Hur skapar vi tillit i förhållandet? Hur ser det ut när balansen av emotionell trygghet rubbas gång på gång? Vem blir du när du inte kan lita på partnern? Vilka känslomässiga mekanismer triggas igång?
Utan den avslappnade känslan i tvåsamheten låser sig det mesta och vi blir sämsta versioner av oss själva. Vi försöker kontrollera och gör alla möjliga psykologiska volter för att orka med.
Avsaknaden av tillit och trygghet i tvåsamheten är extremt slitsam och smittar av sig på det mesta vi tänker, känner och gör.
Det är bara att inse att det finns personligheter med ett så pass stort bekräftelsebehov, att andetagen i din bröstkorg aldrig kommer att vara lugna. Vill du verkligen befinna dig i den sortens relationsmiljö?
Det är lätt att bli medberoende i känslor och säga saker som sig själv i tankarna:
”Om jag bara beter mig så här, så kanske det kan fungera…”
”Om jag inte var så svartsjuk….”
Det finns en svartsjuka som uteslutande kommer från vår egen interna osäkerhet. Men också den som är fullt ut berättigad p.g.a. en partner som flackar och spretar åt alla håll och kanter.
Mannen berättar för mig:
”Hennes sätt att se på mig när vi är för oss själva, eller ute bland andra, gör att jag känner mig fullständigt säker på hennes attraktion och kärlek till mig. Det är så fantastiskt skönt och gör mig till en person som jag tycker om.”
Just därför behöver vi vara så pass omtänksamma med oss själva att vi inte försöker utplåna det vi känner, bara för att någon annan försöker dumpa idén i ditt knä:
”Du bara inbillar dig!”
En hel relation känns som att komma hem! Det är ett läge som du förtjänar!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Precis sådär var det för mig .- den negativa delen alltså. Jag var inte alls svartsjuk i början, vilket min särbo också poängterade. Så småningom – pga hans bekräftelsebehov utanför relationen, blev jag mer och mer osäker. Jag visste att han älskade mig, men varför var det då så viktigt med alla andra kvinnor runtomkring? Allt från ”vänner” till kollegor till kvinnor han var noga med att säga att han inte hade haft sex med till en random servitris eller en kvinnlig köpare av en pryl på Blocket. Varför var det så viktigt att bli bekräftad av dem?? Han fick massor med bekräftelse från mig, men varför räckte det inte. Han sökte bekräftelse utifrån då jag var med, och jag började fundera hur hans bekräftelse-sök såg ut då jag INTE var med. Jag blev osäker och svartsjuk! Det ville jag verkligen inte vara!! Trygg och avslappnad ville jag känna mig – så jag kunde känna under våra fia stunder.
”En hel relation känns som att komma hem!” Jag hoppas jag hittar den känslan med någon i framtiden. …och jag hoppas den känslan håller i sig över förälskelsefasen också!
Är i precis en likadan relation sen drygt två år tillbaka. Dessa meningslösa kommentarer om andra kvinnors utseenden i tid o otid och hans behov av att dela med sig av tidigare flyktiga relationer, både sexuella och vänskapliga triggar igång en svartsjuka jag aldrig tidigare upplevt eller känner igen hos mig själv. Från att det bara varit en av oss i relationen som sökt ständiga små bekräftelser är vi nu två. Skillnaden är att jag söker den desperat inom relationen och han utifrån.
S – är det värt att fortsätta?
Undrar om dessa män (eller kvinnor) får bekräftelse av att partnern blir osäker/svartsjuk också? Skulle jag inte ha blivit osäker/svartsjuk så skulle det ha ”betytt” att mannen inte var värdefull nog för mig. Jag vet inte om det funkar så. En tanke bara…
Ann; I det långa loppet är det nog inte värt det nej men jag är trots det inte redo själsligt att ta det beslutet än.
