Kvinnans röst verkar fyllas av klarsynt insikt när hon uttalar orden: ”när jag har blivit känslomässigt engagerad förlorar jag mina gränser.”
Kärleken vill ha vårt engagemang, passion, omtänksamhet och välvilja. Men även vår integritet som skyddar oss från kärleken när den riskerar att göra oss självutplånande. Utan gränser kommer vi att invaderas av personen eller personerna som har ett alltför hungrigt ego.
Gränser hjälper oss att sova gott om natten och de får oss att se igenom lögner och manipulation.
Gränser har potentialen att skydda oss från oss själva när vi inte kan eller vill se klart, då den sexuella lusten får oss att idealisera det psykologiska monstret, utklätt till kärlek.
Kanske lockas du av mannens förförande maskulinitet eller kvinnans femininet. Attraktionen kan vara ett minfält kamouflerat som en underbart vacker sommaräng.
Vårt jag behöver våra gränser oavsett kraften i lockelsen som vi känner för henne eller honom.
I den ohälsosamt naiva världen anses det ofta att staket och murar inte behövs. Utan stängsel skulle barnens kaniner där ute i trädgården hamna i klorna på rovfågeln.
Låt inte den manipulativa och härskande personligheten tillåtas påbörja bearbetningsprocessen, där hon eller han sakta och metodiskt intalar dig att du är: ”hämmad, alltför misstänksam, för känslig, sexuellt tråkig, har ett självförtroende som du måste jobba på” etc.
Den narcissistiska personligheten vill ha kontrollen och få dig osäker och förklarande, vilket är storvinsten för henne eller honom.
Självrespekt är någonting som byggs upp dag för dag genom små och stora handlingar. Fråga dig själv: ”är detta verkligen kärlek? Är det som hon eller han gör mot mig ett uttryck för kärlek? Är det som jag gör just i den här stunden detsamma som integritet? Eller anpassar jag mig av rädsla för att bli lämnad och därmed behöva konfronteras med ångest?”
Vi kan behöva vandra genom ensamhets och ångestlandskapet för att bli fria. Ge inte abstinensen näring och tillfredsställelse genom att svara eller ta kontakt.
Michael Thor Larsen – relationscoach
I veckan försökte jag återigen berätta för personen i mitt liv hur dåligt jag mår när han går in och talar om för mig vem jag är och varför jag är så. När han vill belysa ”min stundom dåliga självinsikt i all välmening” och blir arg om jag invänder. Han vill att jag ska lära mig att hantera detta eftersom han gör så, är sån och inte upplever det som fel.
Att jag måste lära mig att prata om det som är svårt.
Saken är att jag inte har något problem med detta när det gäller nån annan. Men med honom håller jag tillbaka eftersom jag inte vill behöva argumentera för min egen persons val och åsikter.
Jag vet att det han gör är fel. Att det inte ska kännas såhär. Att jag måste gå en gång för alla.
Jag vet. Ändå är det så svårt.
Några uppmuntrande ord skulle behövas!
