Varför stannar vi eller går tillbaka trots att vi vet hur det kommer att sluta? Varför utsätter vi vår egen person för de emotionella (och i en del fall fysiska) kränkningarna? Vi går igenom mobil och surfplattor och upptäcker de fullständigt gränslösa beteendena, och lyssnar till de patetiska undanmanövrarna; ursäkterna, bortförklaringarna och lögnerna. Och stannar kvar i förhållandet!
Vad är det som gör det så fruktansvärt svårt att gå?
Några av svaren är att vi söker erkännande, ånger och förändring, därför att någonstans djupt därinne tror vi på att vår känslomässiga uthållighet/tålamod/förståelse kommer förändra den som utsätter oss.
När självförtroendet har nått botten p.g.a. att vi redan har svalt det mesta, resonerar vårt undermedvetna: ”eftersom jag redan har gått med på allt det här sjuka, så förtjänar jag troligtvis inte mer. Om jag var normal så hade jag lämnat för länge sedan. Vem vill ha mig efter allt detta?”
En självrespekt som har gått förlorad får oss att godta det mesta. Vi vänder oss ständigt inåt och frågar: ”vad kan jag göra annorlunda? Gör han/hon detta för att jag inte är tillräckligt, smart, attraktiv, resursstark, sexig…?”
Mixen av en självkänsla som slagits i spillror och tron på att kärleken övervinner allt, är förödande. Drogen blir hoppet om att nå fram till den andre och se en förändring!
Men det som vi så innerligt längtar efter infinner sig inte! Det går inte att bygga ett hus på möglig grund. Det går inte att nå fram till en person som är likgiltig inför hur du känner, och ser sig själv som en som har rätten. Rätten att göra precis som egot önskar.
Och så får du lite uppmärksamhet, i torftiga doser, men ändå…och det snåla känns som himmelriket! Allt detta mot bakgrund att signalsubstanserna oxytocin och dopamin slår på vid minsta lilla positiva stimuli i det uttorkade relationslandskapet. Du ber desperat efter dessa ”droppar” signalsubstanser.
Vi tror inte på lögnerna, men vi köper dem därför att skräcken för ovisshet och ensamhet är ett ännu värre alternativ. Vi har blivit irrationella! Känslorna har kidnappat oss!
Men det går att vinna tillbaka sig själv: när vi slutar med att söka bekräftelse från den som inte har annat än manipulation att ge, kommer balansen i våra kroppar att återställas. Emotionell fasta från den som utsätter dig kommer på sikt att ge dig leendena tillbaka.
Michael Larsen – relationscoach
Tack ännu en gång för så tänkvärd och bra text… Verkligen stort tack❣️
Emotionell fasta… viktigare än man tror när man ska bryta upp och gå vidare. Åtminstone för mig. Samtidigt så otroligt svårt att bara ”sluta bry sig” om någon som man varit så nära så länge. Men gång på gång kommer jag fram till att det är det bästa för mig… tyvärr har jag trillat dit ett par gånger också och snurrat runt i de leriga gamla hjulspåren också. Ska jag en gång för alla komma vidare måste detta beteende upphöra!
Martin…jag har också trillat dit en miljon ganger. Jag vet ju innerst inne att varje gång kommer det att sluta som alla andra ganger. Det funkar så länge jag balanserar, så länge jag inte sager påpekar något eller sager ifrån. ”Rullar” allt bara på och det är bara han och jag I vår bubbla är det helt underbart. Men det finns en verklighet. Det vill säga barn, jobb med mera. Det blir bråk om små saker som utvecklas till bråk stora som berg. Fula ord, personliga kränkningar. Skulle jag tro honom så är jag bade en person som ljuger, jag är falsk och jag bara anklagar honom och hotar honom. Efter ett bråk är hans favorit beteende att ”straffa” med tystnad. Det har funkat de flesta ganger för jag hör till slut av mig till honom. Men inte denna gången. Jag har bestämt mig efter 1000e försöket att INTE höra av mig. Det får vara slut på ”tramset” nu. Önskar så klart att vi kunde prata, att vi kunde avsluta på ett snyggt vis. Men det finns inte…
Å jag kan bara hålla med även dig Marianne. Den som inte har varit utsatt för denna typ av relation, har jättesvårt att förstå varför man inte bara vänder på klacken och går. Man förstår ju inte själv ibland varför man stannar / stannat kvar…
Man lever på hoppet, som det heter… och blir en slav under det. Det kan aldrig bli bra när det känns så, när det alltid är en part som ”vinner” och en som ”förlorar” och ömsesidigheten är som bortblåst. Så var det för mig långa stunder, att det kändes som att relationen var en konstant pågående maktkamp där man i sin iver att klättra och må bra själv medvetet eller omedvetet sänkte den andre. Ohållbart i längden förstås. Och varför skulle man vilja tillbaka till det?
