”Hon är så fruktansvärt klängig och på. Vill prata känslor hela tiden.”
”Jag förstår inte hans distanserade attityd. Säger att han vill vara med mig men visar ofta annat i handling.”
”Jag blir någon som egentligen inte är jag i det här förhållandet!”
Varianterna av känslomässig frustration är många när det kommer till parrelationer. Vi vänder ut och in på oss själva, analyserar och lever med kronisk frustration. ”Det måste vara något fel på mig som känner så här. Min uppväxt?!”
Kan vara så, men också inte. Ibland är det så enkelt som att partnern inte är rätt för oss. Om du t.ex. är med någon som mest vill glida runt som Peter Pan (syndromet) och du vill slå dig till ro, är kombinationen ER inte den bästa.
Det finns olika tillvägagångssätt människor tar till när det uppstår problem i tvåsamheten: att enbart anklaga sig själv eller partnern.
Om vi tar exemplet: ”hon är så fruktansvärt klängig och på.” Troligen skulle det vara mer rättvist att reflektera: ”varför är hon/han så? Är det någonting i mitt beteende som skapar osäkerhet inom henne/honom? Hur bra är jag på att ge känslomässig trygghet? Inte enbart när vi är fysiskt närvarande med varandra.”
Fler separationer/skilsmässor hade kunnat undvikas om vi i större utsträckning tittade närmare på VILKA EMOTIONELLA INSTÄTTNINGAR vi gör och inte gör i förhållandet. I tid.
Har sagt det tidigare: att vara med någon skall få oss att må bra, stärka, känna lugn, förundran och glädje. Ibland är kombinationen två helt enkelt inte den rätta.
Hur ser ett bästa DU ut när du lever med någon?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har varit i en parrelation som var så bra iaf den första tiden, vi var särbos o livet lekte tyckte jag o blev tillslut ingen egen person. Jag känner att jag tas föregivet o att jag har blivit nån jag inte är innerst inne. Jag har till en början städat o köpt småsaker för att få vi känslan starkare. Jag få ofta höra att jag ska lämna honom, men jag är rädd att ta det där steget. Är ofta ledsen o gråter ibland inför honom o ibland i min ensamhet. Hur ska jag tänka för att inte ”drunkna” i alla känslor o hur går jag vidare på livetsväg o våga släppa taget eller leva vidare o stärks relationen?
Han ser mig som kvinna, som människa, respekterar mig, är snäll, givmild och ödmjuk. Bekräftar mig och mina behov, visar hänsyn. Men… mitt hjärta är inte med, det längtar ut. Jag känner mig inte fri att spendera min tid så som jag vill. Känner mig kvävd ibland. Jag vet vad jag borde göra, men att veta att hans hjärta går sönder om jag går.. Det är mig övermäktigt.
Det är ett avslappnat jag, som har nära till leendet, både i närvaro av partnern och vid tanken på honom, att se fram emot att vara i hans närhet, känna en sund längtan efter att ses och ha en behaglig känsla i bröstet av att han och jag är ett VI också.
Skriver under på alla dina exempel ovan på hur jag vill må när jag är med någon, med den grunden tror jag man också känner styrkan att klara av både gemensamma och egna problem/bekymmer/motgångar m m.
”En känslomässigt trygghet,” oavsett om vi är fysiskt nära eller på helt olika platser.
Anklagar inte bara min partner för att vårt förhållandet dött ut känslomässigt, vet att jag i bagaget har en uppväxt med väldigt lite visade känslor, men måste ju nu försöka agera utifrån hur jag mår nu och inte bara låta mina känslor finnas dolda på insidan som en dagdröm…då lär jag ju knappast aldrig igen få uppleva känslomässig respons och den härliga känslan när man från djupet i sig själv vill ge kärlek, värme och närhet till någon annan.
Känns som väl investerad tid att läsa dina ord och reflektera över dessa. Jag har stärkts så sakterliga.
När jag läste ditt inlägg var det som om jag skrivit det själv. Jag har varit hel under isen ett tag men fått chansen att flytta hemifrån och från min man ett tag, vila ut och fundera. Den här sidan är bra, tycker jag, den föder tankar.
Tack för dina fina ord Ewa:-)
Ja, den föder tankar och insikter, både om mig själv och hur olika människor kan reagera och agerar i samma situation beroende på deras historia…och hur viktigt det är att själv vara aktiv i vilken historia jag vill lämna efter mig.
Att du stärkts av mina ord Lotte, är den finaste komplimangen jag kan få. Kloka ord du ger: ”agera utifrån hur jag mår nu…” Tack!
Underbart skrivet Lotte!
Tack!
Känns inte så underbart just nu bara. Men mitt i all ledsamhet och oro gällande både känslor och praktiska lösningar så kan jag känna hur jag tycker allt bättre om mig själv, och har så smått börjat lyssna mer på min själs röst som nog försökt säga mig ett och annat klokt ord ett tag nu…
Lotte, håller så med dig, precis exakt så tänker och känner jag också som du skrev i första inlägget!
Håller även med dig om det du skriver om den här Bloggen;
”Känns som väl investerad tid att läsa dina ord och reflektera över dessa. Jag har stärkts så sakterliga.”
Tack Michael att du skapat Bloggen!!
Tack fina V för dina varma ord:-)
Ens egna GRUNDLÄGGANDE värderingar i ett förhållande gäller nog att hålla fast vid -från start, när man träffar någon. Om man anpassar sig när det gäller de,så blir nog risken at det blir en inre konflikt så småningom. Vad är viktigt för mig? Någon som är likasinnad,vi tänker ”lika”, känslomässigt empatisk,ligger lika/eller före i tanken,ungefär samma inställning till sex och varför man vill ha det,att båda tycker om beröring och inte att förglömma – kunna kommunicera (prata OCH lyssna) Vara uppriktigt intresserad av sin Partner. Detta är saker som jag känner efter i början av en relation om det stämmer.
Ovidkommande saker såsom om han är händig,kan laga mat,är förmögen osv är saker som visst kan vara praktiskt,men är absolut inget som påverkar mitt val av partner när jag träffar någon. Det är de grundläggande värderingarna som jag har lärt mig att inte ”tumma på” längre.
Håller helt med Susan:-) Kruxet som jag dock ser, är att en hel del människor inte vet vilka deras grundläggande värderingar är. Bra att du påminner om det. Så lätt de faller åt sidan i bruset.
instämmer…
Men vad gör man när man älskar en person över allt på denna jord, och 50-60% av ens värderingar stämmer bra, och de övriga 40-50% stämmer såååå dåligt…
Det är väl alltid enkelt när det är svart eller vitt, det är i den stora gråzonen som allt besvär och beslutsångest befinner sig
Frustrerande och samtidigt tänker jag att 40-50 % ”såååå dåligt” är en mycket hög andel. Tänk vad de procenten kan rasera det som är bra. Ja, beslutsångest extremt tungt. Den griper tag i hela tankeverksamheten. Varma hälsningar till dig.
Den relation, som jag lever i gör verkligenInte det bästa med mig. Min mans kroniska sjukdom, som han haft ett tag nu gör honom självcentrerad, ointresserad, initiativlös och tråkig. Jag har försökt hitta hans gamla jag, som jag älskade en gång, men inte hittat. Det vore så skönt att kunna gå i relationsterapi. Då vet man åtminstone, att möjligheten finns, att vi ska hitta tillbaka till varandra. Nu måste jag välja om jag ska fortsätta leva med hans sjukdom eller om jag kan vara stark nog att leva själv och försöka hitta tillbaka till mitt liv med alla intressen jag haft. Vi har levt ihop i 25 år och det skulle jua vara i nöd och lust. Men när det aldrig är lust, bara tråkigt, vad gör man då?
