Jag minns tillbaka på min första midsommarafton som ensamstående förälder och våndan över att försöka räcka till för de små tvillingtjejerna. Alla dessa känslor av att inte ha lyckats hålla ihop familjen: ”Om jag bara hade sagt…Om jag bara gjort och varit så här istället…” Gjorde allt för att försöka hålla ihop mig själv och ge flickorna en fin dag trots allt. Stegen ner mot affären för att köpa jordgubbar och annat som hörde till, var allt annat än mysig, eftersom alla par och i mina ögon ”lyckliga” familjer, påminde mig om vilken situation jag befann mig i. Kämpade med att till varje pris behålla ett värdigt ansiktsuttryck. Min då ena sjuåriga dotter ser på mig med genomträngande blick och säger: ”Pappa! Det kommer att bli bra!”
Och det blev bra! Vilket det även kommer att bli för dig.
Livet och naturen har en fantastisk förmåga att läka. Vid ett tillfälle såg jag en dokumentär om skogsbränder och hur elden förstörde allt levande i sin framfart. Nästan allt liv i alla fall! Det fanns fröer och rötter under jord som hade överlevt. De inväntade sin tid och bara något år senare hade ett nytt, grönskande och vackert landskap tagit form. Den styrkan finns även inom dig – även om det just nu känns förtvivlat och ensamt. Liv kräver att få komma till uttryck!
Och till dig som lever i en relation som känns utmattande, förödmjukande, distanserad, kärlekslös och död: jag vet att styrkan till att så småningom fatta rätt beslut, kommer att ta allt större plats inom dig. Om du känner dig handlingsförlamad, så kom ihåg det centrala i alla former av parrelationer – kärleken är och ska inte vara en kamp. Aldrig! Den stjäl aldrig våra leenden och mjuka ansikten. Den slår aldrig undan benen för ditt självförtroende, utan tar fram det bästa inom dig. Kärleken himlar inte med ögonen och anser att du är: ”krånglig och för känslig.”
Du har rätt till dina drömmar och planer för framtiden. Och att ha någon vid din sida som du kan få och ge kärlek till. Allt annat är dåliga imitationer!
Var du än är och vad du än går igenom, så önskar jag dig en skön midsommar!
Michael Larsen – relationscoach
Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar den 27/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Skiljas utan att fastna – webinar den 5/7 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Tack för dina ord! Kämpar vidare med sorgen från en relation. Önskar dig en skön midsommar
Detsamma och tack för kloka ord!!!
Åh tack Michael för dessa ord. Befinner mig där just nu. Önskar dig en fin midsommar!
Precis så….
Ensamhet. Men kramar min son…:)
Önskar dig en härlig Midsommarhelg!
/A
Precis vad jag behövde höra.
Är helt ensam denna helg och alla andra helger. Har varken partner, släkt eller vänner.
Jag önskar dig Michael och alla andra en trevlig Midsommar!
Maja! Jag förstår till 100% hur du har det, för jag har det likadant! Det är svårt för utomstående att förstå hur dessa helger blir till ett helvete istf något fantastiskt!
Ge inte upp! Till slut blir det nog bra för oss också
Fick styrka nu.
Är inte ”själv”…men….
Min make har en tro i att alla fel och olyckor vi skapar görs med vilje. INGET händer som ett ”ojsan”.
Kanske därför han har så långt till att säga FÖRLÅT.
Han kom in och RÖJDE över att ena bilen stöd för långt ut på gatan (villagata).
Så klart kunde jag bemött detta på ety annat sätt men svårt efter att alla år leva med ovanstående livsregler samt att det är min son som parkerat och då är det lätt att agera utåt fr vissa.
Blev irriterad oxå då han har svårt att lyssna samt se sina egna misstag.
Tog upp att han lagt min blus i tumlaren och att jag nu får kassera blusen.
– Efter som du anser att det aldrig sker en olycka el att man kan göra misstag så undrar jag varför du på blusen i tumlaren med vilken…?
Samtal dör ALLTID då det visar sig att han biter sig själv i svansen av hans olika livsregler.
