Känn på den en liten stund – frågan:
Tycker du att det är jobbigt att vara ensam? Väcker det kanske rent av panik inombords – tanken på att vara singel i mer än sex månader? Har du modet och styrkan att vara fullständigt ärlig mot dig själv? Hör du den egna rösten säga:
”Jag är inte redo för ett nytt förhållande!” Men ändå sitter där med svepande fingrar över en dejtingapp?
Du är inte ensam! Vi har alla i olika grad smittats av rastlöshet/bekräftelssjukan. Jag ser hur människor betar av relation efter relation i sökandet efter kärleken. En kronisk otillfredsställelse som lämnar människospillror bakom sig. Vi har bestämt oss för att:
”Först hitta oss själva!” Vi kämpar mot demonerna. Allting behöver tid för att läka. Vi försöker hela oss själva genom romantik och en annan person. Det slutar alltid på samma sätt om timingen inte är den rätta: besvikelser och en värkande själ! Därför att vi inte gav oss själva tiden. Och under resan sårade vi varandra. Inte för att vi ville, utan för att det är konsekvensen av ett för snabbt kliv in i en ny relation.
Rädslan för tiden. Att linjerna i ansiktet skall hinna ikapp oss snabbare än vad utfyllnadsmaterialen hinner med.
Vet hur lätt det är för mig att sitta med smarta formuleringar vid en datorskärm en tidig morgon. Jag vet hur många som vaknar upp i singel ensamhet eller ensamhet tillsammans med någon. Som känner vånda. Saknaden efter ett genuint möte som bara är så mjukt. Så mjukt!
Tänk tankarna: om du vet med dig att du inte är redo, servera inte falska förhoppningar. Du kommer att såra någon. Säg inte att du älskar om du inte gör det. Gå varsamt fram. Med dig själv och en annan.
Det är en naturlag: den första månadens rus är fantastisk! Men verkligheten kommer att hinna ifatt och den kommer blotta det som inte är färdigt. Den kommer att avslöja och väcka dig mitt i natten: mannen/kvinnan som du trodde att du var färdig med. Drömmarna som du inte kan undfly hur gärna du än vill.
Vänd blicken in i dig själv och fråga hjärtat:
”Hur sann är jag mot mig själv? Hur sann är jag i den här stunden?”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Har varit ensam i sex år sedan min fd sambo varit otrogen och det är underbart att äntligen efter ett destruktivt långt förhållande vara fri !! Vi har kämpat i dessa sex år med att hålla oss ifrån honom och det går inte att ha någon kontakt med honom för han är sjuk och oerhört farlig . Han har inte träffat sin dotter på sex år och umgängesrätten är han ifråntagen . Tänker ibland på att det skulle vara skönt att ha någon att ibland lasta över på och vila i någon annans trygghet än min egna . Men jag och min familj är inte där än ….känner att jag måste på egen hand ordna upp vårt liv efter allt han trasat sönder …ekonomiska bitar osv och att dra in ytterligare en person i detta helvete känns inte bra !!! Men en dag så kanske vi är där !!! Tack för dina kloka ord ….De leder vägen vidare ❤
Mitt ex dumpade mig för 15 månader sedan. Han dumpade mig fredagen den 5:e december. Sen träffade han en ny tjej på en fest drygt 1- 4 veckor efter att han dumpade mig. Så han hade tydligen bråttom.
Jag har fortfarande inte kommit över honom.
Och han träffar denna tjej fortfarande nu 1 år senare så…
Försvinner inte din kärlek till honom när han är tillsammans med en annan?
Nej jag älskar fortfarande honom.
Kan inte sluta älska honom
Ja! Så är det verkligen!
En väninna till mig övertalade mig att skaffa en profil på en dejtingsajt. Det låter verkligen som en klyscha men det var verkligen så! Sagt och gjort så skapade jag en profil som var ärlig och inte ytlig i min beskrivning. Det gick inte en minut förrän det blinkar på skärmen ”15 nya besök”. Jag fick nästan panikångest och tänkte ”vad har jag gjort!”. Det gick ytterligare ett dygn och det står nu med röd färg: 200 nya besök. Det skickades flörtar och det började komma meddelanden och mail. Mail med frågor om vi skulle träffas och fika och jag tänkte ”herregud, jag får en fråga om jag vill fika innan man ens har skrivit med mig och känt av åtminstone lite vad jag är för en person. Hur man uttrycker sig i skrift säger en del hur man är men tydligen var inte detta viktigt utan man tittade på en väl utvald bild som man (han) fattade tycke för.
Jag fick nog och tog bort min profil.
Det viktigaste är inte att träffa någon ny, inte nu i alla fall. Det kommer säkert senare, helst i verkliga livet och inte via en dejtingsajt.
Det är svårt och jag jobbar hårt varje dag, men jag försöker att njuta av mitt eget jag. Jag vet mitt eget värde (tror jag i alla fall) men jag har också mina väninnor som i timmar lyssnar när jag ältar och undrar varför det gick som det gick.
