Varför stannar vi eller går tillbaka trots att vi vet hur det kommer att sluta? Varför utsätter vi vår egen person för de emotionella (och i en del fall fysiska) kränkningarna? Vi går igenom mobil och surfplattor och upptäcker de fullständigt gränslösa beteendena, och lyssnar till de patetiska undanmanövrarna; ursäkterna, bortförklaringarna och lögnerna. Och stannar kvar i förhållandet!
Vad är det som gör det så fruktansvärt svårt att gå?
Några av svaren är att vi söker erkännande, ånger och förändring, därför att någonstans djupt därinne tror vi på att vår känslomässiga uthållighet/tålamod/förståelse kommer förändra den som utsätter oss.
När självförtroendet har nått botten p.g.a. att vi redan har svalt det mesta, resonerar vårt undermedvetna: ”eftersom jag redan har gått med på allt det här sjuka, så förtjänar jag troligtvis inte mer. Om jag var normal så hade jag lämnat för länge sedan. Vem vill ha mig efter allt detta?”
En självrespekt som har gått förlorad får oss att godta det mesta. Vi vänder oss ständigt inåt och frågar: ”vad kan jag göra annorlunda? Gör han/hon detta för att jag inte är tillräckligt, smart, attraktiv, resursstark, sexig…?”
Mixen av en självkänsla som slagits i spillror och tron på att kärleken övervinner allt, är förödande. Drogen blir hoppet om att nå fram till den andre och se en förändring!
Men det som vi så innerligt längtar efter infinner sig inte! Det går inte att bygga ett hus på möglig grund. Det går inte att nå fram till en person som är likgiltig inför hur du känner, och ser sig själv som en som har rätten. Rätten att göra precis som egot önskar.
Och så får du lite uppmärksamhet, i torftiga doser, men ändå…och det snåla känns som himmelriket! Allt detta mot bakgrund att signalsubstanserna oxytocin och dopamin slår på vid minsta lilla positiva stimuli i det uttorkade relationslandskapet. Du ber desperat efter dessa ”droppar” signalsubstanser.
Vi tror inte på lögnerna, men vi köper dem därför att skräcken för ovisshet och ensamhet är ett ännu värre alternativ. Vi har blivit irrationella! Känslorna har kidnappat oss!
Men det går att vinna tillbaka sig själv: när vi slutar med att söka bekräftelse från den som inte har annat än manipulation att ge, kommer balansen i våra kroppar att återställas. Emotionell fasta från den som utsätter dig kommer på sikt att ge dig leendena tillbaka.
Michael Larsen – relationscoach
Bröt ihop av igenkänning! Tårarna faller och jag känner lättnad av dina ord. Har varit så förvirrad av mitt eget beteende, har aldrig tidigare accepterat att bli behandlad som jag blev. Det har gått några veckor. Det kommer bli bra.
Lämnade ett ”ett uttorkat relationslandskap” efter 35 år. Vi träffades när jag var 19 år.
Dom sista 10 åren levde jag på dom få droppar jag fick av min exman. Tänkte att det var fel på mig. Nu lämnat äktenskapet bakom mig sedan ett år. Michael dina texter har varit linan att hålla i när mina tvivel har bubblat upp.
Nu ser jag allt med nya ögon, ser tecken omkring mig, ser andras beteende och tänker så var det för mig tidigare – hur kunde jag acceptera detta i min tidigare relation? Jag lever ensam och känner mig så lugn, trygg och hel
Min exmake träffade ny partner som flyttade in i vårt tidigare hus efter 2 månader. Varför väntade jag så länge på att lämna äktenskapet? Ja, jag har gjort allt vad jag kunde. Nu är det en ny dörr som öppnas på min väg i livet
Tack Michael för denna blogg och alla ni som delar med er av era livs historier
Njut av ert enda liv
Vilken häftig resa du har gjort Maria! Så inspirerande att läsa vad du har skrivit, tack för att du delar med dig! Jag jobbar för att jag en dag kan landa där du verkar vara.
