Du bara vet när det inte längre är möjligt att leva kvar i det gamla förhållandet. Det kan ha skavt inom dig ett tag. I vissa fall i år. Din självbild och synen på livet i stort har expanderat och de tidigare säsongernas kläder passar inte längre. Ditt medvetande och hjärta är inte detsamma som förut. Det vore att föra våld på sig själv att stanna. Om partnern också ser detta, liksom den avgörande betydelsen att jobba med sin personliga/spirituella utveckling finns det möjligheter till att nå varandra. Men ni kommer att behöva mötas på en helt ny trottoarkant. Den förra är för smal och fylld med trasiga gatstenar.
Om den du delat åren med, däremot bara står där frågande och undrar vad du rökt på, eller avfärdar allt med att du har personliga problem som du behöver jobba med, är loppet kört. Ni lever i två helt olika universum.
När du nått en ny nivå på insidan behöver, nej, hela ditt inre förväntar sig din totala sanning. Enbart väder och vind samtalen blir fullständigt omöjliga. Liksom den obekväma tystnaden.
Du vill prata om böcker du läst och vill läsa. Filmer som berört. Dofter som tilltalar dig. Rädslor som skrämmer. Vad som är äkta sexuell närhet. Det som gör att du vänder och vrider dig om nätterna. Avståndet mellan stjärnorna på natthimmeln. Musik och smakerna i måltiden.
Du vill känna samhörighet. Du vill vara tillsammans med en person som kan förundra dig. Och som förundras över lystern i dina ögon. Där du sitter och funderar om detta är på ”riktigt!” Du vill kunna vila i tvåsamhet utan att det hela tiden måste hända någonting. Du vill älska med full närvaro. Hjärtslagen från den du vilar i armarna på. Eller den du omfamnar. Du vill känna skrattet som du inte känt på länge. Mjuka varma händer.
Om du är kvinna vill du känna dig så mycket mer sedd än som enbart en kropp, som någon tomt skramlande man vill komma åt. Du är fruktansvärt trött på den formen av uppmärksamhet. Du vill liksom den vuxna mannen känna oändligt mycket mer än några sekunders orgasm. Dina horisonter har breddats och fördjupats.
Som den medvetna mannen du är, jagar du inte en trofé. Någon som skall läka dina emotionella tillkortakommanden och som kan ge dig kvitto på att du lyckats. Du kan sitta i din egen ensamhet och njuta av utsikten och de lugna andetagen. Du vet att du inte kan nå och ha kvar en kvinna i ditt liv genom kontroll och olika former av manipulation. Du vet att ett älskande hjärta är utsatt och sårbart, och genom den insikten lever du autentiskt och i genuin styrka. Du känner styrkan i ryggraden.
Du vet som den personen du är, att ditt syfte (hur det nu än ser ut) ger dig riktning. En inre stabilitet som ingen eller någonting kan ta ifrån dig.
Friheten som gör att vi kan mötas som två hela individer, gör det möjligt att dela ovärderliga gåvor med varandra. Det blir väldigt mycket svårare att träffa någon när du ser större, men du vet att det inte finns några genvägar till det enastående.
Önskar dig en skön söndag!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Högstadiet igenkänning. Mitt i prick. Kloka ord. Dina inlägg ger energi och kraft.
Tack.
Önskar även dig en härlig söndag.
Precis där är jag just nu.. för andra gången.
”Jag vill känna samhörighet. Jag vill vara tillsammans med en person som kan förundra dig. Och som förundras över lystern i dina ögon. Jag vill kunna vila i tvåsamhet utan att det hela tiden måste hända någonting. Jag vill älska med full närvaro. Hjärtslagen från den jag vilar i armarna på. Eller den jag omfamnar. Jag vill känna skrattet som jag inte känt på länge. Mjuka varma händer.”
Oj!
Nu satte Du mina ord, tankar och känslor på pränt. Ett förtydligande som lämnar ett leende på mina läppar och mitt numera inre lugn, nickar instämmande.
Fantastiskt inlägg – tack Michael!
Hej
Vart hittar du alla så träffsäkra rader
Jag läser dina ord o de känns så jag
Läser kommentarerna, var finner de styrkan att vandra en ny väg
Är det jag som blivit cynisk å bitter? Jo, förmodligen. Klart mitt hjärta och min kropp vill vara med om ett sånt där magiskt möte med en annan människa. Men HUR TUR SKA MAN HA DÅ???? Jo visst är det möjligt, människor vinner ju på lotto också. Men i min värld, är det singel jag får vara när jag drömmer om något magiskt, djupt och stort. Så är det för mig. Är jag negativ nu? Nej, jag berättar bara om min verklighet.
Men även om jag aldrig älskat att vara singel, så är jag alla gånger hellre det än att leva i en kärlekslös, själsdödande relation. Det önskar jag ingen.
Förstår precis vad du menar…
Känner ett systerskap med dig! Alla i min omgivning lever i familjeliv eller har relationer, vilket kan kännas ensamt i sig när de inte kan förstå upplevelsen av singellivet. Hade varit roligt att få kontakt med dig, maila mig gärna på hera1112@gmail.com.
Tack Michael! Så fint, så sant, så insiktsfullt. Berörande ord som ger hopp och framtidstro.
Önskar dig en underbar söndag <3
Så sant! Som vanligt går texten rakt in i hjärtat. ❤
Så bra skrivet. Önskar att jag inte varit kvar så länge i väder- och vindpratet och även tystnaden. Men nu känner jag ändå att framtiden är ljus, måste bara rensa lite ”skräp” till i hjärnan.
Jag minns ögonblicket när jag en natt låg vaken och plötsligt iakttog mannen bredvid mig. Han som legat bredvid mig sedan 15 år tillbaka Jag lade märke till den plötsliga upplevelsen av otrygghet. Han hade alltid tidigare fått mig att känna mig så trygg och säker. Den tilliten var plötsligt borta. Det var en främling som låg där.
