Tänk vad 3, 7, 12 osv. års vanor med en annan person formar oss. Valen av mat i kylen, semestrar, stort antal nätter tillsammans i en säng, samtal, barn, vänner, någon att krama, bygga ett hem och drömmar med… familj. En tät väv av praktiska och känslomässiga nervtrådar. Det självklara och naturliga i att ha och vara någon/något för en annan. Det är som om relationen fogas in i vår dna.
För många, ja, de allra flesta slutar det med ett brott på den här relationsDNA:n.
Jag möter en gammal vän på stan. Han ser trött och sliten ut. Frågar honom om hur det är: ”hon träffade en annan”, blir de släpande orden. ”Den andre mannen är bara det näst värsta. Hemskast är skulden över att ha misslyckats. Skuldkänslorna för att jag inte lyckades behålla henne. Att jag inte dög så att hon sökte sig utåt. Hur skall jag orka vara en bra pappa när jag mår så här? Fuck!”
Kloka råd fungerar inte nu. ”Bara” visa att jag finns och lyssnar. Och lyssna igen. Och igen.
Jag: ”skall du med ut och springa ikväll? Ta med tomheten, gråten, frustrationen och all annan skit. Vi kan svära tillsammans!” Han ser smått chockad ut men nickar tvekande ja.
När fötterna trycks ned och stampar av från underlaget, när andetagen blir intensivare och svettpärlorna börjar rinna nedför pannan undrar jag: ”vem vill du vara?” Det är tyst. Cirka tio minuter senare kommer svaret: ”en utan grå ringar runt ögonen. En man som inte är besegrad, utan kan tro igen. En närvarande pappa. Är i motsatsen men vill dit.”
Löprundan är slut. Min vän har tårar i ögonen och frågar: ”skall vi köra i morgon igen?”
”Klart vi ska!” nickar jag. En gång var jag likt honom.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
En bra fråga Michael- vem vill jag vara nu?
Sitter och funderar vet egentligen mina svar men ändå känns de så långt borta.
Känns som jag går i klister så fort jag tar ur klisterburken, kommer det ett sms, mail telefonsamtal, så är jag fast igen.
Återigen kommer känslan jag kommer aldrig bli fri, han kommer aldrig ge upp, det spelar ingen roll vad jag vill vad jag känner. Det är inget viktigt. Men i de stunder jag kommer ur klistret så vet jag åt vilket håll jag ska gå.
Vad behöver du göra för att inte fastna i ”klisterburken”? Vilka handlingar kommer göra dig friare? Varma hälsningar.
Åh! Vilken fin människa och vän du är! Jag minns också den där förtvivlan.
Jag har byggt upp allt igen.
Två ggr har jag gjort det. Hittat min glädje, hittat mig.
Jag är dessvärre rädd att följa mitt eget mönster att tappa mig OM jag skulle träffa någon.
Har inte tid och lust att tappa bort mig själv för en annan människa igen.
Att vara lycklig, helt och hållet på egen hand är stort.
Det är kanske större att våga känna den lyckan med en annan? Jag vet inte om jag vågar ta den risken igen..
Just nu njuter jag av mitt liv och av att jag kommit hit.
Jag är säker på att din vän fixar det! Sen har han stöd och hjälp av dig.
Han kommer hitta hem till sig själv fortare än han tror. ❤️
Ha en underbar dag!
Jag förstår din försiktighet Ankie. Tack för dina generösa ord. Önskar dig detsamma:-)
Den där försiktigheten, rädslan av att tappa sig själv. Att det är enklare att vara själv. Hur jobbar man med den? Whats god enough?
Jag vet vem jag vill vara. Jag vill vara den jag alltid ha varit. Det är inte jag som har förändrats utan mitt ex. Kanske jag skulle vilja våga lite mer. Jag är ganska klarsynt ändå. Skulle gärna vilja hitta en ny kärlek. Vill inte vara ensam. Vi lever ett sånt kort liv här på jorden. Just nu lever jag ensam med min 16 åriga dotter och min 12 åriga son och får pussla med allt. Men det fungerar ganska bra. Jag tar mer och mer kommando över mitt liv. Så det ska nog ordna sig. Kramar från mig till er alla!
I går var jag på fest, första gången i mitt ”nya” liv. Jag o tjejerna var bjudna till en vän från förr. På den gemensamma presenten stod alla namn i par uppradade och mitt på kortet lyste mitt ensam….Det var mycket folk, även barn, men ingen fler utan en partner vid sin sida. Allt det här registrerade jag, kanske gjorde ingen annan det. Innan festen kom min vän förbi o öppnade min garderob, drog ut flera förslag och hade med sig några fina smycken ifall nåt skulle passa…..hon stannade tills jag duschat o klätt mig o kommit i rätt stämning 🙂 Det är vänskap och precis vad jag behövde…..
Jag tror man får öva på sitt nya DNA, ett steg i taget.
Vilken fin vän!
🙂 Tack My för dina ord.
Jo jag vet, fast jag förstod inte förrän i morse vad hon faktiskt gjort…..
