Det gör ont att växa. Förbannat ont! Förhållanden, och särskilt då parförhållanden sätter förr eller senare sökarljuset på det ömma inom oss. Det går inte att springa undan vår egen skugga när solen står högt. Visst; vi kan sitta kvar i det svala där strålarna inte når in så att vi slipper exponeras.
Det tar enormt mycket energi att lägga skulden på andra. Och sig själv.
Vi reagerar instinktivt på partnerns beteenden… men vad i oss själva är det som triggas?
Vad är det du gör om och om igen, som du behöver börja göra annorlunda? Vilket stretchande, vridande och jonglerande på insidan tjänar inte ditt liv? Vilka anpassningar och värden tänjer du i alldeles för hög grad på?
Hur långt är du beredd att gå för att relationen skall hålla?
Vad/vem väljer du (medvetet eller omedvetet) att ha i nära inpå? Vilka automatiska rollspel hamnar du ständigt i?
Vissa personligheter lämnar för lätt, medans andra stannar för länge. Hur vi knyter an är grunden.
Kvinnan frågar mig: ”hur skall jag få tillbaka honom?”
Jag: ”få tillbaka honom!? Han saknar all respekt och genuint intresse för att du skall vara en del av hans liv. Och så undrar du… Självvärdet/respekten är det absolut dyrbaraste du har. Skall du sitta utanför hans dörr och be om att bli älskad? När du bryter detta, förändras allt. Allt!”
Mannen berättar att han slutat fly undan kvinnan vid sin sida: ”jag trodde inte det var möjligt. Att någon skulle finnas där. Förut förstörde jag mina förhållanden i förebyggande syfte.”
Det finns så mycket att lära av relationen: vad behöver förändra så att pendeln upphör med att slå tillbaka mot dig – gång på gång?
Michael Larsen – relationscoach
❤️ Tack. Jag vill alltid förstå allt och alla. Förstå vad som utspelar sig. Men det är ju sällan möjligt att få hela bilden klar för sig. Det är sällan möjligt att få veta vad mitt beteende triggar hos andra och varför de agerar som de gör. Så nu har jag kommit fram till att mitt ansvar främst måste vara att förstå vad som triggas inom mig själv och varför jag gör som jag gör. För det är svårt nog att förstå och ändra på. Men det är ändå där jag har störst chans att finna mina svar och påverka mina relationer. Fast jag hoppas på att finna en partner där både självreflektionen och kommunikationen är så pass god att man kan hjälpa varandra att se och förstå vad som händer inom och mellan varandra. Att det liksom finns så mycket kärlek och trygghet i relationen att det är möjligt. Det vore min dröm.
Tanken denna morgonen när jag drack mitt kaffe var, ”Kanske ska ta mig en titt i bloggen. Den där ”vise mannen” brukar alltid skriva något som inspirerar och som sätter tankarna på rätt fokusering”.
Jag har varit MANNEN du skriver om. Har varit rädd att bli sårad (som ligger i grunden pga en separation av föräldrar i liten ålder).
Jag är KVINNAN du skriver om. Bestämde mig för att släppa taget och go all in för två år sedan. Kände i mitt inre att det var ”fel”. Jag var kär och släppte tyglarna mot den inre övertygelsen att ”självvärdet står på spel”. Jag satsade stort och jag är den store förloraren idag.
Men bara för en stund. Känner hur jag får energi och hjälp till reflektion av det ”den vise mannen skriver”.
Slutligen, tack för illusionen av TEFLONPANNAN!! Fick mig ett gott skratt. Tänk att jag kastade ut alla teflonpannan i köket för länge sedan….kanske inte en dag för sent att kasta ut den sista
Ja, vad kan man göra när allt spaltas upp så självklart. Man bara nickar och håller med.