Av någon anledning kom jag inte ut på internet nu på morgonen. Först en lätt känsla av stress som övergår i ett ännu starkare spänningsläge: ”men!?” Försöker med olika inställningar – dött! Inser hur beroende mitt medvetande är av tillgång till världen där ute. Först en lätt krusning av panik (ja, så var det) men sedan: ”det här kan jag använda” – känslan som kreativ drivkraft i skrivandet. Tänk hur enorm vanans makt är – den självklara tillgången till information och kontakt med andra.
Kommer att tänka på mannen som inte når fram till sin fru. Som går in i inställningarna, felsöker och felsöker? År efter år. Han som så gärna vill men ständigt möter ointresse. Jag frågar honom varför han stannar kvar och först blir svaret: ”jag vet inte.” Vet att han någonstans där inne vet och frågar igen: ”vad är det du inte vet?” Den här gången orkar han känna på känslan och då kommer något djupare fram: ”jag är rädd. Fruktansvärt rädd för ensamheten. Tänk om jag kommer leva resten av mitt liv utan någon att prata med.”
Uppmärksammar honom på att han inte har någon att prata med. I alla fall inte i den han lever med. Det finns ingen känslomässig uppkoppling över huvud taget.
Den fantiserade rädslan är oftast betydligt värre än verkligheten på utsidan. Bilden i huvudet som förlamar. Säger till klienten på andra sidan: ”kopplar ur så att du kan koppla av.”
Påminner mig själv en morgon som denna.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Hum… Tror jag ska göra det idag, koppla ur så jag kan koppla av. Tack för den
🙂 Tack själv Ann.