Blir full av beundran för dina närvaro i nuet mot din vän!
Tänker att om fler möttes i känslan av sorgen och hopplösheten med den respekten och empatin skulle många känna att de är inte ensamma och helt oförstådd med ringar under ögonen.
Jag gör resan för andra gången nu med barn med i bilden och de sidor jag vände på och de insikter jag fick när jag fick efter 16 år och 3 barn senare gick för 8 år sedan, får en ännu större betydelse denna gång.
Sen gjorde jag även en rejält traumatisk resa med 3 år i terapi i samma veva och fick en rehabilitering som idag haft mer betydelse än jag kunnat ana. (Det traumatiska var att våga finna mig själv, identifiera känslor och förstå vem jag är och att jag duger precis som jag är & trots att andra försökt definiera mig så vändes blicken mot mig och mina känslor och behov)
Jag har kvar de vänner som förstod min resa, de som fanns närvarande och de som hejade på mig när jag vacklade.
Men bäst av allt så har jag mig själv.
Nu Är det så att jag denna gång lämnades av en man som tillhör ett system som styr honom och definierar hans liv. Det är okej för mig Men nu har de börjat definiera Hur han ska ha sitt umgänge med vårt gemensamma barn och hoten haglar in. Jag snubblade till då systemet styrt och definierat vår relation i 5 år och hur jag än försökt värja mig så lyckas de fälla krokben på mig och jag vacklar till………Blir kall av skräck att de lyckas komma åt mig…
Men när jag igår kramades om av en av mina fina vänner och hon säger ”fortsätt vara den du är och fortsätt med din närvaro och engagemang i dina barns välfärd och låt hans hot vara hans” så inföll styrkan jag har i att Jag vet vem jag är och jag står för mina värderingar. Både de jag har för mina barn och för mig själv. Jag kavlar upp ärmarna och känner ”bring it on” Jag är jag och det finns ju ingen annan som Uno Svenningsson sjunger; -)
Så ditt inlägg idag blev väldigt slående för mig och jag kände styrkan i dina ord.
Tack =)
Du är fin som säger så tigerliljan:-) Och vilken fin vän du har! Det speglar ju även vem du är:-) Tror inte vi skall lägga för mycket energi på att förstå en destruktiv partner. Mänskligt göra så, men det förändrar inte dem. Men i bästa fall kan det vidga det egna synfältet. Värme till dig.
Så träffsäkert beskrivet hur allt vävts samman.Relations Dna, ja det var också ett väldigt passande ord 🙂 för just så känns det ju. Sammanfogat av flera år ska man reda ut sig sina egna singeltrådar vilket kan vara ett herrans trassel..;)
Och för att nysta ut behövs tid och att vi kan se klart. Värme till dig Lin.
Vem jag vill vara nu?
Mej själv.
Alla dessa förhållanden som jag anpassat mig efter just ”honom”….
Efter senaste uppbrottet för tre år sedan har energin och glädjen kommit tillbaka succesivt.
Skyller inte ifrån mig, valet är mitt hur jag har behandlat mig själv.
Lärdomen av detta är att välja nästa partner med omsorg, där jag kan vara precis som jag är och ta emot lika mycket som jag ger. Först då kan man säga att man funnit den rätte!
Tills dess njuter jag av friheten tillsammans med barn och vänner, lycka är inte bara en partner utan lycka är att se allt man har!
Kram till er alla!
”Lycka är att se allt man har!” Fantastiskt fin mening:-) Välkommen hit Bodil.
Tack Michael! Väldigt givande att få vara med 🙂
🙂 vad märkligt livet är och hur man dyker på saker när man mest behöver det. Igår gick jag till sängs med tanken ”jag förlåter alla dem som gjorde mitt 2014 till ett helsicke, jag förlåter mig själv för att jag lät det ske. I morgon när jag vaknar ska jag börja göra allt det jag älskar, och samla ihop mina skärvor” jag vaknade i morse med frid, lite fnissig till och med, och tänkte var det så här enkelt. . Knappast!.. Men det är ändå första morgonen med frid i sinnet och så läser jag din blogg lite sporadiskt. . Hittar texter som ger mig ro, får mig att skratta igenkännande och inse att vi är många i samma situation och det är märkligt hur saker kommer till mig när jag behöver det som bäst.. som dina texter gjorde just idag. Nu ska jag städa ut julen och njuta av den jag är just idag och försöka minnas det när de svåra dagarna kommer. För det gör det nog. Jag är bara på min första dag av sinnesfrid. Lång väg kvar men har äntligen hittat förståelse och förlåtelse.
Ha en skön söndag. Snart är det äntligen måndag igen 🙂
Mitt ansikte ler när jag läser dina generösa ord Malin. Tack!
I början av separationen brukade jag ofta säga, ”Det gör ont, men jag förstår universum” när någon frågade hur det kändes att bli lämnad. Relationen hade gjort sönder mig om den fortsatt längre, och som medberoende, tuktad av livet kan jag gå igenom skärselden innan jag ger upp om en annan människa. (min föredetta missbrukade döden, skulle man kunna säga. Hans snuttefilt var den ständiga längtan och hoten om att ta sitt liv) Idag känner jag tacksamhet över att han tog beslutet av separationen, för jag skulle aldrig kunnat gå även om det var det bästa för mig. Jag är tacksam att han, i kärlek, släppte mig fri.
