Ett toxiskt förhållande som är över, vilket inte per automatik betyder att smärtan är över. Tvärtom! För många som varit i en relation med någon med en narcissistisk personlighetsstörning eller starka narcissistiska drag, kommer ytterligare stresspåslag när vi på djupet inser vad vi har varit med om.
Skamkänslorna över att vi inte såg de röda varningslamporna som blinkade med sitt starka sken, eller att vi ignorerade subtila men obehagliga beteenden i början av relationen. För att inte tala om hur det känts när vi gått tillbaka ett antal gånger, och till slut inte vågat berätta för familj och vänner.
Du kanske inte har det dagliga kaoset inpå dig längre, men härskarteknikerna av tystnad och förminskande. Förvirringen då du möttes av ”kärleksfull” uppmärksamhet efter att bara timmar innan du fått höra vilken ”looser” du är, ställde till det i hjärnan.
Hoten, smickret, de sexuella återföreningarna och hoppet om att ”nu har hon/han kanske äntligen förändrats!?” Lögnerna som dagligen serverades och som vi till slut upphörde att räkna.
Idag är du kanske ensam med dina tankar och känslor, och i denna tystnad hinner det som varit i fatt. Under småtimmarna kämpar vi med att förstå vad som hänt, en kropp med ångestsymtom, och en försiktig eller högljudd undran om hur vi ska våga lita på någon igen. Alla dessa frågor som vi söker svar på!
”Hur kunde den som påstod sig älska utsätta mig för så mycket elakheter?”
Under månader och år anpassade vi oss i en förgiftad relationskultur. En kvinna/man med ett patologiskt bekräftelsebehov, kravet på yttersta respekt från den som inte vet hur man visar andra respekt.
Hur många gånger har du inte hånats? Och de gånger när du orkade säga ifrån, möttes du av utfrysning, sarkasm och nedlåtande kommentarer inför andra.
Du har varit (och kanske fortfarande är det) med något av det mest energidränerande som finns! Du har fått parera, göra dig själv osynlig, trycka ned egna känslor, varit rädd, längtat efter någonting bättre, idealiserats av henne/honom under kortare perioder, och sedan: pang! En djup känsla av värdelöshet!
”Om jag bara anstränger mig lite till? Om jag inte provocerar henne/honom…Om min kropp var lite snyggare. Om jag visar lite mer förståelse och kärlek…Hur kan hon/han göra så här mot mig!?”
Detta har du varit med om! Det är på riktigt! Kanske är du den enda som har sett vem den här kvinnan eller mannen verkligen är! Kanske är det bara du som vet om ”Miss/Mr Hyde…”
Läkningen tar tid! Tillsammans med någon förtrolig behöver du få sätta ord på det som du varit med om. Hitta tillbaka till din röst!
Posttraumatisk stress behöver få rensas ur kroppen. Processen att plocka ur den narcissistiska gifttaggen är inget qucik fix, utan en resa där du gradvis kan börja känna självtillit.
Dina ben kommer att bära och du kommer att ta dig framåt. Stunder av lugn och klarsynthet kommer att ta allt större plats i ditt liv.
Michael Larsen – relationscoach
Så bra och viktig text! Inte visste jag att detta var ett så vanligt problem. Hade ingen aning om om vad narcissism egentligen var. Det tog mig 2,5 år att börja förstå. Började att googla på härskartekniker och insåg att de tysta perioderna var lika med Silent treatment. De tysta perioderna som han låtsades vara ”deppig”, hade mycket med sin dotter, eller annan bortförklaring. Men eftersom han däremellan alltid var så fin och kärleksfull så blev jag lurad in i förhållandet igen. Gjorde slut några ggr pga att han försvann och inte släppte in mig i sitt liv. Men han kom alltid tillbaka, jag lät mig övertalas för han älskade ju mig (trodde jag/hoppades jag då). Han ringde mig varje dag och vi hade fantastiska samtal. Skrattade massor och pratade bl a om hur svårt det är att hitta någon när man blivit lite äldre. När vi väl träffades (distansförhållande) så hade vi det alltid underbart. Men ofta var det någon liten grej som störde mig. Något som fick mig att få ångest och känna att det var något som inte stämde. Ofta var han tyst efter att vi setts. Förstår nu att han då återgick till någon annan i ”harem”. Viktigt att veta är att dessa personer kan vara dolda narcissister. Alltså att de låtsas vara sårbara osv. Jag blev aldrig kallad loser eller nedtryckt på det viset. Han isolerade mig inte heller och var inte svartsjuk. Men han ljög, var manipulativ, hade många kvinnor på samma gång, extremt hämndbegär gentemot människor som på något sätt gått emot honom, han pratade extremt illa om sitt ex, kunde inte känna empati, var gränslös och satte sina egna regler. Jag såg allt detta. Ifrågasatte, men ville inte släppa honom. Trodde att det kanske var något vi kunde lösa..Jag lämnade honom i januari efter att jag avslöjat en lögn. Lämnade honom under en av hans Silent treatment period. Har inte pratat med honom sedan dess. Inget finns att säga. Jag har kämpat klart. Totalt meningslöst förstod jag till slut. Jag har använt tiden efteråt till att sörja, utbilda mig i ämnet, stötta andra, självreflektion, öva självkärlek och att läka sår och trauman som bidrog till att jag nonchalerade varningsflaggorna och som bidragit till att jag brytt mig mer om andras känslor än mina egna i hela mitt liv. Jag kommer ur det här starkare på ett sätt, men samtidigt en väldigt stukad själ.
