Dopamin, fenetylamin och oxytocin är några av de mest potenta livslustämnena som finns, och de får oss att känna oss odödliga i förälskelsen. Ett liv som tidigare kanske kändes lite för vardagligt, kan inom minuter förändras i grunden när du möter kvinnan eller mannen som säger orden som du så länge längtat efter att få höra. En blick, en hand som smeker din kind och ett rus av känslor som får framtiden att kännas hoppfull över alla gränser.
Attraktion och förälskelse är likt startraketen som lyfter oss utanför ”atmosfären” och gör oss ”tyngdlösa” – det mesta känns möjligt! Men efter ca sex till arton månader testas bärkraften – handlade det enbart om kärlekshormoner eller finns det förutsättningar för nästa fas? Kärlek! Är vi beredda att göra alla de små och stora handlingar som skapar trygghet och samhörighet? Kommer egot att kunna anpassa sig eller vill det ha nya kickar? Ny bekräftelse från någon som aldrig har sett dig förut? Någon som du kan känna dig intressant och spännande inför, då partnern nu till stor del har börjat lära känna dig?
Eller kampen för att nå fram till någon som inte är intresserad eller är kapabel till att älska. Det dränerande i att kommunicera: ”snälla älska mig!”
Att både kunna känna trygghet och hålla äventyrs/nyfikenhetskänslan vid liv i ett förhållande, är en förutsättning för ett levande förhållande. Om vi är helt fokuserade på trygghet eller enbart uppleva äventyr, uppstår en obalans som snart får förhållandet att gå mot sin förintelse.
Trygghet kan leda till tristess och äventyr till kroniska drama.
Bekräftelse och förälskelsejakt kan vara en form av självmedicinering hos den som har depressiva tendenser eller som lider av Peter Pan-syndromet (”jag vill aldrig bli stor! Med allt ansvar som det innebär).
Jag vill betona: att söka bekräftelse och ha en stark längtan efter kärlek i sitt liv, är något av det mänskligaste som finns. Det är i allra högsta grad normalt! Balans är A och O.
Hur går dina tankar min bloggvän?
Kärleks och bekräftelseberoende – webinar ikväll söndag klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Kampen för att nå fram till någon som inte… Åh så svårt det är för mig att förstå, ge upp, släppa taget. Jag var både härligt tyngdlös och ofattbart trygg på samma gång i relationen. Vi delade sånt som ingen annan nånsin fått komma nära. Jag upplevde att det var ömsesidigt. Sedan backade han ur och kvar står jag fortfarande med känslan av att han är så rätt för mig. Fortfarande undrande över skälen att inte fortsätta tillsammans. En fin vänskap består som jag är tacksam för. Jag unnar honom allt gott i livet o hoppas han hittar det han söker. Själv befinner jag mig i ingenmansland. Filmen är slut, övriga reser sig o går ut, jag sitter kvar med hopp om att få den uppspelad igen. Det var den vackraste filmen jag sett o allt den berörde i mig och fick mig att känna sitter som etsade i mig.
Jag har levt med en människa som haft en föreställning om att partnern ska fylla alla de inre hålen och bli den som ska läka själen genom sin ändlösa kärlek. Det är förstås en omöjlighet att leva upp till och min stora kärlek blev aldrig tillräcklig för denna man. Han försökte ständigt kompensera (sitt trasiga inre) genom att söka efter bekräftelse utanför vårt förhållande. Han hade ett missbruksbeteende där hans drog var den euforiska förälskelsen och passionen. Mina år med mannen var som att leva i ett ständigt drama, fyllt med oförutsägbara händelser. Det var fantastiska stunder av lycka och hemska stunder av smärta. Så långt ifrån en trygg och tillitsfull kärleksrelation man egentligen kan komma.
Känner ju igen den där ”snälla se mig och älska mig”-kampen, längtan efter att bli sedd, älskad och få känna trygghet. När känslan är att jag måste ”duga och vara duktig” för att få närhet. Ja, det är ju ofta där jag befinner mig och därifrån jag agerar. Från ego och rädsla. Och sen är det så verkligheten blir. Att jag liksom får möta min inre verklighet i det yttre om och om igen. Och jag vet att det är mitt ansvar att förändras och förändra, och att det måste göras inifrån och ut.
Balans – precis! Det är den jag vill hitta hos mig själv och i mina relationer. Fokus…just nu tänker jag att det handlar om att lägga fokus på det inre istället för det yttre, på att inte försöka duga inför andra, på att släppa allt jag vill hålla fast vid. Att lägga fokuset på motsatsen till det som jag brukar vara fokuserad på – så att det kanske blir en bättre balans på allt.
Och så får man påminna sig om att det är det här som är att vara människa. Att det är det här vår livsresa handlar om. Jag menar att vi alla kämpar på olika sätt med det här att lära oss leva mer utifrån kärlek än rädsla och att hitta balansen i allt.