Ja, han eller hon kanske älskar dig på sitt sätt, men frågan är; är det sättet tillräckligt för dig? Och är det som personen säger vara kärlek verkligen kärlek eller en illusion? Det kan också handla om viljekraft: ”jag vill inte vara ensam och därför har jag övertygat mig själv om att jag älskar min partner…” Det kan även vara så krasst att den du är i förhållande med, inte har en aning eller ens bryr sig om kärlek och vad du behöver, utan tycker att det är bekvämt att ha någon vid sin sida.
Jag hör kvinnor och män säga: ”hur kan han/hon bete sig så med tanke på allt som jag gör. Jag har alltid stöttat och funnits där! Jag vet att jag älskar honom/henne!” Och samtidigt tuggar tiden och det distanserade förhållandet i sig vår livshunger. Vi analyserar, vänder ut och in på allt som mannen eller kvinnan har sagt, gjort och inte gjort. Hela vårt väsen är i kamp för att förstå. Vi har satsat så enormt mycket känslomässig energi, tid och drömmar på en person som inte är där – hemma i vi. Hur länge har du försökt? Hur länge?
Jag har också rotat runt bland ruinerna, fast då trodde jag det var ett slott vi hade. Fantasin kring vad jag hoppades att det skulle kunna bli förblindade mig. Psyket har en arsenal av strategier för att kringgå vad som verkligen sker. Vi vill inte vara ensamma, utan känna samhörighet och få bli älskade, så vi ljuger för oss själva om att det en dag ska bli bra, att hon eller han en dag ska förstå vilken fantastisk person du är.
Vi kan behöva ställa frågorna till oss själva, även om den kan verka skrämmande: ”Älskar han/hon verkligen mig? Anstränger jag mig för en person som inte känner attraktion inför min person? Är vårt förhållande levande eller inte? Vad är det som jag inte orkar eller inte vill se?”
En kvinna berättade om en man som hon dejtat några gånger: ”han svarar sällan på mina meddelande. Varför?”
Mitt krassa svar var: ”därför att han inte är tillräckligt intresserad.”
Det finns en balans i livet som vi behöver nå fram till: att förstå skillnaden mellan när vi ska stå kvar och kämpa – och när det är dags att släppa taget.
Michael Larsen – relationscoach
Hjälp vad bra skrivet, får nästan gåshud här. 😉 Dina ord ger ofta en känsla av ”äntligen någon som förstår mig!” Hoppas du förstår hur mycket du hjälper människor med dina texter, Michael. Du är vår tids superhjälte, som låter kärleken och relationer stå i fokus!
Så fantastiskt fina och uppmuntrande ord A! Det betyder väldigt mycket för mig 🙂
🙂 <3
Den här texten känns otroligt träffande, precis så kändes det innan jag valde att lämna min sambo och vår relation för 6 månader sen. Jag tänker på henne och oss dagligen och saknar henne massor men inser också att jag saknar något som aldrig fanns, bara i mina förhoppningar och drömmar en illusion och bild av vad vi skulle kunna bli.. men jag försöker att inte tappa bort känslan varför det var tvunget att ta slut. Den ständiga berg o dalbanan av känslor från utotagerande vredesutbrott till passiv aggressivitet till att aldrig veta vad som ska ske i nästa stund, när tankarna går kring om det blir det en bra dag med ”ömsesidig” kärlek eller en dag av att släcka dina bränder och hoppas på att vi kommer hamna i en sån bra längre period snart. Dem perioderna kom aldrig, jag inser nu med lite perspektiv på vår relation att ord och handling inte överensstämmt och att vi ser kärlek på olika sätt.
Den frågan har jag ställt mig några gånger! Är han tillräckligt intresserad eller är det jag som kräver för mycket?
Jättebra skrivet och igenkänningsfaktorn är hög. Jag kämpade och förstod inte hur han kunde behandla mig som han gjorde. Svaret är som du skriver, han älskade mig inte tillräckligt och inte på det viset jag ville.
Så bra skrivet och precis vad jag behövde läsa idag tack!
Håller med A ovan, dina texter gör så att man växer i sig själv.
