Jag minns min mamma som en trygg punkt. Precis som det bör vara. Den bilden hade jag kvar i många år tills jag började arbeta med mig själv. Den andra bilden kom gradvist fram när jag fick egna barn. Min mamma var en kvinna som själv blivit misshandlad och därför lärt sig att manipulera. Jag valde bort min pappa eftersom hon alltid mådde mycket dåligt och blev suicidal några dagar innan jag skulle dit. När fredagen kom, och jag redan hade lovat att stanna hos henne under helgen, då åkte hon ut på dans. Sedan stod jag ensam med städningen och disken. Då var jag 12 år gammal och ville desperat göra min mamma glad. När hon kom hem på natten var jag hennes psykolog och kvällen efter upprepades historien.
Dåligt samvete var hennes vapen och min akilleshäl var min innerliga önskan att hon skulle vara glad. Ju sämre hon mådde, desto hårdare arbetade jag.
När jag blev äldre drogs jag ofta till män som av någon anledning behövde min hjälp. Det var synd om dem och jag var den enda som egentligen förstod dem. De hade andra kvinnor – jag förlät dem. De hade missbruk – jag förstod dem. De hade problem med ansvar – jag löste problemen. Jag gjorde mig själv behövd för att inte bli lämnad.
Jag var en förstående problemlösare! Jag var vid 20 års ålder redan en erfaren expert. Att jag var medberoende hade jag ingen aning om! Vad kärlek egentligen var eller innebar hade jag ingen som helst aning om! Tillit trodde jag var planering och manipulation. Jag förstod hur jag skulle parera smällarna och hantera misslyckanden när jag blev sviken.
Detta fungerade utmärkt så länge jag valde partners som jag inte blev förälskad i.
Det stora testet blev en man som jag faktiskt föll för. Han blev min största utmaning. Hans härskartekniker var förfinade sedan barndomen. Han hade själv blivit lämnad och krävde kontroll för att känna sig trygg. Jag hade ingen som helst kontroll över honom varken emotionellt, fysiskt eller ekonomiskt. Han sa:
-Du har haft dåliga erfarenheter tidigare. Du måste lära dig att lita på mig! Jag förstår att det är svårt för dig! Du behöver lära dig att kommunicera! Då kommer vi att kunna förstå varandra!
Några månader senare visade det sig att han hade flera andra kvinnor vid sidan om mig. Då hade vi investerat i en gemensam bostad. Han kunde inte få nog av bekräftelse och jag förstod såklart och förlät honom.
Att bryta detta förhållande och att bryta mitt medberoende har varit något av det mest utvecklande och samtidigt det svåraste jag någonsin har varit med om.
*Att lära mig att uttrycka vad jag behöver utan att hela tiden och i alla givna situationer anpassa mig till vad andra vill eller behöver. Jag kör inte över andras önskningar men jag uttrycker mina egna.
*Att inte acceptera förnedring! Att inte låta andra trampa på mig höjde min självkänsla enormt mycket. Intressant nog betydde det samtidigt att jag idag väldigt sällan hamnar i situationer där någon ens försöker. Det är som om jag skickar ut en slags radar som de uppfattar och därför försöker de inte ens.
*Att lyssna på min inre röst och inte gå emot den. När jag känner mig obekväm vet jag att jag ska gå bort. Detta kan vara i olika typer av möten eller i situationer där jag upplever manipulation. Då avslutar jag istället för att försöka förstå.
*Jag behöver inte hjälpa! Jag behöver inte förstå! Jag dömer inte men jag utsätter mig inte längre för deras drama.
Jag var så van vid drama och pendlande humör att jag först hade svårt att vänja mig av med kickarna som jag fick när allt i en kort stund var bra. Medberoendets kickar var som ett missbruk. Innan jag förstod det letade jag efter andra kickar som skulle ersätta de gamla. Nu får jag kickar av sunda saker som exempelvis en vacker solnedgång eller musik. Jag har trappat ner detta i många år för att kunna landa och leva i balans.
Det är inte längre mitt jobb att förstå eller att fixa andra människor!
Anonym gästbloggare om medberoende
Givande och klokt skrivet ❤
Det finns så mycket jag känner igen mig i det som du skriver här. Jag växte upp med en mamma som hade psykiska problem och jag gjorde allt för att göra henne nöjd och glad och för att mina tre yngre syskon skulle få göra saker stannade jag hemma hos henne då hon inte kunde vistas bland folk, då var jag riktigt liten när jag fattade sådana beslut. Hon åkte in och ut på olika ställen för att ”vila upp sig” och jag städade och fixade för att hon skulle orka komma hem, jag var inte ens mer än några år gammal när detta började och detta pågick hela min uppväxt. Hela livet har sedan fortsatt så, träffat män som behövt mig och inte sett skillnaden på kärlek och medberoende, jag har själv tre barn och tycker jag varit stabil som mamma men är rädd för att de kanske inte tycker samma då jag träffat män som inte varit bra för mig och haft svårt att bryta för att de haft problem som de behövt ”hjälp” med.