Otroligt bra! Jag blev sjukskriven ett år efter vår separation under 8 månader. Helt dränerad, utmattad och utmärglad psykiskt. Efter vi gått isär påbörjade en ny psykisk terror med vårt barn som vapen. Detta pågår än idag men jag har genom psykologer fått verktyg att hantera det. Ibland klarar jag. Ibland inte. Oftast faller jag när vänner, bekanta eller t ex barnets fröken lovordar mitt barns UNDERBARA far. Ingen utom min familj vet hur han är och jag har slutat försöka förklara för andra. De tror ändå inte på mig och tror bara jag är bitter, vilket inte är fallet. Det tär så extremt på mig själv och min självkänsla. Att inte bli trodd.
Och denna man skall jag behöva utstå under hela mitt barns uppväxt. Ge mig styrka!
Det är nu 9 månader sedan jag lämnade mitt ex, han är både narcissist och psykopat.
Han har haft väldigt svårt att släppa taget, stalkat, hotar, förföljer vilket gjort det otroligt svårt för mig att läka och gå vidare.
All skam och allt medberoende som jag bär på är överväldigande. Inser att det kommer kräva tid och förlåtelse och massor självkärlek för att orka läka ihop.
Jag känner med er som kommenterat! Det är tufft, riktigt svårt stundtals.
Det jag lider av mest just nu är besvikelsen på mig själv över att jag inte avslutade tidigare, att jag lät honom komma undan med så mycket. Att jag flera gånger efter att ha tagit steget lät mig bli övertalad att komma tillbaka till något som blev värre för varje gång. Att jag bortsåg från min känsla av att något var väldigt fel, struntade i knuten i magen och paniken i bröstet.
Det är först i efterhand jag kan se hur mycket han har manipulerat mig. Det sorgliga är att jag fortfarande känner en stark dragning till honom, fastän jag i tanken vet att han gör mig olycklig på många sätt. Känslomässigt har jag inte riktigt kommit ikapp. Kämpar med att komma ur den kognitiva dissonansen och traumabondet. Försöker att fokusera på mig och mina barn, men jäklar vad svårt det är stundtals.
Känner med dig Marie! Känns nästan som om du beskriver min x- man…
Tänkte till och med att det är honom du har varit tillsammans med.
Min x- man inte bara plågar mig och mina barn utan han fortsätter att förföra och lura kvinnor, blir avslöjad och fortsätter. Det är högutbildade och på olika sätt kompetenta kvinnor, frånskilda kvinnor i 50+ åldern som tror att de äntligen har funnit den äkta kärleken. Så grymt att ge sig på just de mest sårbara. Han använder våra barn som täckmantel, spelar den engagerade pappan som i princip är ensamstående och därför inte har möjlighet att träffas så mycket…när han egentligen inte kan träffas på grund av att han har minst 2-3 kvinnor på gång samtidigt..
Han lurar kvinnor inte bara på ett känslomässigt plan utan även på pengar, så hemskt.
Jag har under de senaste 21/2 åren kämpat med att förstå och sätta mig in det jag har varit med om. Har läst mycket och lagt mitt pussel, men känslomässigt känns det som att jag aldrig helt kommer att komma över alla de hemska detaljerna i sveket.
Idag är jag framför allt väldigt orolig över hur mina barn. Det gör ont att veta att han inte tvekar att hänga ut dem inför alla dessa kvinnor i syftet att framstå som en välfungerande och empatisk man…
Skulle vilja varna alla kvinnor därute…
Styrka till alla er som överlevt och som kämpar!