Det gör ont att växa! Förhållanden, och särskilt då parförhållanden sätter förr eller senare sökarljuset på det ömma inom oss. Det går inte att springa undan vår egen skugga när solen står högt. Visst; vi kan sitta kvar i det svala där strålarna inte når in så att vi slipper exponeras.
Det tar enormt mycket energi att lägga skulden på andra. Och sig själv.
Vi reagerar instinktivt på partnerns beteenden… men vad i oss själva är det som triggas?
Vad är det du gör om och om igen, som du behöver börja göra annorlunda? Vilket stretchande, vridande och jonglerande på insidan tjänar inte ditt liv? Vilka anpassningar och värden tänjer du i alldeles för hög grad på?
Hur långt är du beredd att gå för att relationen skall hålla?
Vad/vem väljer du (medvetet eller omedvetet) att ha i nära inpå? Vilka automatiska rollspel hamnar du ständigt i?
Vissa personligheter lämnar för lätt, medans andra stannar för länge. Hur vi knyter an är grunden.
Kvinnan frågar mig: ”hur skall jag få tillbaka honom?”
Jag: ”få tillbaka honom!? Han saknar all respekt och genuint intresse för att du skall vara en del av hans liv. Och så undrar du… Självvärdet/respekten är det absolut dyrbaraste du har. Skall du sitta utanför hans dörr och be om att bli älskad? När du bryter detta, förändras allt. Allt!”
Mannen berättar att han slutat fly undan kvinnan vid sin sida: ”jag trodde inte det var möjligt. Att någon skulle finnas där. Förut förstörde jag mina förhållanden i förebyggande syfte.”
Det finns så mycket att lära av relationen: vad behöver förändra så att pendeln upphör med att slå tillbaka mot dig – gång på gång? Hon eller han är läraren gällande din självbild.
Jag önskar dig en fin nationaldag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Narcissism och härskartekniker – webinar den 8/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
”Skiljas utan att förlora sig själv” – en bok om hur du tar dig igenom separationen/skilsmässan.
Tack ❤
Med tårar, igenkännande läser jag boken av dig Mickael Larsen och ändå lägger jag skulden på mig för att två 16-åriga förhållanden avslutas med att mannen går till en annan kvinna. Jag måste vara universums tråkigaste, eftersom detta har hänt två gånger.
*Jag: ”få tillbaka honom!? Han saknar all respekt och genuint intresse för att du skall vara en del av hans liv. Och så undrar du… Självvärdet/respekten är det absolut dyrbaraste du har. Skall du sitta utanför hans dörr och be om att bli älskad? När du bryter detta, förändras allt. Allt!”*
De orden behövde jag verkligen läsa just precis nu, just precis idag. Mitt i prick. Det hjälper kanske inte mot det gnagande tvivlet på mitt självförtroende och sorgen både över att ännu en gång få min kärlek kastad i papperskorgen och sorgen över att jag tydligen inte är tillräckligt mycket värd att satsa helhjärtat på men det stärker mig i det som mitt innersta jag redan vet, att jag måste ta vara på mig själv, mitt självvärde och respekten för det som är jag, mina gränser och inte deala med mina gränser för att bara få smulor tillbaks när det passar honom.
Detta är en enormt viktig och angelägen blogg jag väntat på länge och inte visste existerade….jag är tacksam för detta
Så tänkvärt och så klokt! Tack Michael!
Ingen ska göra sig mindre än man är för att passa in. Tyvärr gjorde jag det alldeles för ofta.
Jag anpassade mig redan från en tidig ålder till föräldrar och andra betydelsefulla personer i mitt liv. Det kan bli startskottet till en livslång anpassning till människor, omständigheter och situationer utanför mig själv. Sakta tappade jag bort mig själv och låter andra personer spela huvudrollen i mitt liv – i stället för att själv inta den platsen.
I början av en relation är vi ofta öppna, nyfikna, idealiserande, förhoppningsfulla och längtansfulla. Vi hoppas, mer eller mindre omedvetet, att den kärleken ska vara den kärleken som ger oss allt vi längtar efter och lite till.
Gamla barndoms sår hoppas vi ska bli läkta och vår partner får bära våra hopp som ofta och sakta vänds till besvikelse. För sanningen, bortom illusioner och hopp, är att ingen partner kan få det gamla att läka. Ingen partner kan ge det vi aldrig fick som barn.
Tror vi på det, hoppas vi så, kommer vi garanterat att bli djupt besvikna. Det som är möjligt däremot är att vi själva tar hand om våra egna svårigheter och försöker förstå vad vi gick miste om som barn och hur vår eviga längtan efter just det gestaltar sig i kärleksrelationer. Det är just den illusoriska längtan som ofta gör att relationen går i kras.
Vi möttes, blev förälskade i varandra och öppnade oss i en ömsesidig tillit. Vad hände sedan? Började vi längta efter att få våra vår djupa längtan uppfylld? Började vi anklaga varandra för att inte vara tillräckligt si eller så? Började besvikelserna hagla över oss båda och anklagelserna likaså? Vad är jag besviken över? Vad tror jag att min partner var besviken över? Går det för oss att se bortom besvikelserna och se den riktiga människan där? Den person som är just den andra utan de projektioner av hopp och längtan vi kastar mellan oss bägge och som alltid kommer att göra oss besvikna.
Var och en bär sig i en relation och det gäller på alla plan. Huvudansvaret har man för sig själv och ibland kan man hjälpas åt och stötta varandra. Men att stå på egna ben och veta att man klarar sig själv är grundläggande viktigt. Om ena partnern blir för beroende av den andre i förhållandet kan banden bli för hårda och tajta och ofrihetskänslan infinner sig snabbt. Man kan mer eller mindre känna sig kvävd eller fången.
När jag lägger mig i sängen på kvällen och sluter mina ögon så är du där framför mig. Det gör ont att öppna ögonen på morgonen och förlora henne igen. Tänker på ett par rader från den framlidne Malmö poeten Jacques Werups ord till tröst: ” Jag har varit med om dig./ Jag kan aldrig förlora dig.” Så är det med människor som stått våra hjärtan nära. De fortsätter att röra sig i våra liv, fastän utom kramhåll.
Jag har nyligen tagit mig ut ur just ett sånt förhållande, där all respekt och genuint intresse för att vara del i hans liv saknades!
Ändå sitter jag här och sörjer, och undrar vad JAG kunde/kan göra för att vinna hans kärlek!
Nej, jag kommer aldrig att be om att bli älskad, det har jag tillräckligt med självrespekt för nu. Men jag har inte alltid haft det, jag har tiggt om att bli älskad, och jag har kränkt mig själv genom att gång på gång förlåta svek, lögner, otrohet och verbalt nedsättande ord till mig. Aldrig mer! Men det här varit, och är, en tuff resa, även om den även är värdefull och otroligt lärorik!
Tack för din oerhört välskrivna och igenkännande blogg! Jag läser varje inlägg, och det är faktiskt delvis den som gett mig kunskap, kraft och mod att lämna relationen jag var i! ❤
Så klokt, tänkvärt och precis på pricken beskrivet, SR. Dina ord ger hopp om att det trots allt finns människor som är medvetna på ett djupare plan. Allt gott!