Blivit lämnad av en N person, han har kommit och gått, många gånger, kan inte minnas hur han kommer tillbaka, men han har gjorde det och alla gånger förlät jag och normaliserade och gjorde hans anledningarna till varför, till mina fel. Flera av dessa gånger avslutade han utan förvarning, oftast efter en lång period av längtan och dagen innan vi ska ses efter flera veckor isär genom att bli blockerade utan möjlighet att få kontakt och han svarade inte på mail och då vi varit särbo med 60 mils avstånd var det svårt att söka upp honom. Förtvivlan och ångest slet sönder mig och jag trodde jag skulle gå under. Jobb, skola vänner, livet det lilla jag hade kvar blev satta på paus. För varje gång blev jag mer och mer stressad och rädd för att ”nu har det varit lugnt för länge” och att snart händer det igen. En stor oro har varit hans ex och nu vuxna dotter, som enligt honom inte var så förtjust i vår relation, det skickades sms och mail som jag inte förstod, det lät som jag var orsak till deras dåliga mående, fast han var skulle sedan något år när han och jag träffades. Han och jag planerade för hans flytt till den lägenhet som vi faktiskt hyr tillsammans, 2 år sedan den processen påbörjades, men aldrig kom till skott. Men nu skulle det bli av, årskiftet skulle bli vårt och början på vår (min längtan). Han jobbar utomlands, vi hade inte setts på 3 månader och vi båda uttalade längtan över gemensamt liv. Men oron fanns där, några sms från dottern under sommaren hade fått mig att bli sjukligt orolig, borde hon inte veta att vi var ett par, att vi skulle flytta ihop igen? Varför skrev hon att han skulle bestämma sig och hon ville inte se sin mamma hjärtekrossad igen, varför fattade hon inte att det var han och jag? Denna fråga var frekvent uppe från min sida, jag ville ju eliminera att hon skulle gå in och förstöra. Han svarade att jodå hon visste att vi skulle flytta ihop, han kanske inte varit tydlig, men han skulle ta det med henne igen. Sista helgen i november skulle vi äntligen ses, jag längtade och kände att nu kan jag släppa oron. Detta förstärktes med att jag fick blommor på måndagen med orden jag älskar dig. Hade börjat få lite julkänslan och vågade hoppas. På fredag kväll pratar vi, allt kändes bra, eller jag vet inte nu i efterhand.. åkte med en släkting och fikade och där två timmar efter samtalet, kom sms:et.
Jo han mådde dåligt, kände sig som en skit, men han gjorde mig en tjänst, jag mådde ju så dåligt av att jag var rädd för att dottern skulle göra mig illa. Att han alltid älskat mig men nu ville han inte ha någon kontakt, jo han skulle blockera mig, skulle inte oroa mig för ekonomin, han skulle göra rätt för sig. Avslutade med att han hoppades att jag skulle förlåta någon gång i framtiden. Och med orden ja jag är en feg jävel som trotts allt älskar dig.
Hela min värld rasade, och det är 2 månader sedan nu.
Jag inser att jag inte kan, ska eller ens tänka tanken om att få tillbaka. Jag kämpar med mig själv, ta reda på och veta vem jag är, vad jag vill och tycker om. Efter 10 år med av och på, hopp och förtvivlan, stress och oro inser jag att det var en sjuk relation. Blir jag någonsin fri från beroendet av denna relation som tyvärr fortfarande är knuten till en ekonomisk navelsträng? Skuldbelägger mig, skulle jag släppt och inte varit så på om alla sms/mail från ex och dotter? Han sa ju alltid, ja men det är ju utagerat, hur länge sedan var det dom hörde av sig?! Fick mig att känna mig paranoid och han till och med sa att jag inbillade mig. Efter varje gång han lämnat, har jag febrilt städat bort allt, foto, brev, sms osv. Nu i efterhand kan jag snart inte veta vad som är sant eller inte, för det finns inga bevis. Bara en enda stor känslomässig klump av odefinierade känslor kopplade till händelser och längtan efter ett liv som jag trodde jag delade med en annan person. Denna sida har varit till stor hjälp när jag har gått djupt vilse i mina tankar. Men ibland undrar jag om jag håller på att tappa min mentala hälsa och det är allvarligt fel på mig och det jag känner.
Det som triggade mig att skriva detta långa inlägg var just sista meningarna i sista blogginlägget.
Jag är i ensamhetens och ångestlandskapet just nu, men känslan här gör att jag blir rädd för att drunkna innan jag ens vågar tro på att jag blir fri.
Som någon beskrev det, som en enda stor avgiftning, där No Contact är början på att bli fri.
Det kändes skönt att skriva av sig, just nu har ångestattack lagt sig. Kan andas och ta den här dagen i hamn. Att sluta oroa sig för morgondagen, framtiden har på något sätt lagt sig, orsaken till det är att jag tvingas vara i nuet och andas mig igenom sekunden, minuten, timmen i detta nu. Något annat går inte, kanske är det så det ska vara, att jag tvingas vara i stunden. Något annat är inte viktigt. Jaget i nuet.