Att bygga hela sin tillvaro och identitet kring en partner och ett förhållande, är nästan alltid början till slutet på det vi längtar efter. Beroende och klängighet slår förr eller senare undan fötterna på attraktionen. Och ändå gör människor det gång på gång. Varför?
Det är finns flera olika orsaker till detta: uppväxt, personlighet, relationserfarenheter…
Jag mötte en kvinna som berättade:
”Varje gång jag möter en man lyckas jag förstöra det på nolltid. Jag skrämmer bort eftersom jag vill för mycket och för snabbt.”
När vi lägger hela självvärdet i händerna på någon annans godkännande och bekräftelse, blir vi till osunda trygghetsnarkomaner som lever i illusionen av att en partner skall fylla de emotionella luckorna inom oss. När vi sedan åker på besvikelser, blir vi antingen ännu mer desperata och kommunicerar:
”Snälla, snälla älska mig! Till varje pris!”
Eller:
”Kärleken är en illusion och det går inte att lita på någon!”
Utförsäljning av vår egen person skapar inte attraktion, varken i en annan eller hos oss själva.
Medlidande och självutplåning har aldrig varit en stark relationsbas.
Något att tänka på:
Självanklagelser, skam och skuld, skapar inte sällan ångest, vilket gör att vi söker ännu större lindring. Utifrån! Vi bestämmer oss för att vara starka och balanserade, men trillar ändå dit p.g.a. ensamhetskänslor och upplevelsen av misslyckande. Spinnen på skulden ökar ytterligare och vi söker efter ännu mer ångestlindring. Någon eller något måste ju kunna rädda oss?!
Vi behöver i dessa lägen stanna upp, bryta invanda och automatiska mönster. Inse, och jag menar verkligen inse, att livet innehåller paradoxer: vi är både ensamma och tillhörande. Att försonas med tanken på att vi någonstans alltid är ensamma i oss själva, ger ett lugn som gör att vi kan vila i sällskap tillsammans med någon annan. Det är likt två olika rum som behöver inredas på ett sätt som gör att vi kan känna oss hemma i båda. Jag är i ett jag som gör att vi kan mötas i ett vi.
Hur vill du att ditt jagrum skall se ut?
Michael Larsen – relationscoach
Just det har jag jobbat mycket med. Attt bryta mönstret att använda en person jag tycker mycket om, men som tydligt visar att han inte vill ha mig så nära som jag velat ha nonom, som ångestlindring. För det blir bara en ond spiral när jag inte får det jag hoppas på och då söker mer kontakt, även att jag vet att det kommer sluta med att jag mår än sämre. Men är glad att jag insett vad jag håller på med! Det tog några år…
En kort förklaringarna till att vi blir det vi blir i en relation kan ligga i överskriften ”När vi älskar ihjäl förhållandet”.
Mycket närhet och en stor kärlek väcker så mycket i oss. Ingen av oss hade tidigare varit med om en sådan kärlek
vi kände för varandra. Vi hade vågat komma varandra nära och i det blev man sårbar och skör.
Inombords är man fortfarande en liten pojke/ flicka som känner sig otrygg, rädd och som längtar efter att få vara nära och uppleva kärlek. Någonstans under den tidiga uppväxten har det sannolikt fattats just detta.
Du fick inte det du behövde som liten och det har lämnat ett tomrum inom dig – ett tomrum som bara väntar på att få fyllas med på med kärlek, närhet och värme.
Det som vi inte fick som barn längtar vi efter och söker hela livet. Vi söker det vi gick miste om och vi söker det oftast hos en kärlekspartner. Dessvärre kan inte problematiken lösas via en annan person, utan vi måste själva ta hand om vårt behövande inre lilla barn.
Medan andra intryck tonar bort blir uppväxttidens upplevelser allt tydligare.
Så intressant…vad man lär sig.
Ja, man behöver känna sig ensam ibland även om det känns jobbigt och blottande. Det är då rädslorna blottas…varför känner man dessa rädslor? Vad är det som drar igång de starka känslorna? Kan det vara viktigt att stanna kvar och försöka acceptera? Att säga till sig själv …ska inte lägga mig på soffan när jag kommer hem! Fast likt förbaskat är den jättehärlig efter en lång dags arbete. Ska inte ta en öl å whiskey på fredag eller ska inte äta choklad ….ska inte längre vara rädd, ska inte längre vara ensam….det blir tvärtom.
Det handlar kanske om acceptans…ok jag är ensam, känner mig ensam…det inre lilla barnet är ledet och ingen kommer för att trösta…
Jo, trösten är kanske att säga till sig själv det är okej att känna sig liten och ynklig ibland. Det är okej med rädslor…
Att tänka tanken eller säga högt till sig själv jag är rädd för att ….. så accepterar men och för mig blir det lättare.
Med acceptansen så respekterar man sig själv på djupet och kan leva livet mer närvarande. Så har det varit för mig i vart falla.