relationer, kärlek

Tänk vad 3, 7, 12 osv. års vanor med en annan person formar oss. Valen av mat i kylen, semestrar, stort antal nätter tillsammans i en säng, samtal, barn, vänner, någon att krama, bygga ett hem och drömmar med… familj. En tät väv av praktiska och känslomässiga nervtrådar. Det självklara och naturliga i att ha och vara någon/något för en annan. Det är som om relationen fogas in i vår dna.

För många, ja, de allra flesta slutar det med ett brott på den här relationsDNA:n.

Jag möter en gammal vän på stan. Han ser trött och sliten ut. Frågar honom om hur det är: ”hon träffade en annan”, blir de släpande orden. ”Den andre mannen är bara det näst värsta. Hemskast är skulden över att ha misslyckats. Skuldkänslorna för att jag inte lyckades behålla henne. Att jag inte dög så att hon sökte sig utåt. Hur skall jag orka vara en bra pappa när jag mår så här? Fuck!”

Kloka råd fungerar inte nu. ”Bara” visa att jag finns och lyssnar. Och lyssna igen. Och igen.

Jag: ”skall du med ut och springa ikväll? Ta med tomheten, gråten, frustrationen och all annan skit. Vi kan svära tillsammans!” Han ser smått chockad ut men nickar tvekande ja.

När fötterna trycks ned och stampar av från underlaget, när andetagen blir intensivare och svettpärlorna börjar rinna nedför pannan undrar jag: ”vem vill du vara?” Det är tyst. Cirka tio minuter senare kommer svaret: ”en utan grå ringar runt ögonen. En man som inte är besegrad, utan kan tro igen. En närvarande pappa. Är i motsatsen men vill dit.”

träning

Löprundan är slut. Min vän har tårar i ögonen och frågar: ”skall vi köra i morgon igen?”

”Klart vi ska!” nickar jag. En gång var jag likt honom.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare