Någon frågade mig om varför så många förhållanden tar slut. Mitt svar är att det inte finns ett, utan flera svar. Men ett av dem är att vi efter en tid in i förhållandet börjar ta det för givet. Vanor bildar beteenden och reaktioner och vanorna som vi har i ett förhållande kommer förr eller senare avgöra om det blir en fortsättning eller inte.
När vi är nyförälskade är vi extremt tillåtande och överinseende med egenheterna och bristerna i partnern. Den stora anledningen till vår vidsynta inställning är inte alltid att vi är storsinta personligheter, utan att vi är under stark kemisk kroppslig inverkan. Men likt de intensiva bubblorna i ett champagneglas som nyligen fyllts, varar inte magin och smaken för evigt.
Så vad fyller vi på med när det har gått något eller ett par år? När vår attraktions/förälskelseberusning har börjat lägga sig på normala nivåer börjar vi se klarare. Detta i kombination med att en många människor faller tillbaka till sina inkörda personlighetsdrag.
Tidigare såg du en passionerad och intensiv kvinna eller man, men nu ser du en drama queen/drama king. Det som var en befriat avslappnad person har förvandlats till en ansvarslös och initiativlös soffhängare. Det du såg som trygghet har blivit till tristess. Manlighet förknippas för några nu med hetsighet/aggressivitet och kvinnlighet med tjat och ombytligt humör.
När vi tar vår fysiska och emotionella hälsa för givet, och ständigt stressar på och ignorerar vad vi äter och dricker, kommer kroppen och känslorna till slut att säga ifrån. Det händer alltid! Om vi struntar i att göra vid taket som tar in vatten, kommer vi så småningom att stå inför ett gigantiskt problem. Våra relationer är inget undantag! Och ändå är det alltför många som tar sin partner för givet!
Vem lärde oss om hur parförhållanden fungerar? Vilka förebilder hade vi som unga? Hur lärde vi oss emotionell intelligens? Vem lärde oss att kommunicera med visdom? Hur ofta talades det om behovet av impulskontroll och hur vi uttrycker kärlek?
Det var inte alltför ofta som vi såg det hälsosamma! Jag hade turen att få se mina föräldrars sköna interaktion då jag växte upp, men flera av mina kompisar hade föräldrar som gick förbi varandra likt zombies. Hur många har inte haft det så? Fick vi lära oss vad självrespekt och kärlek är för något under skoltiden?
Så vi har varit utelämnade åt oss själva – egna och andras känslomässiga sår.
Det är inte för sent att stanna upp och börja se på din partner med ett par ögon som får henne eller honom att känna sig älskad. En dag kommer du att respektera dig själv (om du inte redan gör det) när du börjar ge det du önskar få.
Om du befinner dig på en emotionellt svältfödd plats tillsammans med någon som inte bryr sig – vad behöver du då göra? På vilket sätt kan du hjälpa dig själv till att ta stegen mot en oändligt mycket vackrare utsikt?
Jag önskar dig en skön lördag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Jag önskar dig samma vackra och emotionellt ansvarsfulla bemötande som du ger Michael.
Det är fina och utmanande tankar som du ger andra och i den bästa av världar belönas det inte bara med din egen självkänsla och självrespekt utan av andra. Mjuka värden tycker jag ska uppmärksammas och hyllas för de behövs i denna materiella värld där vi söker bekräftelse för prestation.
”Min” fina medmänniska och terapeut utmanade mig på ett lika fint sätt som du.
Det finns en önskan i mig som jag aldrig går ur, att vi bemöter oss själva och andra med empati och omtanke. Men ibland snuddar jag vid tanken att kanske måste det finnas de som mobbar andra, de som utnyttjar, de som skadar för att vi ska uppskatta de fina människorna och värdera dem så som de bör.
Men det e en lite läskig tanke…