Jag är övertygad om att du har rätt kring dina funderingar. Att lyckas framkalla svartsjuka och osäkerhet hos sin partner ger nog en skön bekräftelse hos personer som är känslomässiga analfabeter.
Det där eviga flirtandet kan dölja en dålig självkänsla, ett beroende, och/eller en vana att strula till seriösa relationer i syfte att slippa känna närhet. Det har antagligen inget med dig som partner att göra. Är du beredd att förlåta en man med ett omättligt bekräftelsebehov – han har säkert inre gamla sår som spökar- om han är villig att förändras? Ta ett snack med karln, kräv att han slutar och/eller söker hjälp. Men låt honom inte förringa dina svartsjukekänslor! Stå på dig!!! All styrka! ❤️
Ja så enkelt är det egentligen, en hel relation känns som att komma hem…
Jag har haft 2 långa relationer där min partner flörtade, sprang på nattklubbar, hade tjejkompisar som jag aldrig fick träffa eller ens prata med, och de var dessutom otrogna.
Den senaste relationen har lämnat mig helt slutkörd i botten. Jag är ett tomt skal. Har fått diagnosen utmattningsdepression. Enkla saker som att klara av en hel dag från a till ö är numera överväldigande. Jag delar upp dagen i timmar och minuter, ibland sekunder.
Jag skriver inte detta för att få sympati. Jag skriver för att jag hoppas att någon som läser detta kan ha nytta av det, och ta hand om sig själv, innan det går för mycket utför/neråt! VI FÅR BARA ETT LIV, i alla fall i den här skepnaden.
Varför är vissa så snabba att ta på sig andras skuld? Ju högre empatisk förmåga man har, desto viktigare är det för en att andra människor mår bra, särskilt vår närmaste. Då händer det tyvärr alltför ofta att vi försöker ta på oss någon annans skuld. I ett desperat försök att ställa till rätta, att reparera, att behålla relationen.
Men det har alltid ett pris.. hur mycket är du villig att offra av dig själv, hur länge kan du axla någon annans mörker? Och vad gör det med din själ på sikt??
Jag har förlorat så mycket – hälsa, ekonomi, sömnförmåga, relationer.. Men det jag sörjer allra mest är förlusten av min självrespekt, min självkänsla och min Livsglädje.
Jag ångrar bittert att jag kröp och bönade och bad , till mannen som inte älskar mig.
Men jag är tacksam för att jag lever. Det är aldrig för sent att bli lycklig. Men man ska inte sökas lycka utanför sig själv. Lyckan bor i ditt hjärta, och i ditt möte med en annan människa som genuint älskar dig. Vi vill så gärna känna denna kärlekskraft, vårt hjärta vill ”connecta” till varje pris. Om vi dessutom lider av låg självkänsla, kan vi gå alldeles för långt i vår längtan att dela kärlek med andra. Så långt att vi tummar på våra egna värden och tillåter sådant som inte känns bra, som gör oss olyckliga.
Jag har jobbat på kvinnojour och sett hur vissa kan älska någon som till slut tar livet av dem.
Så långt går det inte för de flesta av oss. Men den dagen man börjar gå emot sin egen magkänsla och stå ut med sådant som inte känns bra – då är man på tunn is. Då gäller det att älska sig själv tillräckligt för att släppa taget om sådant som inte gör oss gott. Och en annan sida av myntet, är att om du tillåter en människa behandla dig som skit, så hindrar du även den människan i sin utveckling. Låt hen gå och låt livet göra sitt- du kommer aldrig att kunna förändra en annan människa.
Oj, nu har jag skrivit så mycket att jag börjar tappa tråden..
Ta hand om er själva där ute, massa kärlek till er! !❤
Tack, Mikael för din blogg! Den har räddat mig när jag velat ge upp.
Jag blir väldigt, väldigt berörd av dina ord Yazmina! Du är en stark person! Tack för att du delar med dig. Värme!
Åh Yazmina…dina ord gick rakt in i mitt hjärta. Klockrent!