Träffar en man nu som knappt säger att han tycker om mig, skriver med andra ”tjejer”, umgås med sådana han träffat på ”tinder” för man måste få ha vilka kompisar man vill. Sitter med sin telefon och skriver när jag sitter i soffan jämte. Jag går i detta och känner mig förnedrad, det passar att träffa mig när han inte har något annat, jag mår dåligt men lyckas inte bryta och försöker hittar varför jag blivit ”medberoende” just här, ser inte hjälpbehovet hos honom men någonstans finns det antagligen för jag inte lyckas bryta. När han har tråkigt ska jag finnas tillgänglig. Idag är jag inte ung och jag vet om att jag har med mig det som barn men hopplöst att bryta då det är ett invant beteende från när jag var liten. Jag blir arg på mig själv och jag tappar energi och trivs inte med livet men fixar inte att ta mig ur det. Ödslar tid på personer som bara utnyttjar mig. Sakta bryter det ner mig men kommer inte ur det…..och ju mer andra säger att jag måste ju mer sitter jag fast….
Jag är i en liknande situation som dig Eva. Känner igen jättemycket i det du skriver. Kan vi kanske stötta varandra?
Jag har själv varit i en relation där jag uppfattar mig som medberoende och känner mycket väl igen mig i att växa upp med att inte tillåta mig själv att ha behov. Något jag känner igen mig i väldigt väl är hur en person som mår psykiskt dåligt försöker skära av ett barns kontakt med en förälder. I mitt fall var det min farmor som försökte skära av kontakten med min mamma. Hon lyckades inte med det, men det hon gjorde har det tagit mig många år att bearbeta. Jag är fortfarande inte klar.
På senare år har jag lärt mig mer om föräldraalienation eller Parental Alienstion (PA) Dvs när en förälder (eller annan närstående) genom manipulation förmår barnet att bryta kontakten med den andra föräldern utan att detta är rättfärdigat. Det låter som att det hänt dig.
Tack för att du delade med dig. Det var värdefullt för mig att få ta del av din berättelse. Jag önskar dig allt gott.
Att utbilda sig själv i medberoende är den största satsningen du kan göra för dig själv! En investering för livet.
Ja Mia, stöttning är det man behöver så absolut, inte ord som ”det är bara att göra si och så” av folk som inte har en aning om hur det är att redan som litet barn vara medberoende och av sin egen mamma som ska vara den som finns för en själv… jag vet att mina vänner menar väl men ibland behöver man bara få höra att man duger och att man inte gör det med vilja, för vem vill bli illa behandlad….
Jag känner igen mig så i era berättelser. Tog ett allt för stort ansvar som barn i en familj där pappa var alkoholist och mamma psykiskt svag. Har blivit bedragen och sviken i mitt äktenskap och trots tydliga bevis bara blivit bemött med försvar, osynliggörande och kallad galen. Har tagit omhand och gett och gett men bara fått smulor tillbaka. Men oj vad dessa smulor kan väcka hopp om mer……ett falskt hopp. Jag vet det idag men trots det har jag inte kraft att lämna. De få vänner jag har kommer med sina råd och är så trötta på att jag inte går. Men jag har varken kraft eller mod. Har många gånger sökt på nätet efter stödgrupper för personer som lever i dysfunktionella relationer. Jag tänker att det hade varit värdefullt att få kontakt med andra i samma situation för att stärka varandra.
Tack för detta fantastiska inlägg! Så bra skrivet och det är så utvecklande att få ta del av andras livshistorier.
Tänk att det är först när lidandet är tillräckligt stort, vilket är individuellt och kan visa sig i många uttryck, som man slänger sig ut i det okända och börjar sin personliga utveckling!
Att vakna upp och göra sig av med gamla beteenden för att sedan leva helt helt underbart liv.
Förvandlingen, pånyttfödelsen, livskrisen eller vad man ska kalla den är ofta oerhört smärtsam men så nödvändig.
Har haft en fantastisk uppväxt men är nog en känslig person med stor empati och skolad i arbetarklassen vilket gjorde att jag ’trollade’ bort mina egna behov när familjepusslet med barn och boende drog igång.
Samma sak blev det för maken. Vi föll ifrån varandra, levde destruktivt inombords på båda håll. Båda fick problem med sina kroppar och livet blev ett ekorrhjul, vi var fast tills en kvinna satte ”klorna” i min man.
Idag är jag så glad för denna flörtande och bekräftelsesökande kvinna för utan henne hade inte lidandet nått botten vilket var starten på livskrisen.