Nä précis Martin…en ständig kamp. En fel kommentar, fel tonläge, en ändring av något man bestämt…bråk bråk och bråk. Nä den kampen är slut nu. Det är jättejobbig stundvis. Känner mig lite sorgsen,ledsen…men sen kommer också känslan av lättnad fram. En dag I taget. Jag ska inte tillbaka!
Tack, än en gång!!
Bara dom som, på ett eller annat sätt varit utsatta för sånt här, kan förstå..! Och att lämna, på riktigt, tar tid och är ett heltidsjobb!!
Huvudet på såiken i allt fu skriver!
Jag läser,och skriver själv, inte för att älta (som kanske många tror) utan för att det behövs en ständig påminnelse om varför det inte gick och att det inte var mitt ’fel’…!
’Jag läser mig fri’…
Så sant, så sant. Jag insåg också när jag själv hade varit i detta destruktiva mönster en längre tid att jag allt mer klamrade mig fast vid att vara storsint och överse med respektlösheten. Jag tror det blir så för att man försöker rädda självkänslan genom att bli ett moraliskt helgon. Det är svårt att erkänna för dig själv fullt ut att man låter sig bli trampad på. Och så skapar man sig en roll vars syfte är att uthärda ont. Om man är lyckligt lottad och har en kärna av sund självkänsla som jag hade, kommer nog till slut en överträdelse som man inte kan acceptera, och då gäller det att använda all uppdämt grubbel och ta svinget bort från relationen.
Ja… Du har nog rätt. Tyvärr var nog min självkänsla mycket sämre än jag själv trodde, och så blev det att jag klamrade mig kvar i relationen trots svek och trots att jag borde gått för länge sen. Vi var båda för svaga för att ta steget och avsluta. Och nu när det är gjort känns det ändå inte riktigt bra. Inte än i alla fall.
Jag tycker att det är otroligt svårt att bida sin tid, vänta och ta det lugnt, även om jag vet så väl att det behövs. Jag vill ju ut och leva livet, jag vill ju bli kär, jag vill vara med nån som vill vara med mig, men de tafatta försök jag gjort hittills har visat att jag inte varit redo än. Att vänta är verkligen inget för en rastlös själ som jag… och samtidigt är det den viktigaste delen i det hela. Tiden.
Jag förstår dig helt och fullt – det är skitsvårt att bida sin tid.
Men av erfarenhet vet jag att det är en av de viktigaste nycklarna. När man lyckas tvinga sig att vänta in processen inser man hur mycket den ger. Vilken styrka den ger en. Och hur det är möjligt att faktiskt leva livet på egen hand. Att se med glädje fram emot dagen när en partner fina där, men tills dess leva fullt ut idag.
Kämpa på! Varm kram!
Respektlöshet kan vara så mycket mer än kränkande ord. Överenskommelser som inte hålls. Räkningar som inte betalas. Att den som får betala 98 procent av alla räkningar sen får ”be” om pengar till mat. Åka på egen årlig hobbyresa och handlar hem mat till den som är hemma med barnen så man slipper lämna pengar så den den som är hemma inte har pengar. När den som är hemma får be om pengar till en dagstur för gemensam semesteraktivitet till sig själv och 4 barn . Får exakt summa pengar till intrödet swishat. För att 2 dagar senare få betalningspåminnelse för en obetald faktura som den andre ansvarar för. Den ENDA av familjens fakturor som den andre har betalningsansvar för. Blev så ledsen, arg, trött och sur, så jag skickade sms eftersom hen inte svarade i telefon på sin årliga resa, skrev att vi fick ställa in semesteraktiviteten för att jag tog pengarna för inträdet till att betala betalningspåminnelsen istället. Blev barnslig och skrev även att jag hade god lust att ta enkel biljett utomlands och suga kuk på hotellet för att ha råd med hembiljett. Barnsligt JA men är så jäkla trött!!! Inte första gången detta händer med obetald räkning!