Tack för dagens blogginlägg!
Känner så väl igen mig själv i det du skriver. Längtan efter någon och sen paniken när svaren börjar välla in. 🙂
Träffade Honom igår. Han som jag träffade för sju år sen som vände upp och ner på hela mitt väsen. Några helt osaliga månader fick vi då, sen gick Han. Trots samtalshjälp och ett par ärliga försök med andra då jag verkligen varit helt övertygad om att det är rätt, så räcker det med ett litet möte för att jag ska förstå att jag inte är färdig. Hjärtat stannar bara jag ser Honom. Hur mycket jag än tror det, hur mycket jag än säger det – att jag accepterat, det blir inte vi, någonsin…
Vi pratade i timmar igår. Som nära vänner som känt varandra i åratal. Mest var det om hur bra han hade det i sin nya relation. Kramen jag fick när vi skildes åt säger något helt annat. Han håller mig kvar, länge. Varför? Vi är inte klara är det något som skriker inom mig. Jag är inte klar. Tårarna trillar och jag undrar så om jag någonsin blir det?
Tack för kloka ord! Jag blev lämnad efter 34 år o två vuxna pojkar, för drygt två år sedan. Jag har tränat på ensamhet o mött mina djup o njutit av allt fint som alltid finns, för balans i Livet bara vi kan se det!!!
Min fd är inne på sin tredje relation……..
Jag börjar nu känna mig redo för en ny relation och önskar verkligen en djup ärlig och lustfylld relation… Tycker Livet är så spännande o det händer mkt bra i mitt liv,
Har bytt till bättre jobb, trivs bättre i min egen lägenhet och ser fram mot en annorlunda relation än den jag hade……har sett mig själv o vad jag har tillåtit tidigare och jag har kommit vidare, närmare mitt sanna jag, känner mig tacksam över mitt liv!!! Men att bli lämnad så……ska ingen behöva uppleva…..
Min äldsta son anlände Bryssel samma morgon som explosionerna, innan jag fick kontakt o hört att han mådde fint, ringde jag min fd eftersom det var krisläge, sist var över ett år sedan o han ringde mig. J då mådde jag skit efter…..nu kunde jag behålla mig lugnt o jag kände mig fri efteråt, vill inte ha honom eller en relation liknande den vi hade…… Känns stort, jag tror jag är redo att försöka möta någon igen…….jag tycker din beskrivning av relation låter lockande !!
TACK för det!!! Jag är redo att försöka……
Jag har defenetivt inte bråttom in i något nytt, då hade jag isåfall haft ett förhållande redan. Jag trivs med att vara själv och bestämma vad jag vill göra och när jag vill göra. Kanske för att jag tidigare har anpassat mig och försökt att vara en god hustru. Jag jobbar med mig själv varje dag och ser mindre smickrande tillkortakommanden som jag har gjort tidigare. Jag har varit en rädd liten lort som verbalt har tagit ut min frustration. Jag tänker att jag måste vara öppen med mig själv i nästa relation. Tala om vad som är mina rädslor och brister. Jag tänker att om man är ärlig mot sig själv och andra så kan man stötta och hjälpa varandra att säga stop, när det lilla Jaget kommer tillbaka. Jag var även ärlig i mitt äktenskap men där han snarare utnyttjade mina svagheter än att stärka mig. Det är väl där man ser om man vill varandra väl tänker jag. Jag menar inte att min partner ska ”laga” mig.
Jag är inte riktigt redo ännu. Jag vill älska bara mig själv och barnen ett tag till.
Min tro och övertygelse är att om vi träffar någon ny för snabbt – innan vi ”lagat oss” mentalt, hittat tillbaka till oss själva och funnit harmoni – så kommer den nya relationen bli disharmonisk, och förmodligen även kortvarig. Detta beroende på att vi i detta ”olagade” stadie inte är oss själva, och inte då heller har möjligheten att presentera oss själva och möta vår partner på ett riktigt och ärligt sätt. Motparten blir då förälskad i ”någon annan” – som inte är ”vi”…
När vi sedan reparerat oss (om vi lyckas göra det i den disharmoniska relationen), och igen hittat tillbaka till ”oss själva” – är vi ju inte längre den personen som vår partner en gång blev förälskad i… Om även vår partner var i detta obearbetade tillstånd då vi träffades, ska det mycket till för att det inte ska bli en total krasch!
Hm klart vi har bråttom det enda vi inte har obegränsat av är tid. Fortfarande singel efter 5,5 år, och har gett upp hoppet om träffa någon ny man som är seriös. Detjingapp nej tack är inte tillräckligt snygg. Däremot är jag mycket annat smart, jordnära och kärleksfull vilket tydligen inte är gångbart längre.
