Det börjar med en romantik och passion som tar andan ur oss. Äntligen den där hypnotiska kemin som vi så länge längtat efter. En själsfrände! Hon eller han som säger allt det där som vi så intensivt har längtat efter. Ord, presenter, beröring, sex och samhörighet som nästan är ”för bra för att vara sann”!
Den neurokemiska cocktailen som tar oss med ”hissen” upp till lyxhotellets takterass – loungen med en utsikt som fyller våra ögon med tårar av lycka. Så förföriskt!
Våra kroppar och sinnen vill ha mer! Även om känslan av att det där som han eller hon sa till oss – orden som inte känns överensstämmande med verkligheten, gnager. Vi vill tro! En soulmate släpper man inte taget om i första taget! För visst är mannen eller kvinnan vid vår sida helt fantastisk, och vi som ”kanske bara är för känsliga?”
”Så kompetent och omtyckt som han/hon är av omgivningen, så måste det väl vara hos mig som felet ligger?”
Du fick en blick och ord av tillrättavisande. Kanske blev du först upprörd, arg eller ledsen, men korrigerade sedan dig själv eftersom du inte vill stöta bort henne/honom. Du börjar förhandla med dig själv i tankarna. Gränser som gradvis och nästan obemärkt flyttas fram – bort från värderingarna som en gång var din orubbliga sanning!
Den tysta diplomatins förrädiska sken, iklädd ”kärlekens” klädnad. För visst kan kärleken läka allt om vi bara anstränger oss; om vi bara visar ytterligare förståelse? Vi tömmer medberoendet bägare!
Vi blir dränerade, tillplattade, bedövade, instängda och samtidigt en förnuftets röst som viskar: ”gå! Gå din väg och vänd dig inte om!” Men hoppet om att hon eller han ska återgå till sitt forna ”strålande jag” har kopplat grepp om oss. Så vi stannar! Vi anpassar oss! Vi försöker överleva i förhållandet genom att vara smidiga. Allt för att inte röra upp ilska och förakt hos den andre. Tänk om vi blir lämnade för att vi inte ”älskar” tillräckligt mycket och rätt?
Normaliseringsprocessen äter sakta men säkert upp vårt självförtroende, och den omtänksamma känslan som vi en gång hade för oss själva. Vilka tankar och känslor om dig själv behöver du återerövra?
Michael Larsen – relationscoach
Tårarna rinner när jag läser detta. Tog mig för 6 månader sedan ur det du beskriver och har fått insikt i hur mkt jag har försökt. Hur mkt fortare jag sprang, tog allt ansvar, gav all kärlek jag hade-vände ut och in på mig själv utan att han gjorde den minsta ansträngning. Han bara så att han skulle.. Efter 14 år tillsammans och 2 barn så ville jag verkligen göra allt för att han skulle vilja, utan nytta. Nu står jag och stampar på stället i väntan på att huset ska säljas, nytt boende ska hittas osv. Jag fick till slut driva separationen och allt praktiskt. Det var ju inte såhär det skulle bli, allt känns meningslöst.
Maria – det enda man ville var att dela livet och leva ihop som familj. Till det fanns ingen vilja – bara motvilja till att behöva göra något. Det är en sorglig historia många delar med oss. Så många besvikna själar.
Nu, drygt 1,5 år efter separationen, gör jag allt själv som förut men slipper frustrationen över att se honom vila sig i form till nästa dag på jobbet…
Jag instämmer helt i känslan av att allt känns meningslöst för det man tänkt blev just det – bara en tanke. Det är svårt att ändra på en person som inte har viljan, som inte förstår allt den har framför ögonen.
Det är en tuff tid efter separationen, många känslor som ska igenom kropp och själ. Det tar tid – och låt det göra det! Dessutom ordna allt praktiskt. Du kommer att fixa det men se till att vara snäll mot dig själv under tiden. Att mötas och få respons på sina tankar i denna bloggen lindrar många gånger.
Vi är många som vet vad du går igenom och känner med dig!
Styrkekram från mig <3