår omgivning, men nu detta…!”
Vissa skulle kunna hävda att relationerna i exemplen ovan inte har varit bra eller perfekta, eftersom det då inte hade hänt. Att någonting måste ha saknats! För det första: vilka förhållanden är perfekta? Sexuell attraktion i ständigt peak läge? Empatisk och intelligent kommunikation vid varje givet ögonblick? Jag vet ingen som nått dit, men jag beundrar dem som strävar likt två vänner.
Jag har min egen teori, som jag alltmer börjar inse stämma väl överens med verkligheten. Ett fantastiskt förhållande kan också hamna i emotionella lågkonjunkturer, där vi undrar om det alltid ska se ut så här? Varför hon eller han är så distanserad?
Problemet, det stora problemet som alltför många gör idag, vilket är anledningen till att det som skulle kunna gå att rädda, inte går p.g.a. det vi bär nästan lika nära som vårt hjärta. Mobilen! Den är idag det absolut största hotet mot tvåsamheten då vi befinner oss i emotionella svackor med varandra.
En arbetskollega, en främmande kvinna/man, eller ett ex får uppmärksamhet från oss och som har potentialen att sätta igång en tråd av händelser, som gör att det tar slut en gång för alla.
Förr vände människor sig till en präst, terapeut, familjerådgivare eller en vän med visdom. Idag konsulterar vi tyvärr istället mobilens bekräftelseappar, där vi snabbt hamnar i händerna på oxytocin/dopamin. Korta meddelande, bilder och hjärtan, som ger oss tillfälligt skön lindring. Detta gör att vi ytterligare distanserar oss från partnern. Tredje part var det sista ni behövde! Infektionen sprider sig!
Den kittlande känslan i kroppen när någon annan uppfattar dig med helt nya ögon, och bara ser dina fantastiska sidor. Så förrädiskt!
Om vi blev bättre på att se inåt; ”hur känns det att vara i min partners kläder då vi tjafsar/bråkar? Hur känns det att vara han/hon som upptäcker allt som finns under ”skickat och mottaget?”
Vi lever i en narcissist-skapande värld som mer och mer utgår från: ”jag! Jag behöver! Det ska komma enkelt till mig, annars får det vara!”
Jag har skrivit det många gånger: kärleken är enkel! Den är fullständigt okomplicerad i sin rena form.
Men…!
Det är våra personligheter med allt sitt bagage som ställer till det. Och många, många bär på ett bekräftelsebehov som de inte är medvetna om och inte vill erkänna för sig själva. Det är helt ok att ha bekräftelsebehov, men gränsen är hårfin…
En del par gör helt rätt och börjar prata öppet och ärligt med varandra, och/eller ta hjälp av proffs. De tar in akut och förebyggande vård för att ”patienten” (förhållandet inte ska dö).
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar