Hade inte kunnat skriva och jobba med det jag gör om det inte var för en sak: MISSTAGEN. Utan dem hade det varit som om jag rabblade teoretiska sanningar och enkla lösningar kring komplexa mänskliga utmaningar.
När jag lyssnar till föreläsningar eller läser om inre utveckling känner jag direkt av om personen i fråga själv upplevt det hon/han talar om. Är det samma sak för dig? Visst finns det en tyngd i det självupplevda?
Någon skrev någonstans att: ”expert är den som gjort otaliga misstag inom ett visst område och lärt sig av dem.” I det ljuset ser jag mig själv när det kommer till relationer, separationer, kärlek och utveckling av jaget. Tiden i de mentala källarutrymmena gjorde att jag fann diamanter. Bristen på självkärlek tvingade mig att se större och förstå hur vi bl.a. kan SEPARERA UTAN ATT FÖRLORA OSS SJÄLVA.
Vad har du gått igenom som gjort dig till den du är idag? Vilka erfarenheter har format dig till en ännu bättre version av dig själv?
Michael Larsen – livscoach
Jag separerade för ett halvår sedan. Jag vill inte ha tillbaka honom utan han vill ha tillbaka mig. Han hör av sig till mig dagligen om inte låter han det gå max 3 dagar. Jag har framfört till honom att jag inte vill att han ska höra av sig dock så menar han på att han inte klarar av det för det blir för jobbigt för honom. Och skulle jag vara i hans skor nu så skulle jag nog vilja att han hade svarat mig när jag ringde osv. därför har jag låtit det fortgå även fast jag mår dåligt över det. saken är den att jag för en tid sen sa till honom att jag verkligen inte vill detta mer och att han skulle låta mig vara för att jag skulle få läka ifred men så fick han i samband med detta 2 dagar efter vi pratat att en närstående person till honom har drabbats av en allvarlig sjukdom. Jag vill självklart stötta honom i det alla dagar, men känns som att jag inte vet om han hör av sig nu för att han vet att får eller för att ha behöver mitt stöd…och jag vet inte riktigt vad som är bra för oss båda i det här läget, hur ska jag hantera det här, för jag sitter fast….
Svår situation för dig eftersom du både vill leva ditt eget liv utan honom och samtidigt vara snäll. Tror att du behöver backa ett par steg och fråga dig själv vart det här leder. Han låser fast sig själv genom att ständigt höra av sig. Du vill inte såra, vilket är en omöjlighet när du saknar de djupare känslorna. Du hjälper honom på sikt genom att inte vara tillgänglig. Det finns andra som kan trösta och stötta honom i det han går igenom. Inte du. Finns här om du behöver prata. Värme.
Känns som att de du säger är det rätta att göra även fast han kommer att bli sårad.
Tack!
Ibland måste man såra för att kunna vara sann mot sig själv. I förlängningen kommer det att öppna dörrar för honom. Liksom för dig.
Jag tror vi föds som Guldklimpar med känslorna och fötterna i sanning. Ganska snabbt händer något med oss, vi lär oss ljuga för oss själv för att komma i bättre dager, vi följer i våra föräldrars invanda vanor utan att reflektera, detta blir vår trygghet och seperation från oss själva. Vi väntar tills bägaren rinner över,vardagen får ett stopp eller tills vi får nog eller till vi blir tvingade att ändra riktning i vardagen. Dessa insikter och accepterande har hjälpt mig att söka mig tillbaka till mitt ursprung/mitt dna/min sanning. Flera av utmaningarna jag mött på den resan skulle man kanske kalla misstag, för mig är det insikter och acceperande som dragit mig närmare mitt hjärta. I bland kan det vara kärlek till sig själv och den man separerar från att inse att man visar varandra kärkek genom en seperation om relation bidrar till att vi separerar oss själva./Jessica