Tack för att du skrev detta inlägget precis när jag verkligen behövde läsa det
Trots att det gått snart ett år sen sista vändan med HONOM, och jag på många sätt gått vidare, dejtar, utvecklats, har nya vänner etc.. så gör det ibland så fruktansvärt ont att vara ensam, att han träffat en ny, att jag aldrig fick det jag längtade efter, att jag väntade o hoppades o lät mig bli så dåligt behandlad. HUR är det möjligt att jag kunde slösa så många år på en person som inte ens va snäll mot mig?? Idag helt orkeslös och stannar hemma från jobb. Skönt åtminstone att jag inte är ensam. Trots allt..
Här går man och tror att man är den enda som känner sig som världens mest ensamma, utsatta och skadade efter relationen med, vad man precis insett, en narcissist (eller starka drag av det). Det gör så otroligt ont och ensamheten är så påtaglig varje dag. Vi var vänner efter skilsmässan men jag var dum som lät mig få upp förtroendet för honom och tro alla ord om att han inte kunde hitta någon som mig etc. Jag gav omtanke och respekt fast det var jag som lämnade efter år av psykiskt våld och en mycket destruktiv relation. Relationen fortsatte vara nära (psykiskt) fast jag borde kapat alla emotionella band och gått vidare där och då. Jag kunde helt enkelt inte släppa honom helt. Han som jag spenderat 14 år med och betraktat som min bästa vän. Jag har aldrig stått en människa så nära… Så för två veckor sedan vände han på en femöring och meddelade plötsligt att han ”hade gått vidare”. Jag fattade ingenting, chocken var total. Dörren till oss hade hållits på glänt och han hade sagt att han inte träffade några. Nu fick jag veta att han dejtat två och varit intim med båda, den sista var han förälskad i efter att de setts två gånger! Känslan av att plötsligt bara vara utbytt, behandlad som luft blev så smärtsam att jag inte kunde sova utan ångestdämpande, knappt äta och grät bara i dagar. Sedan hittade jag bilderna personen skickat honom och såg chatt konversationen. En ny chock, äckelkänslor. Inser att han använder samma retorik som han gjorde med mig för 15 år sedan. Dum som jag var trodde jag hans innersta tankar bara var ämnade för mig. Men nej, det gick lika bra med någon han knappt kände. På ett logiskt plan vet jag att det bara handlar om sex och bekräftelse, smicker av egot. Men det gör ändå så ont och ångesten är min ständiga följeslagare. Jag vet inte hur jag ska gå vidare efter det här. Känner mig så skadad att jag inte ens kan gå på en dejt. Allt känns bara så grymt och orättvist, men jag vet att jag måste gå vidare. Släppa honom, men framförallt hoppet om att han kan ändras eller förstå vad han gjort mot mig. Det finns ingen väg tillbaka nu och jag hatar mig själv för att jag saknar honom. Alla hans bra sidor, de han också visade mig. Allt vi delat, nu finns det ingen att dela alla minnen med. Bara en gränslös sorg och saknad. Över det som kunde varit om han hade varit ”normal”.