Kämpa vidare Yazmina, ge inte upp.
Ta en dag i taget.
All styrka till dig!
Kram Yazmina! <3
"We all eat lies when our hearts are hungry"
"
Yasmina, så smärtsamt att höra din historia!! All styrka till dig! ❤️
Jag hamnade också på botten redan innan min sambo lämnade mig, pga vår destruktiva relation. Vi kom inte överens i barnfrågan, jag fick ångest och sömnproblem, vilket ledde till sjukskrivning, vilket ledde till att han ville göra slut efter tjugo år och jag förlorade jobbet två månader senare. ”Vad har jag med den att göra?” var hans ord då jag kom hem med uppsägningen. Allt för att jag satte honom före mig själv. Jag lyssnade på alla andra, men inte mitt eget hjärta. Ja, bara jag kan ta ansvar för mina gränser, det har jag lärt mig den hårda vägen…
Vi är många som far illa i relationer, även om de flesta av oss lyckligtvis slipper kontakta Kvinnojouren. Jag ser det inte minst här på bloggen. Jag tror tyvärr
dysfunktionella relationer kan vara en minst lika stor orsak till psykisk ohälsa som stress i jobbet och dålig arbetsmiljö. Michael, vad sägs om att starta en ny folkhälsorörelse för bättre relationer?!
Tack så jätte mycket för er omtanke❤ det värmer så fint i hjärtat! Tusen tack ❤
Ja, Yazmina. Varje ord du skrivit går verkligen rakt in. Du vet verkligen vad du pratar om. Är ledsen över att du behövt betala ett så högt pris, men du har verkligen förstått allt det du skriver på riktigt. Det känns direkt. Varma kramar på dig…
Cleese, jag känner med dig! Hoppas innerligt att du kan vända allt det smärtsamma till styrka, och jag hoppas att du är på väg hem till dig själv och ditt eget hjärta. Kram!
Tack, Petra! Kram ❤
Förlåt, Celeste skulle det stå. Min mobil lever ett eget liv ibland. Kram på dig, Celeste!
Tack Yasmina! ❤️ Det här blir ett tillfälle att söka sitt rätta jag, nu har jag inget val.
…
(Jag får göra som Cleese, göra en standup-show för att finansiera separationen )
Hej alla älskvärda människor!!! Sitter o löser detta o befinner mig i en liknande situation!! Vi lever i ett destruktiv förhållande o min man ser jag nu har fått mig att tappa min tro på mig själv! De började med att jag kom på honom med att ha andra kvinnor.. jag så inget o blunade .. men sen kom han självmant o berättade för mig hur de låg till o han ville att jag skulle förlåta honom vilket jag gjorde.. vi köpte hus renoverade o bosatte oss väldigt isolerat ..allt var bra vi fick nya jobb båda vi är väldigt sociala så de var inte så svårt..sen kom stressen in han trivdes inte på de nya jobbet o tyckte jag blev krävande .. jag smällte de också sen började bråken o min misstänksamhet växa ,,,svartsjuka o tilliten blev aldrig riktig bra,,, vi har de jättebra när vi gör saker, men mycke alkohol o då stänger han av o jag drar mig undan o de tycker inte han om ….har börjat inse att de han beskyller mig för är egentligen missuppfattningar o egna tolkningar av honom själv… han säger att jag är svartsjuk,psyisk störd ,alla möjliga saker,,, men han säger att jag bara inbillar mig allt !!! Vet inte vad jag ska göra har flyttat ifrån en annan stad har inga vänner o mitt jobb här …själv har han dragit utomlands o jobbar i ett halv år,, när jag påpekar att jag känner mig sviken säger han att jag är bitter o hindrar honom att utvecklas ,, känner att jag drunknar.. har jag fel ????kräver jag för mycket???? Får inte träffa hans vänner när jag var till honom när jag var utomlands det är väl inte normalt ????Med vänlig hälsning en vilsen själ