Jag drömmer om ett obegränsat liv, fri från föreställningar och illusioner. Att välja glädje och kärlek och inte begränsa mig vid att glädje ska se ut på ett speciellt sätt, att kärlek ska uppnås genom särskilda förhållanden. Vad visste jag om livet när jag skapade dessa föreställningar?!
Jag blir nästan lite euforisk när jag tänker på det, att jag fått en andra chans! Vad är viktigt för mig? Vem är jag egentligen? Vad vill jag? Att för första gången orientera livet omkring vad som är bäst för mig, prövande.
Vilken fin blogg du har som skapar reflektion och helande för så många människor! Med kärlek.
Tack för att du så öppet delar med dig Christina. Vad behöver du göra för att samma mönster inte skall upprepas i nästa relation? Varma hälsningar.
Fantastiska människa! Inte nog med att dela med dig av insiktsfulla, inspirerande inlägg men att ta dig tid och svara på alla och envar som kommenterar tycker jag är otroligt fint. Även små stenar kan ge stora ringar på vattnet!
Mycket intressant och upplysande blogg!
Tack:-)
Vem vill jag vara nu?
Ja, vad kan svaret bli? Finns bara ett svar känns det som: Mig själv. Ingen annan. Har inte varit någon annan heller under de här elva åren jag levde med honom. Det är han som inte klarat att leva ett ”riktigt” liv, som levt med ett driv mot något annat – mot kickar, fest, stå på scen. En rastlöshet som varit förödande. Som ofta fått mig att tappa tron på att jag räckt till, varit bra nog. När det är jag som varit den hållfasta. Så jag har varit mig själv, men en lite nedtonad och stundom osäker variant.
Vi hade det också bra. Kärleksfullt. Roligt. Två underbara barn. En familj det lyste om, som skrattade, njöt, älskade. För tre månader sedan kom chocken. Han har varit otrogen i ett år. Gjort tjejen gravid. Hon flyttar till honom snart, in i lägenheten han i en hast fått fixa.
Jag tänker att det enda jag kan göra är att fortsätta vara mig själv. Men mer. Utan att behöva ta hänsyn till honom. Leva för mig och barnen. För alla som finns där på riktigt. Men ibland är det inte så lätt. Fy fan vilket svek. Visst kan man bli lite undrande, varför ska en människa behöva gå igenom så här pass tuffa prövningar?
Tack för en fin och viktig blogg.
Bob Moawad
“The best day of your life is the one on which you decide your life is your own. No apologies or excuses. No one to lean on, rely on, or blame. The gift is yours – it is an amazing journey – and you alone are responsible for the quality of it. This is the day your life really begins.”
Att börja en ny resa efter en separation kan vara både jobbig…ledsam..mörk..men om man tittar upp ser man ljuset 🙂 Att våga be om hjälp är svårt, men om man vågar finns alltid någon där.
Göra resan på egen är en viktigt tror jag. Att inte känna eller präglas av någon ny partner. Älska sig själv (så gott det går). Förlåta! sig själv för att det inte blev som man tänkt.
Jag har gjort resan och det var värt det. Inte har det varit lätt.. Idag är jag stolt över den jag är.
Att börja en ny resa efter en separation kan vara både jobbig…ledsam..mörk..men om man tittar upp ser man ljuset 🙂 Att våga be om hjälp är svårt, men om man vågar finns alltid någon där.
Göra resan på egen är en viktigt tror jag. Att inte känna eller präglas av någon ny partner. Älska sig själv (så gott det går). Förlåta! sig själv för att det inte blev som man tänkt.
Jag har gjort resan och det var värt det. Inte har det varit lätt.. Idag är jag stolt över den jag är.
Denna skulle vara med också
Bob Moawad
“The best day of your life is the one on which you decide your life is your own. No apologies or excuses. No one to lean on, rely on, or blame. The gift is yours – it is an amazing journey – and you alone are responsible for the quality of it. This is the day your life really begins.”
Vackra ord du delar Arwen:-) Tack!
Jag tappade mig själv på vägen, jag fann mig själv igen och föll i samma tunna en gång till. Min man har haft så många kvinnor och behandlat mig så illa och respektlöst att jag inte förstår hur jag orkat.
Jag är bottenlöst förtvivlad, mest för att jag tillät mig att tro och försöka igen och inte såg vad som skulle komma.
Just nu ska jag bara njuta av att jag får en chans till att vara den jag en gång var, att jag får en möjlighet att inte vara den ständiga ”tvåan” utan vara huvudpersonen i mitt och barnens liv.
Jag har varit så arg, i månader har jag skakat av ilska men ikväll släppte det och jag är ledsen, sorgsen men utan vrede.
Tack för din fina blogg som får mig att se lite förbi mitt eget kaos och ger mig en skymt av vägen ut.