Här går man och tror att man är den enda som känner sig som världens mest ensamma, utsatta och skadade efter relationen med, vad man precis insett, en narcissist (eller starka drag av det). Det gör så otroligt ont och ensamheten är så påtaglig varje dag. Vi var vänner efter skilsmässan men jag var dum som lät mig få upp förtroendet för honom och tro alla ord om att han inte kunde hitta någon som mig etc. Jag gav omtanke och respekt fast det var jag som lämnade efter år av psykiskt våld och en mycket destruktiv relation. Relationen fortsatte vara nära (psykiskt) fast jag borde kapat alla emotionella band och gått vidare där och då. Jag kunde helt enkelt inte släppa honom helt. Han som jag spenderat 14 år med och betraktat som min bästa vän. Jag har aldrig stått en människa så nära… Så för två veckor sedan vände han på en femöring och meddelade plötsligt att han ”hade gått vidare”. Jag fattade ingenting, chocken var total. Dörren till oss hade hållits på glänt och han hade sagt att han inte träffade några. Nu fick jag veta att han dejtat två och varit intim med båda, den sista var han förälskad i efter att de setts två gånger! Känslan av att plötsligt bara vara utbytt, behandlad som luft blev så smärtsam att jag inte kunde sova utan ångestdämpande, knappt äta och grät bara i dagar. Sedan hittade jag bilderna personen skickat honom och såg chatt konversationen. En ny chock, äckelkänslor. Inser att han använder samma retorik som han gjorde med mig för 15 år sedan. Dum som jag var trodde jag hans innersta tankar bara var ämnade för mig. Men nej, det gick lika bra med någon han knappt kände. På ett logiskt plan vet jag att det bara handlar om sex och bekräftelse, smicker av egot. Men det gör ändå så ont och ångesten är min ständiga följeslagare. Jag vet inte hur jag ska gå vidare efter det här. Känner mig så skadad att jag inte ens kan gå på en dejt. Allt känns bara så grymt och orättvist, men jag vet att jag måste gå vidare. Släppa honom, men framförallt hoppet om att han kan ändras eller förstå vad han gjort mot mig. Det finns ingen väg tillbaka nu och jag hatar mig själv för att jag saknar honom. Alla hans bra sidor, de han också visade mig. Allt vi delat, nu finns det ingen att dela alla minnen med. Bara en gränslös sorg och saknad. Över det som kunde varit om han hade varit ”normal”.
Aj. Oj. Lider med dig. Som sagt, att klippa banden… det är verkligen inte det lättaste. Verkar vara otroligt vanligt att en av parterna, oftast den som svikit, på något sätt också låter den andre klamra sig kvar vid hoppet och kastar ut små brödsmulor här och där.
På så sätt blir den svikne dubbelt bestraffad – först ska man igenom sorgen separationen innebär, och så ska man samtidigt behöva förhålla sig till att exet (ja, exet!) inte har vett eller empati nog att låta en gå vidare på egen hand. Istället ska man fortsätta att hålla kontakten och inte sällan kommer det ångerfulla ord eller meddelanden, eller så går det så långt som till fysisk närhet. Fysisk närhet som för den lämnade och svikne betyder allt och lite till, men som för den som gått vidare är något som man bara gör för stunden och inte betyder mer än så.
Ursäkta språket, men det är ett jävla pyskopat-beteende. Om man har sårat någon så ofantligt mycket och relationen har tagit slut, visa då för fan respekt för dig själv och ditt ex och låt denne vara i fred – du har redan rört till det tillräckligt och det blir inte bättre av en fortsatt känslomässig kontakt.
Det är ju så enkelt. Och samtidigt så oerhört svårt.
Så många bra reflektioner över egna beteendemönster. Jag kan känna igen mig i många saker, bli ledsen över vetskapen att så fina personer som vill så väl råkar så illa ut och tappar tron på sitt eget värde. Känns så orättvist.
Jag hoppas mitt bättre vetande, mina lärdomar och insikter och mitt meditativa arbete ska hjälpa mig också att finna frid, att jag ska vilja träffa en annan som har förmågan att uppskatta genuin omtanke, kärlek och vilja till öppen ärlig kommunikation.
Men just nu fokuserar jag på relationen till föräldrar, mitt barn o vänner och lär mig via denna bloggen bland annat, gett mig f-n på att jag ska genom skiten o bli hel, börja skratta hjärtligt igen för han ska inte få beröva mig min optimism och lekfullhet.
Exakt så. Att förstå med förnuftet men vara så emotionellt svag att det är enklare att vara kvar i det som egentligen är både kränkande och oacceptabelt än att stå upp för sig själv…
Du har rätt, Martin, det är ett psykopatbeteende. Framförallt brist på respekt och ett otroligt egoistiskt tänkande. Jag var den som lämnade men gjorde inget för att träffa andra medan dörren stod på glänt. Inser nu att det bästa kanske var det som hände trots allt. Hur smärtsamt och tomt det än känns. För jag slipper hålla fast vid en person som jag ibland glömmer att jag faktiskt var olyckligt gift med de sista åren och lägga energin på mig själv och barnen istället. Det är lätt att minnas allt bra när dörren och det sista hoppet slängs igen i ansiktet på en. Men jag vet innerst inne att vi inte är rätt för varandra, att jag förtjänar bättre. Så nu är det fokus framåt som gäller, ge mig tid att sörja och läka och förhoppningsvis komma ut lite starkare och klokare på andra sidan. Erövra mig själv igen ❤️
Ja, det här med att man plötsligt bara minns och tänker på de fina och bra stunderna och helt glömmer bort allt det jobbiga och dåliga, det är ju en intressant tankevurpa som hjärnan gör.