Något av det bästa jag läst. Så naket beskrivet. Hur man känner skuld och skam för att man helt tappat bort sig själv…
Jag håller helt med dig Marie! Har kämpat med att förlåta mig själv för att jag lät det gå så långt.
Man vänjer sig på något sätt, det smyger på. År efter år, nan sopar mattan.. Det gör att man finner sig i situationen, han måste ju vakna upp någon gång! Men ack nej.
Försöka läka…
Stor igenkänning!
Varför utplånar man sig själv så till den milda grad? Faktorerna kan vara flera för mig var det nog mest uppfostran, som talade om att man ska inte sticka ut utan istället vara andra tillags. Det bara jag sned mig in införhållandet…ödesdigert…
Vi som kommit ut på andra sidan får hjälpa andra då vi ser hur vår medmänniska lider.
Man vänjer sig på något sätt, det smyger på. År efter år, man sopar mattan.. Det gör att man finner sig i situationen, han måste ju vakna upp någon gång! Men ack nej.
Försöka läka…
Känns som det är Min historia och fortfarande min verklighet du beskriver. Din ord blir mina och det känns ändå skönt för jag har inte hittat dom innan. Mår s oerhört dåligt just nu och har svårt att tänka klart. Detta kontrollerande och denna Will to please har nästan utplånat mig.
Att han dessutom gick in i ny relation efter 4 veckor känns tufft. Jag borde känna glädje o tacksamhet över denna förlossning men är inte där än
Håller med er andra. Har levt på det här viset i 6 år. Känns som man inte är värd annat än att sitta och vänta på att han ska vilja träffa mig. Eller att han just den här helgen vill göra vad han vill själv. Vara fri och träffa vänner. Men jag så då att man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Man måste väl vårda sitt förhållande tycker jag
Känner igen mig i det du skriver Maria, jag undergrävde mig själv genom att tillåta mig att vänja mig. Tidigt i förhållandet berättade jag mina behov/gränser genom att bland annat tala om vad jag inte skulle kunna acceptera i ett förhållande. Just de delarna var vad han sedan undersökte lite extra noggrant! Och trots mina kunskaper om mina behov lät jag det ske.
Michael, du nämner ofta om att vårt hormonella system är orsaken till att vi blir korkade och undergräver våra egna behov. Jag vet inte om jag kan hålla med om det, eller så ser jag det bara inte hos mig själv, kanske har jag för lite erfarenhet. Men jag tror aldrig jag varit den passionerade personen, där känslorna kan vara väldigt starka och löpa amok. Istället är jag nog den mer lugnare men lite oroligare typen som kan njuta av livet i varje minut, den som istället sökte trygghet och inte behövde mycket för att vara lycklig.
Varningssignalerna Michael ofta pratar om här fanns, jag gjorde slut ett par ggr men han fick mig att gå tillbaka. Fjärde gången gillt så lät jag inte honom komma tillbaka, då efter 26 år tillsammans. Han hade träffat en annan och de hade umgåtts ett tag och tre månader efter vår separation så ville han tillbaka till mig. Den gången höll jag fast vid att inte ta tillbaka honom hur mycket det än smärtade och hur illa han än mådde…
Har funderat på hur jag klarade av lämna sista gången men inte tidigare i vårt förhållande för 22 år sedan? Svaret är dystert… min fysiska, mentala, andliga och emotionella hälsa var totalt nedkörda i botten. Någonstans fanns en röst, djupt inom mig som sade att du måste leva själv för att överhuvudtaget överleva. Vill understryka att jag aldrig blivit fysiskt misshandlad , endast nära en gång, istället var det möblemanget som fick sig en omgång den gången, idag önskar jag att jag fick en smäll istället så jag hade vaknat upp!!!
De senaste årens fritidssysslor har oavkortat gått ut på att läka mig själv för att stärka självvärdet och i samband med nekandet till att exet ville tillbaka igen kom den mycket stora vändningen att sätta gränser mellan mig och andra personer.
Gränssättningen blev nästan överdriven, men ack så nödvändig för att läka och bygga upp självvärdet. Nu i efterhand ser man vilka de riktiga vännerna var och de var inte de närmsta i familjen som man kunde trott utan lite längre ut i periferin samt nya vänner.
