När Corona-krisen har lagt sig vill jag krama om mina föräldrar och besöka andra släktingar som tillhör riskgruppen. Jag kommer att besöka Köpenhamn och sitta på en uteservering där det kommer att myllra med människor som släppts ut ur sin karantän.
När gränser öppnas och det går att resa igen, vill jag gå runt på Paris gator, äta en lunch på Place des Vosges, lyssna till det vackraste språket jag vet, dricka kaffe, stanna vid olika skyltfönster och kort fundera på om jag ska gå in eller inte.
När krisen är över vill jag inte låta mig irriteras över att någon i kön ställer sig lite för nära inpå. Och inte behöva tänka om den äldre kvinnan eller mannen: ”varför tar du risken att vara i den här mataffären just nu?”
Lyssnar till lärkan, ser hur gräset håller på att bli grönare, fikonträdets knoppar som kämpar sig ut ur det skyddande höljet och hur min röst hindrar Sprit (en belgisk Malinois hund) från att gräva djupa hål i gräsmattan då hon fått vittring på sorkar under marken.
När detta är över önskar jag se välbesökta restauranger, kaféer, en hemsida som inte har några lediga rum på just det där hotellet, och vetskapen om att människor kan börja jobba med det som de önskar igen.
Ler åt att den första reaktionen som många hade för ett antal veckor sedan, var att hamstra toalettpapper, som jag nu tror har övergått till oro för älskades hälsa. Vi har med andra ord rört oss uppåt i behovspyramiden.
Det är min önskan att allt fler ska inse vad som är viktigt på riktigt. Vill se en av de starkaste naturkrafterna som finns; en idé som tagit fäste inom en människa och som manifesterar sig i fokuserad handling, och som kommer många till glädje/nytta.
Vill se smittkurvor plana ut i världens länder och sjukvårdspersonal som inte behöver likna astronauter. Och hur samma människor får vila ut under en minst sagt välförtjänt semester.
Jag vill, när detta är över, se större ödmjukhet, tacksamhet, tålamod och omtanke med andra.
Vad tror du att du kommer att uppskatta mer framöver än innan krisen?
Michael Larsen – relationscoach
Att man har längtat så länge efter att få träffa och umgås med släkt och vänner, att kunna vistas ute och besöka restauranger och cafeer på ett normalt sätt, så att mobilsurfandet blir väldigt mycket mindre intressant, man suktar efter se det levande livet som rör sig utanför mobillivet – att lyfta blicken uppåt och utåt.
Aaahhhhhh!❤️