Kvinnan vill gå och se filmen ”A star is born” tillsammans med sin man, men han är inte intresserad: ”jag har svårt för Lady Gaga”, blir hans ord.
Hon: ”men för min skull…?”
Han: ”jag står inte ut med sådana filmer!”
Mannens ego står högre än hennes önskan, och ytterligare en lite fåra av avstånd plöjs mellan dem. Hon går och ser filmen tillsammans med en väninna och blir djupt berörd.
Senare under kvällen spelar hon soundtracket och mannen ser enbart irriterad ut. Inga frågor om hur hennes kväll har varit. Ingen kontakt! Hon lyssnar till låten ”Always remember us this way” och det krampar sig i halsen. Tårar hålls tillbaka tills det inte går längre! Egentligen inte p.g.a. av musiken, utan gapet mellan vad som sjungs och hur verkligheten mellan hon och hennes man ser ut.
”Vi känner inte varandra och han kan och vill inte förstå! Jag känner mig verkligen inte som en Star i hans sällskap. Tvärtom!”
Jag tror att vi har längtan, hopp, romantik, passion, kreativitet och skönhet i vår DNA, och när dessa sidor av oss inte vistas i en miljö där de får komma till uttryck, förtvinar våra känslor likt en muskel som aldrig tränas. Våra sinnen behöver få ”belastas” av intryck som lockar fram liv i våra själar. I tvåsamheten behöver vi hjälpa varandra med detta – genom våra beteenden få varandra att känna att luften är lätt och ren att andas. Vad är annars poängen med att vara två?
Michael Larsen – relationscoach
Word….minns ett tillfälle – vi valde olika filmer på biopalatset… hur tydligt är inte det för hur den relationen var….
Oj, vilken igenkänningsfaktor och jag tror att många har upplevt det här. Mitt ex och jag kunde aldrig gå på bio tillsammans. De få gånger (kanske 3 under 13 års tid) som vi gick var det en film som han ville se. Ibland började vi se en film tillsammans hemma och efter en stund reste han sig upp och gick ut ur rummet, utan ett ord. När jag gick efter honom och frågade om jag skulle pausa filmen sa han bara att han inte var intresserad. Och där hade jag suttit och tittat bara för att jag trodde han ville se den, inte för att det egentligen var någon som tilltalade mig … Film var bara ett sånt där bra exempel för det här sättet, beteendet, fanns ju i många andra situationer i vår relation också. Som mina intressen och hans intressen, där han aldrig hade lust att hänga med på mina medan jag engagerade mig i hans … Så här efteråt fattar jag inte varför jag kämpade på i 13 år men man vänjer sig och tror att det är så det ska vara ..
Känner igen mig lite i det. Men jag har försonats med tanken att jag inte viste/kunde bättre just då. Hade låg självkänsla och förstod inte mitt eget värde. Viste inte hur det skulle vara eller vad jag kunde få. Eller framförallt att just jag skulle kunna få det. Med barn i bilden också så kämpar man nog in i det sista.
Igenkänning! Så sorgligt det är att somliga av oss hamnar med fel person och än värre att vi inte förstår det och inte tar oss ur det. Eller inte i tid utan kämpar på och bryts ned. Men hur träffa den som är lyhörd och nära? De som lyckats förstår nog inte vilken tur de haft.
Jag såg den filmen med mitt nex som jag slutligen lämnade för 1,5 månad sedan. Dialogen var omvänd men jag såg den med honom för hans skull. Filmen gjorde mig dock illa berörd bland annat pga hur han (Bradley Coopers karaktär Jackson Maine) behandlade henne (Lady Gagas karaktär Ally). Läste en intressant artikel om filmen som pekade på just detta. Tycker att den sidan av filmen ska belysas också.
Så, så sorligt, men alldeles för vanligt i en relation där längtan efter kärlek och tvåsamhet är större än känslan av sitt eget välbefinnande och värde. Hoppet att personen du lever med en dag på riktigt ska se dig, sätta dig i första rummet och förstå hur älskvärd, generös och värdefull du är, gör att man står ut och nöjer sig med de små smulor man kan få. Ett tag, oftast alldeles för länge, tills hjärtat skriker av längtan efter att bli omhändertaget. Då finns ingen bättre läkning än att visa sig själv den självrespekt, och kärlek som man törstat efter så länge, och gå. Hur ont och svårt det än är.