När man är mitt i det hela äts man upp av tvivel och negativa tankar, men när man är ur det hela blir allt plötsligt rosenskimrande och underbart. Viktigt att sticka hål på den illusionsbubblan och se till orsakerna bakom att allt gick snett.
Kärlek ska vara okomplicerad, som Michael skriver i dagens inlägg. Det skulle jag väldigt gärna vilja uppleva någon gång.
Åh så träffande…. har precis, igår, tagit beslutet att nu får det faktiskt räcka. Försökt i 3 år att få igenom att en separation faktiskt vore det bästa, men inte varit stark nog att stå fast i den åsikten, och vi har fortsatt och fortsatt… Nu har jag förstått att det är så pass illa att min största ”sanning” är att jag inte förtjänar att må bra. Eller vara glad. På grund av all skuld och skam och dåligt samvete för alla de gånger det blivit som han velat, inte så som det kändes skulle vara rätt för mig. För alla de gånger jag misslyckats med att vara en bra mamma, en bra sambo, en bra människa. Jag är deprimerad och utbränd, inte av jobbet utan av hemsituationen. Så galet…. Men nu när jag sagt det jag skulle och faktiskt tog mig igenom hela samtalet utan att falla, så gör det ju så ont att göra någon så ont! Och gör jag verkligen rätt? Eller ser jag allt från fel håll? Är jag bara egoistisk??? Vet inte hur jag ska ta mig igenom det här….
Skulle kunna varit jag som skrivit det du skrev Lotta. Så modig du är! Jag funderar så mycket på att göra slut efter 20 år, men hur ska jag klara det? Är rädd att allt bara blir ännu värre…
Tessie, stor kram till dig!! Det känns som allt annat än modigt… jag önskar bara att det ska finnas någon slags inre styrka i mig som gör att jag lyckas genomföra det den här gången. Önskar dig detsamma!
Känner också igen mig väldigt väl i det du skriver Lotta! Förutom att jag ännu inte haft mod till att ta något beslut. Hur går det för dig?
Har du lyckats stå fast vid ditt val? Mitt råd är att du, när du tvivlar, frågar dig själv; kan jag tänka mig att känna, må och leva mitt liv på samma sätt som nu om 1 år? Om 5 år? Om 10 år? Se till hur verkligheten ÄR tillsammans med din man, inte hur den ”kunde se ut, om…”, eller vad den egentligen har potential till… utan hur den verkligen är. För det är det du får!
Tänker på dig genom processen. Hade varit så fint om vi kunde följas åt, och stärka varandra genom arbetet…. Alla vi som står vid vägskälet! Kram
Tack A <3 ! Tro det eller ej, men det har faktiskt gått bra! Jag är på väg! Han har skrivit om det hela lite och säger att vi ska vara särbos, men jag tänker att vi låter det heta så ett tag då, så får vi se sen… bara jag kommer loss ur det jag sitter fast i. Vågar inte tänka tanken helt klart för det är så himla stort, men… det verkar som att det faktiskt händer på riktigt den här gången 🙂 .
Hade man kunnat ha någon sluten fb-grupp eller så, och kommunicera den vägen…?
oj så mycket igenkänning Lotta…
är precis där jag med….
kram
G, kan man få kontakt på något sätt? Maila, om du skulle vilja? Vore mycket värt att ha någon att ventilera med, då släkt och vänner ”gett upp” redan för flera år sedan och inte förstår situationen (vilket jag har full förståelse för eftersom jag inte ens själv förstår den..)…. kram!
oj….läste ditt svar nu….skulle gärna ha kontakt med dig…vet inte riktigt hur vi ska få varandras epostadresser?
Skriver till dig G som jag skrev till A här ovanför 🙂 – skulle man kunna starta någon liten sluten fb-grupp och kommunicera där?
Vilka hjärtskärande och samtidigt hoppfulla historier från det innersta ❤️ Kärlek till er alla ❤️ Det pågår mycket inre arbete och läkning här på bloggen. Genom svåra känslor och tankar som man kan känna igen hos sig själv!!! Va mänskliga vi är.