När relationen inte är bra, plockar man fram de sämsta sidorna av varandra ..någon blir offer och berättar för andra hur hemskt det är att leva i relationen men den andre vet inte så mycket om vad som tänks och sägs. Det är som att man letar avsikter att lämna och tro mig de sämsta sidorna blir såklart synliga hos den andre. Personen kan heller inte lämna.. för att den andre kommer att gå under.. till saken hör att de kommer båda att göra ändå. Man måste på något sätt komma fram till att båda vill att det ska vara bra samt hur man gemensamt ska uppnå det. Att se till att båda är med på banan och att båda kan få ta sina egna beslut. Några försöker ständigt ändra sig för att passa den andre som egentligen inte vill dela sitt liv .. det är att sälja sig .. sälja sin själ.
Kloka ord och hammaren på spiken
Tack Karin!
Måste bara få säga tack till dig!! Dina ord gör skillnad för mig 🙂
Det känns väldigt inspirerande att höra Elina:-)
Helt fantastiskt, vilken ögonöppnare, du sätter ord på mina tankar och jag förstår mer och mer allteftersom jag läser dina ord. Förstår mig själv, ser mitt liv utifrån, reflekterar över mina val. Tacksam att slumpen ledde mig till din blogg, det är som en vän som lyssnar. Tack.
Tack för din blogg, dina inlägg och ord får mig att reflektera och fundera hur allt varit men ändå ger det ett hopp om framtiden och en lycklig framtid där jag mår bra och känner en tillfredställelse och en inre frid.. Även om det just nu känns väldigt långt bort så kommer det då och då små ögonblick av ren lycka känner mig fri.. Om jag nu går in i en ny relation så vet jag vad jag behöver och vad jag vill ge, tid och omtanke om varandra att få vara jag, att bli sedd och se den andras egenskaper och behov ge stöd och få stöd inte stå ensam utan helt enkelt vara två
Hur visar/ifrågasätter man som är bra på att visa känslor via sms osv men irl inte visar det lika mycket som jag hoppats och önskar?
”Empati kan inte framkallas i tanken.
Det är en funktion som endast finns hos hjärtat…”
Har lämnat min man för en annan och jag vet att jag krossade min mans hjärta helt och hållet efter 15 år tillsammans. Den nya mannen är gift men är på väg bort, säger han. Börjar dock tvivla, ruckar på mina värderingar och finns ständigt där för honom…är allt det här så sunt egentligen? Hur vet man om man har gjort rätt? Den nya relationen (vänskaplig) som jag och mitt ex försöker skapa är skör och även den till barnen. Har jag för bråttom? Jag har i princip aldrig varit själv. Vet inte om den nya relationen stjälper snarare än hjälper. 🙁
”Hur vet man om man gjort rätt?” Vad viskar/ropar det i kroppen? Kan du se dig själv ge allt för den nya mannen? Han för dig? Varma hälsningar Sanna.
Lämnade en dålig relation (som varade i 8år) för två år sedan, det har tagit tid att acceptera att det aldrig blev VI, men det har stärkt mig oerhört att få vara ensam och att hitta mig själv. Nu vet jag vad jag behöver i ett förhållande för att må bra. Nu är jag glad att det blev som det blev. Viktigast är att må bra. ❤️
Lära känna sig själv på riktigt är den störst gåvan. Det ger oss blicken för rätt val. Tack för att du delar Mikaela.
Intressant….och jag inser att jag nog varit både osäker och klängig och jag förstår nu efteråt att det inte var så attraktivt…..men jag inser också att han aldrig skulle komma på tanken att undra varför jag var sådan, han tyckte nog bara att jag var jobbig när jag var sådan.
Har så nu. Är klängig…..och han inser inte varför eller så bryr han sig inte
Och med en partner som får oss att känna så, kan det också vara svårt kommunicera öppet om problemet. Vi behöver våga prata om det obekväma.
Hur hjälper man en vän som är i en relation som får fram det sämsta i dom båda?
Få henne att se sitt sanna jag och styrkan i det.