Precis. Exakt så – igen! Även jag som man vill känna det där djupa, varma som flätar oss samman. Blickar. Beröring. Leendet. Vilande tystnad. Intensivt sökande efter varandras innersta – det som skapar våra konturer och visar sårbarheten. En insikt som landat först när man fått vara själv ett tag är att jag vill inte tillbaka till min fd. Vill inte tillbaka till det ytliga ”fixa vardag”, reflexmässig hantering och genomförande av AB familjeföretaget. Det måste få finnas något mer?! Jag har accepterat att vi kommer aldrig att bli annat än främlingar för varandra, hur smärtsamt det än känns.
”Det blir väldigt mycket svårare att träffa någon när du ser större”. Så sant. Man kanske kan tro att det skulle vara enklare för män att hitta en kvinna som har jobbat med sig själv och skapat en stabil självkänsla att stå på. Det kanske är så. Men jag upplever inte det. Jag har helt andra preferenser än tidigare när jag möter någon. Ibland känns det nästan som att man skrämmer kvinnan framför när man öppnar upp samtalet. Men som du säger Michael, det finns inga genvägar.
Jag tycker du känns som en sån man som många kvinnor längtar efter att möta Håkan. 😀
Ja….var möter man någon som vill ha något mer än det där ”ytliga” och som inte är rädd för livet och allt vad det innebär på gott å ont,
Som vill mötas på djupet och se varandra med öppna ögon och möjligheten att utvecklas tillsammans..?
Jag är inte heller den som är ute på dating sidor eller går på krogen.
Mitt liv är just nu och har varit sen nåt år tillbaka jobbet, mina barn, huset och att vara ute i naturen och motionera…
Inte för att jag inte trivs med att vara själv, jag har äntligen landat i mig själv och att trivas i mitt eget sällskap men jag längtan att få dela mina tankar, intressen och livet med någon på det sätt du beskriver Michael finns….men var?
Tack till alla som skriver och delar med sig!
Så bra!! Beskriver EXAKT mitt förra förhållande som jag avslutade för några veckor sedan. 6 år sen fick det räcka. Sista åren var det mest ’vad ska vi äta’ prat om den vanliga logistiken mm, att ha en djupare diskussionen med honom, ja det gick bara inte så jag slutade att försöka. Det kändes mest meningslöst. Han har faktiskt frågat om jag knaprar piller så även där var det mitt i prick! Att känna en samhörighet det är det jag vill ha. Att känna lugnet och glädjen när man ser den andre. Känner mig helt lugn med mig själv och dyker det upp så gör det. Tänker inte kompromissa och ta nån som är ’hyfsat okej’ då blir det som det blev för mig och då kan det kvitta.
Om det nu är så att det är åt helvete och har varit det ett tag, men jag ändå vill försöka – när jag vet vad som fanns, att detta var min the one and onely…min bästa vän och älskade…
men vi körde för fort på livets motorväg tills en dag när jag upptäcker att han har en väninna…inte sex, påstår de, men bara nära vänner…han har berättat att hon kom in i hans liv och fanns där, kunde prata med honom om allt som han behövde prata om. Hon vara dock säker på att det skulle bli dem. Och att han skulle lämna mig…Han gjorde det visserligen muntligt flera ggr, men flyttade aldrig..
Till slut upptäckte jag det jag misstänkte och han sa upp ”vänskapen”…men de jobbar fortfarande samman.
Vi ska försöka, vi var ett fantastisk par, han var min bästa vän, men puttade bort mig under en lång period…och nu kan jag inte släppa det som har hänt…och hitta tillbaka…
Jag är nu den som är otrygg, blir sårad, misstänker…bryter ihop…och sårar honom som tycker att han har ”kommit tillbaka”, ja han tycker ju aldrig att han var borta. Han bara umgicks, träffade, pussades lite…pratade..
Tiden går och alla är som om inget har hänt. Jag är den ”känsliga”…som ska släppa det…
Men jag kan inte. Från att gå från total trygghet och älska en man helt och hållet, till att inte kunna säga orden…men jag vet att det finns där…hur ska jag komma tillbaka. Jag vill vara stark, och kunna tro på att jag duger och att det inte ska välta oss…men det slutar med att jag är den som välter…fan va svårt..
Man suddar inte ut 16 år och tre barn…
Känner igenmurade så väl. Men när jag väl (tror) att jag kommer till skott och ska prata med min man så låser det sig helt. Hur börjar jag? Mitt dåliga samvete äter upp mig och jag är så övertygad om vilken martyr han kommer bli… Har ett litet barn tillsammans vilket gör allt komplicerat och jag har för många år tänkt att det kanske blir bättre. Men det blir inte bättre av att ha inplanerade resor ständigt att räkna ner till. Eller köpa båt. Bjuda vänner på middagar hit och dit. Känns som jag lever ett dubbelliv. Vill du skriva om hur man lyfter detta inatt förhållande? Ingen av oss är några ”känslomänniskor” och har tappat det med att prata med varandra för länge sen.
Sitter om ett smäck. Det är mitt liv du skriver om. Det har gnagt i många år. Leva med en människa som har så svårt med sig själv. Svartsjuka, pikar, kommentarer, suckar gentemot mina barn när det inte passar in i hans liv, ointresserad när jag berättar något som berör mig. Men jag tar inte det där jäkla steget. Normaliserad i det förhållande jag lever. Mår aldrig bra och är sådär glad som jag alltid varit. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska lämna honom. Kämpar varje dag. Det kanske blir bättre snart, han pratade på ett bra sätt med mig, vi blev inte osams osv…