Han gick ut och smällde igen dörren.
På samtalsterapi har han berättat att när han utåtagerar i liknande situationer beror på att han skäms.
DOCK INTE MITT ANSVAR och jag undrar varför man inte gör ngt åt sitt beteende när man är medveten om det.
Jag är glad att jag tog på mig att jobba dygnet på midsommar. Bra väl.
Trevlig helg där ute.
Men Helena, så kan du inte ha det!
Lämna honom!
Det är säkert lättare sagt än gjort, men det finns inget val!
Börja med att bestämma dig, sedan växer det beslutet till handling en dag.
Många kramar till dig och alla som behöver ta sig ur en relation
Det gör ont idag. Inte lika smärtsamt som förra midsommaren som var den första utan traditioner, vänner och utstakad fest sedan decennier. Mycket tårar och ångest som man kunde ta på. I år är barnen borta på egna upptåg eller hos exet och sin nya. Funderar kring varför vi människor måste ha det på ett visst sätt för att tro att man mår bra. Vi kanske skapar en sanning för oss själva för att inte våga se vad vi egentligen lever för liv. Flykten från ett liv i lögn där man gömmer sig bakom en betongbunker av trygghet och tro att allt består i all evighet. Konstgjord trygghet. Har börjat vänja mig vid att inget är förutbestämt. Att man måste jobba på att skapa sin trygghet, varje dag. Att nöd och lust inte bara finns där för att man har ringar på fingrarna. Livet är ingen motorväg med frifart utan avtagsvägar och utan gps. Snarare en slingrig, grönskande, kuperad Trollstig utan en aning vad som dyker upp bakom nästa hårnålskurva. Känns ganska spännande faktiskt. Även en midsommarafton i ensamhet.
Jag känner styrkan som växer fram trots ensamheten när jag läser dina rader, Håkan! Tack för att du delar med dig!
Maja, befinner mig i precis samma situation som dig o vill bara säga att du är inte ensam ❤ Stor kram till dig!
Hej alla
Annorlunda midsommarafton… Sitter på tåget med sonen som ressällskap.
Första ’övergivna”midsommarn på 19 år… Har tjurat,surat, gråtit i tre månader. Midsommar är den tid då jag lovat mig själv att lämna värsta sorgen/ilska.. ska börja om på nytt. Lämna värsta sorgen och omfamna livet igen på bästa sätt. ☀️☀️ tror det ska gå…
Allt det bästa/Klara
Ja denna ensamhet ,då alla är så lyckliga.Det gör så ont.Livet ger , livet tar. När vänder det?
Jag är ensamstående med två barn på heltid. Pappan vill inte vara med i bilden länge. Jag slits mellan att rodda allt själv, fixa bra för barnen, finnas där för dem när de har det jobbigt och mina egna tankar och känslor. Det är ett tungt lass att dra helt själv. Jag saknar en partner, en axel att luta mig mot, närhet… Så kommer midsommar, en högtid där familjen står i centrum och alla sår luftas igen när jag blir påmind om att mina barn inte har en pappa som bryr sig. Jag bär mina barns sorg, vilket är omöjligt att inte göra för mig efter allt som varit.
Sorgen kommer i många olika skepnader och det är lätt att längta till det man inte har snarare än att vara glad för det man faktiskt har.
För mig är det första midsommaren utan min son. Saknar honom bortom ord. Och saknar hans mamma. Men har lyckats ok med att förhålla mig till det som är. Kan i sorgen samtidigt känna glädje över att jag vet att han haft det fint. Kan känna tacksamhet över att jag haft möjlighet att vara med människor jag tycker mycket om, att barns skratt fått fylla dagarna. Även om det ljuvligaste skrattet av dem alla saknats.
Firade min första midsommar utan mitt ex efter 28 år. Det är ett år sedan min exman lämnade mig efter 28 år, vi var gifta i 20 år. Det har gått ett år men jag är ännu inte läkt. Jag har fastnat i sorgen och tappat min inre kompass. Jag vet inte vad jag vill. För det jag hade ville jag. Jag var lycklig.Men det är borta nu för alltid.