2 år i en relation med narcissistisk man. Jag var singel och den ”andra kvinnan”. Han skulle lämna sin fru, så många ggr. Han hade alla varningsflaggor dinglande runt sig. Jag la mig platt, bönade och bad och såg till att vara helt perfekt. Jag var så kär!! Han lämnade mig när min mamma dött och precis efter att han sagt för 4e gången att han skulle lämna sin fru. Jag ska inte dra alla detaljer men detta var den värsta mardröm jag varit med om. När han lämnade mig den sista gången fann jag mig i ett svart hål men som tur var lät han mig vara några månader innan han kom tillbaka (de kommer alltid tillbaka för att få sin återställare). Då hann jag reflektera och inse vad han verkligen var plus att jag insåg att jag själv var problemet-jag lät honom göra så. När han kom tillbaks 6 mån senare och åter igen skulle lämna sin fru var jag stark nog att be honom fara. Jag skakade och grät i flera veckor. Han kom tillbaka igen och igen. Men jag höll emot. Nu, 2 år senare återkommer han fortfarande med jämna mellanrum: på mail, sociala medier (jag har blockat honom) osv. Det blir lättare men gör fortfarande så ont, jag älskade verkligen. Men min självrespekt är åtminstone åter. Det finns inget som gör att jag kommer riskera den (trots att jag varje dag tänker på honom).
Men jag insåg en sak: det var jsg som tillät det gå då långt. Och det är sannerligen inte attraktivt.
H, jag har upplevt ungefär det Du gjort fast i 4 år samt att frun kom på han tre ggr men hon stannade kvar……När han till slut lämnade mig för ca 1 1/2 år sedan, per telefon med henne som åhörare undrar jag ff varför och saknar än det vi hade och honom ngt så otroligt! Jag trodde JAG var som han sa ’Hans livs kärlek”och som han sa ville leva med mig men vågade inte ta steget. Jag har ff svårt att gå vidare, men är glad för Din skull att Du kunde….. Heléne
Helene-inget du gjort hade spelat någon roll. Felet ligger hos honom. MEN: du tillät det ske för länge (liksom jag)-det är vårt misstag. Ibland är det bara en illusion och personen exciterar inte på riktigt. Var glad att du slipper honom, att frun tillåtit det säger allt om deras relation.
Har känt mig stark en period, men idag rasade jag igen. Vi bor ihop fortfarande, men jag söker bostad. Kommunikationen är som den är, jag har börjat stänga ner..på samma sätt som jag under 5 månader upplevt att hon gjort. Hon vände plötsligt en dag, och sa att något saknades – därifrån gick det utför. Jag försökte länge, men nådde inte ända fram. Nu intalar jag mig ”orkar inte bry mig längre”, och får dåligt samvete (!) efteråt. Har tänkt att hon kanske ändrat sig, men nu vet jag inte längre om jag vill mera så det kvittar väl. Men både ilska och sorg finns hos mig, och livet är i pausläge så länge vi bor under samma tak.
Oj känns som om det är jag i detta. Vi bor fortfarande ihop men jag har inga känslor kvar och har sökt bostad. Han vet att jag söker bostad, tycker att jag ska stanna kvar. Har ett gemensamt barn och var sitt barn sedan tidigare. Har nämnt till honom hur jag känner och upplever vårat förhållande men ändå så är det som att han inte lyssnar på mig. Han kan även fråga mig vem/vilka jG träffsr/pratar och skriver med, har jag inget emot. Men när jag frågar honom dem få gånger så får jag tillbaka att det är ingen viktig. Har jag en klänning/kjol på mig så får jag höra ” vem ska du yräffa/dejta”. Får höra av honom när vi tjafsar så är jag korkad, dum i huvudet, idiot mm. Är så less på detta. Har fått lägenhet, skrivit på kontrakt. Men ändå får jag höra att vi ska fortsätta med att vara han och jag enligt honom. Sen så en undran har han rätt att kräva mig på pengar när det är han som i namn på alla räkningar? Har han rätt till att kasta ut mig?
Värmer att se alla insiktsfulla kommentarer här på bloggen. Och känner smärtan från era erfarenheter i livets ibland oförklarliga labyrinter. Tänker att mycket handlar om intentioner. Medvetna. Eller omedvetna. Lyckas man med konststycket att göra medvetna val som leder i den riktning man vill leva så tror jag mycket av det vi har runtomkring kan hjälpa oss. Kanske tom en dejtingapp med en sund och tydlig intention från oss som användare kan bli bra? FB med reflekterande, inkännande och kloka kommentater som bidrar istället för stjälper? Medvetna, ansvarstagande, generösa människor som insett vad livet egentligen handlar om. Tänker att det hysteriska livstempot, dyraste bilen, snyggaste selfien, flest dejter/vecka speglas och manifesteras i våra snedvridna, omedvetna val/intentioner.
Kämpar dagligen med mina egna livsval. Ett vägskäl som just nu känns i hela kroppen. Det gör ont, tankarna blockerar ibland så fokus dimmas ut. Svårt med koncentrationen och kompassen fladdrar runt vissa dagar. Tyst ibland. Pratar med vänner som aldrig förr ibland. Tillbaks till det jag lärt mig, tränat inför. Fysisk, mental träning. Andas. Genom smärtan. Inte fly. Medvetenhet. Förankra i själen. Ögonkontakt. Meddela beslutet med själslig närvaro, inkännande och sakligt…..