Att inte familjen ställde upp, som man hade trott, blev ett av svaren till varför jag tillät mig förödmjukas så illa i mitt förhållande. Min uppväxt, det sociala arvet, är för mig det störta svaret och inte hormonella system i kroppen, till varför man tillåter sig behandlas respektlöst i förhållandet.
Genom det genetiska arvet har jag förmodligen begåvats med en liten grad av högkänslighet. Det utnyttjade min far och äldste bror genom att reta och håna mig som barn. Detta löste jag genom att bli arg (vilket var roligt för dem). Så ilska blev mitt skydd men som också ställde till det i uppväxten. Det hade varit bättre om jag fått lära mig ordens makt.
Som vuxen har jag träffat flera högkänsliga personer som är färgstarka, karismatiska och trygga individer. Individer som trots stor grad av passion i livet inte tillåter sig behandlas respektlöst i den mest intima relationen.
Är därav en stark förläsare för att det sociala arvet har en stor påverkan till undergången för partnern som tillåter sig behandlas respektlöst.
Hur kan man hjälpa andra som är i samma situation? Efter att själv har tagit sig ut på andra sidan, efter ett destruktivt förhållande och genom en livskris finna sitt självvärde igen så har man lärt sig så mycket. Idag ser man lättare hur vissa förhållanden är så osunda. Men hur kan man hjälpa till?
Läste en gång en text som sade ungefär såhär; att knacka på någons axel och fråga ”Hur mår du i relationen till din partner?” är något av det modigaste man kan göra! För 99,9% så kommer du att mötas av fullständig oförståelse. Personen kommer med största sannolikhet att bli både arg och besviken på dig om du ifrågasätter den relationen hen lever i. Personen vänder dig sannolikt ryggen till. Men, vi har då sått ett litet frö hos personen, ett frö som kan växa och leda till att hen inte tillåter sig behandlas respektlöst.
Det fanns ingen sådan person i min närhet, inte ens då mitt barn ringde efter mormor för att pappa inte var snäll mot mamma! Så det krävs mod stort mod.
Efter min separation var det främst en väninna som sade flera gånger att ert förhållande var inte jämställt. Efter några år tog jag modet till mig och frågade henne varför hon inte berättade vad hon såg medan jag var tillsammans med honom. Hon blev lite moloken men hade inget svar. Jag ångrar att jag pressade henne, men förstår vilket mod det krävs för att knacka på någons axel! Hon är fortfarande min bästa väninna och jag är glad att hon berättade om jämställdheten för det bekräftade att andra sett hur jag haft det.
Är så tacksam att personer som du Michael och ni som kommenterar här delar med er. Just att veta att andra varit med om samma sak är så stärkande.
Mannen jag levde med är en snäll person, enormt intelligent och har oerhört lätt för att charma folk med sitt smittande skratt. Som Michael har sagt många gånger här så var det flera som efter separationen beklagade med andemeningen att jag förlorat en sådan bra och framgångsrik man! Men det jag och mina barn vet och de som stod mig närmast så finns det även en annan sida på sådana personligheter. Den som han bara visar upp hemma. En man som är vilsen, genetiskt arv av beroendeproblematik och socialt arv man får av att växa upp i en familj med destruktiva förutsättningar.
Jag tänker ibland, maka söker maka. Så var det för oss, två vilsna själar som fann något gemensamt, trots destruktivt förhållande. Det fanns någon mening med att just vi två skulle mötas. Först när lidandet, vilket det än är, blir tillräckligt starkt ”tvingas” man till en förändring. Det betyder att mitt ex också led, kanske mer än mig, för att ta modet till sig att göra slut även om det krävdes en ny kvinna för att våga släppa taget.
Det går att leva själv och jag tror det är nyttigt att leva själv men har full respekt för de som inte vill kliva in i livskrisen och möta mörkret och istället flyr undan personlig utveckling genom att kanske snabbt kliva in i nytt förhållande.