Dagligen får jag samtal och mail från människor som hamnat i smärta p.g.a. relationsproblem. Mest framträdande är känslor av maktlöshet, ensamhet i tvåsamhet och rädslan för det okända. Om man står inför valet att lämna eller blir lämnad. Många år av trygghet löses upp och panik kan ta utrymme:
”Vem är jag nu? Hur skall jag klara mig? Om jag bara hade gjort annorlunda…”
Vad jag också ser är fullständiga missförstånd och vanföreställningar gällande vad kärlek egentligen är för någoting.
Hör om personer som säger och skriver hur mycket de älskar partnern eller exet, och samtidigt hotar, manipulerar och kontrollerar i kärlekens namn. Kärleken kamouflerar sig aldrig med härskardräkt!
Eller de som tror att om de bara offrar sig, är tillmötesgående på gränsen till självutplånande, så är det bevis på äkta kärlek. Vilket missförstånd!
Att älska en annan person på bekostnad av omtanken till dig själv, är inte kärlek. Det är förnekelse och ibland t.o.m. förnedringar gällande egenvärdet.
Vi behöver ställa frågorna:
”Vad är det som får mig att tro att detta är kärlek? Vilken skenbild ger jag näring?”
Den största smärtan är den som har sina rötter i en dålig relation till oss själva. Att slingra sig eller försöka komma undan via genvägar är meningslöst, eftersom relationen till personen du alltid hinner i fatt.
Jag vet hur lätt det är för de flesta av oss att ge goda råd till andra. I lugna perioder känna tillit, styrka, framtidstro och vara supersmarta. Men att kunna vara snäll, omtänksam och självempatisk under stress och motgångar, är någonting helt annat.
Att inte förminska och attackera andra eller oss själva, är en tydlig bekräftelse på jagets mognad. Att verkligen känna och leva utifrån den genuina livsgps:en på insidan, är det något av det skönaste vi kan uppnå.
Kärleken vill till sin natur väl, men den kan även visa kraft och säga: ”Nej!” Kärleken är ingen neutral åskådare, som passivt ser på när psykologiska krafter försöker bryta ned och förgripa sig på själen.
Emotionell smärta kan vara det första steget mot äkta förändring, och kan om vi lyssnar, lyfta oss till väldigt sköna platser.
Kärleken är inte vek. Den är stark och känner ditt värde. Den tar till handling när det behövs och ryggar inte tillbaka för nödvändiga förändringar. Även de som känns skrämmande.
Michael Larsen – relationscoach
WOW, det där var en kraftfull text!!! ❤️ Ja, tänk att så få av oss ens känner kärlekens natur. Jag förstår mer och mer. Vi agerar så ofta utifrån rädsla. För att vi inte har förstått vilka vi är, vad kärlek är, och hur vi tar oss genom rädslan. Jag är en sån nybörjare när det kommer till att hitta vägen in till kärleken. Men jag känner att jag hittat en stig att följa (en av många möjliga). Och äntligen får jag möta människor som kan visa vägen. Som liksom du är medvetna om vad kärlek egentligen handlar om. Det är så tur ni finns. Ljusa ledstjärnor.
Jag vet för flera år sedan första gången det blev slut mellan mig och min partner. Jag grät, tiggde och bad. Jag ville bara bevisa för honom att jag var précis som han ville jag skulle vara. Jag ville ju ha honom, vi skulle vara vi. När han till och med säger att jag vill inte att du har någon direkt kontakt med dina barn när det är min och din vecka. Jag tänkte att ja men det går nog bra…fast det kändes bedrövligt i mitt hjärta. Jag tänkte väl att han kommer att ändra sig, bara vi får lugn och ro tillsammans. Men år efter år var det av och på. Så fort det inte blev som han hade tänkt eller ville tog det slut. Hemskt att saga, men man vande sig nästan vid den berg och dalbanan. Jag tror jag manga ganger provocerade fram bråk till slut. Men till slut fick det vara nog. Det var ju ingen kärlek… Ett tag efter vårt sista uppbrott var jag på en av Michaels föreläsningar. När jag åkte hem ifrån den fick jag ännu mer kraft. Jag fick en sinnesro som jag inte känt på länge. Jag fortsätter min resa. Det går upp och ner. Fram och tillbaka. Men jag är mer och mer tillfreds med mig själv. Jag försöker varva lugn och ro med lite projekt hemma och träning.
Nu känns det äntligen som att jag är på rätt väg. Detta kommer att bli bra. Det har kostat mycket smärta, många tårar. Men hellre det än att leva i något som gör mig till någon annan person än den jag är. Nej tack, aldrig mer!