En hel familj, det sociala med vänner, trygghet och rutiner. Mest av allt lider mina tonårspojkar, de vill knappt vara hemma mera, det blir aldrig mera fredagsmys, kortspel eller resor med familjen. Det jag mest älskade har jag förlorat. Han valde en 20 år yngre kvinna som var nyskild då ( fast hon hade ett sk KK också parallellt) Hon började med att vilja ha hjälp av mitt ex med att skriva en bok , mitt ex är journalist …jag sade nej för min känsla sade att något inte stämde för mitt ex började träna, tatuera sig och blev allmänt frånvarande. Han gjorde saker nu av plikt inte av lust.
Jag tjatade i varje dag i 2 år på att något inte stämde och han sade att jag var sjukligt svartsjuk och jag måste söka hjälp vilket jag gjorde. Jag bokade parterapi, där vi gick ett halvår men lönlöst då han bara satt och ljög.
Så trovärdigt är mitt ex att terapeuten, både han och min egna sade att jag måste lita på hans ord och inte gå på min magkänsla. Han sade att jag inbillade mig att han inte var kär i någon annan att han inte hade något förhållande. Jag började sakta men säkert brytas ned, tappade bort mig själv. Även min egen mamma sade att jag ska låta ”hästen beta fritt” och att jag inte ska tjata om att han umgås med den unga kvinnan. För enligt mitt ex så är hon hans bästa ”kompis”. Han sade att han aldrig skulle släppa henna även om det sårar mig, för jag måste börja med att acceptera att han umgås med denna unga kvinna som dessutom har en pojkvän.( fast påhittad sade hon senare för att lugna mig) När jag fråga om han vill skiljas så sade han nej. Han kunde säga vi måste vara rädda om varandra, kommunicera och inte vara arga…Samtidigt som han dolde sin mobil, mobilen blev hans skatt …från att varit öppen för alla så sov han med den nära sin armhåla, messade på middagar och fester i långa stunder och jag mådde skit.
På juldagen kom det ett hemligt meddelande när vi satt hos min familj och skulle äta. Där kommer nakenbilder på mitt ex och naket på en vacker kvinna utan ansikte. Jag bryter ihop. Men mitt ex lyckas på något sätt få mig att tro att det inte är så farligt att han ville testa något förbjudet? Jag är då så knäckt av allt att jag trots allt ger honom en chans fast det då har det gått 1,5 år av misstankar. Mina vänner säger att lämna honom. Jag ansöker om skilsmässa. Men han vill inte skilja sig. Hon den unga kvinnan lägger ut ”gåtor” på Instagram när de två umgås. Men det är mitt fel för jag tittar och blir ledsen. Jag kan bara ana men inte veta. Hon har kommit ut med en bok där hon lurar en mördare med ”honungsfällan” vilket har hänt på riktigt.
Varför väntade jag? Därför jag trodde också mitt ex blivit lurad av denna kvinna att han inte visste vad han gjorde att han skulle förstå. Jag väntade och visade på hennes nackdelar så han skulle kunna ana vad han kommer att få. Jag vädjade att det är en så känslig ålder och pojkarna kommer att må skit. Jag förnedra mig gjorde allt för att han skulle släppa denna kvinna. Men inget hjälpte. Han sade ofta jag håller på att avsluta med henne. Men jag ska bara…åka upp till …med henne..bara hjälpa henne…men hon är ju så ensam…hon har inga vänner…jag måste hjälpa henne…etc
Men jag orkade inte förnedras längre så jag skiljde mig.
Pojkarna vill inte resa ensamma med mig för det känns konstigt då vi alltid var vi fyra och vi reste jämt. De vill inte fira några traditioner heller, då det smärtar att vi inte är en familj. Allt är tomt.
Har träffa en ny man nästan direkt…Kanske inte så bra men han tröstar mig och är snäll och stabil. Han står vid min sida och väntar …ser min kamp min sorg och min ilska. Han lyssnar. Han säger att han älskar mig. Han vill framåt med mig.Men jag är ändå ledsen? Varför?