Jag föll för en man som inte var klar med sin skilsmässa och sin tidigare relation. Så här i efterhand kan jag tydligt se att tecknen fanns där tidigt, men att jag valde att se åt ett annat håll. Anpassade mig och gjorde allt för att få ett uns av hans kärlek. Nu vet jag också att han gick direkt från en relation till mig för att sedan gå tillbaka till den första kvinnan. Nu har han återförenats men sin fru, som kom direkt ur en relation med den man hon lämnade mitt ex för. Upplever att många tycker det är romantiskt att de hittat tillbaka till varandra, jag ser bara två människor som av rädsla för ensamheten inte vågat stanna upp och reflektera över vad som hänt, sina relationer och sig själva. Vad ger det för grund att stå på? Jag är inte det minsta avundsjuk, jag är så tacksam för allt jag lärt mig om mig själv i och efter den här relationen och jag mår så mycket bättre nu än under vår tid tillsammans. Jag kommer aldrig sätta mig i den situationen igen, det är jag alldeles för värdefull för!
När verkligheten kommer ikapp den man är med, och han inser att det finns massor att ta itu med..då står man där..förlorar mannen som man så gärna ville ha en vardag med och skapa en framtid tillsammans med.
När man inte är en del i det som hände utan det är något annat som påverkar som ett ex och att det gått för kort tid..fast han kände sig redo när vi först sågs. Det gör riktigt ont..men fanns ingen annan väg för honom även om känslorna finns där. Kanske var tajmingen fel, kanske hade det inte hänt alls om det inte hänt då..och jag fick uppleva honom om även bara för en liten del av mitt liv..så jag ångrar ingenting. Men nu gör det förbaskat ont. Tack för du skriver, kände verkligen igen mig i dagens text..den träffade..och det gör ont samtidigt som jag inser att jag behöver sluta anklaga mig själv. :,( Men det är lätt att känna sig som någon som använts av någon för att komma vidare, även om han inte ser det så och det inte var så.
Har funderat mycket på det här sista tiden. Så när är man redo? Hur känns det? Vad är signalen ”att nu är du stabil, trygg, självkänslan bubblar av emotionell mognad”. Nu kan du möta vad som helst och sätta ramar och gränser där tvåsamheten kommer att blomma ut och snubbeltrådarna hanteras galant. Jag har flyttat mina gränser och utvecklat mig själv genom att sätta mig själv utanför min komfortzon. Utmana mina rädslor, men samtidigt se till att jag har mina verktyg med mig. En av rädslorna är att inte träffa ”den rätta”. Känns så otroligt viktigt efter alla insikter som landat efter det havererade äktenskapet. Så vad göra? Jo, jag kastar mig ut handlöst och sänder ut vad jag vill. Attraktionslagen får göra sitt. Även om jag inte är färdig med mig själv. För vem blir någonsin färdig? Allt är en resa, det viktiga är väl att kunna reflektera och justera kursen när man halkar ner i diket.
+1
Jamen JA Håkan…jag är inne på samma linje som du! Man blir aldrig färdig. Eller det hoppas jag iaf inte. Det vore ju astråkigt. Och man kan känna sig trygg å redo och sen snubblar man å faller iaf. Så jag tror precis som du, det handlar om att träffa en människa som man känner något väldigt speciellt för och som man vill utvecklas å lära tillsammans med. Någon som är beredd att ta sig an utmaningarna i relationen som ger båda chans att växa tillsammans med kärleken som grund. Det viktiga måste väl vara modet att vara ärliga mot sig själva och varandra, och att kommunicera, kommunicera, kommunicera.
Låter hoppfullt
När du trivs så bra i ditt eget sällskap att du inte behöver någon annan för att va lycklig – DÅ är du redo.
Jag tycker inte det är riktigt så enkelt…alltså livet går ju upp å ner hela tiden. Ingen e ju lycklig jämt. Varken i sitt eget eller någon annans sällskap. Det är klart, jag tänker att man bör hitta nån sorts förmåga att vila i sitt eget sällskap och att man lever ett liv man själv vill leva i det stora hela. Men att allt måste vara på ett visst sätt innan man e redo för att öppna sig för kärleken igen känns orimligt för mig iaf…
Svårt det där. Jag fungerade så att jag under de två sista åren av relationen bestämde jag mig och bearbetade separation, så den dagen jag bröt så upplevde jag mig ”klar” En illusion? Det kändes bra i alla fall.
Tro på attraktionslagen låter rätt blåögt, varför får vi inte det vi önskat oss? Varför drabbas vi av elände och otrevliga händelser ? För att växa säger någon, har inget behov av att bli starkare, är helt klart starkare än rätt många runt mig mentalt. Däremot skulle det ju vara trevligt om man fick lite medvind och nedförsbacke i livet igen efter dessa ändlösa uppförsbackar och oflyt.
Det låter verkligen som att du fått nog av utmaningar av livet. Du förtjänar en lättare väg framöver…kram.
Upptäckte en bitter sida hos mig själv idag. Stötte ihop med min granne, som jag hade en kort romans med för ca 2 år sen. Tills jag ville ta relationen vidare och han drog sig ur. Han kände sig inte redo för en ny relation. Så han bröt helt kontakten med mig. Sen gick det några månader å så tog han ihop det med en tjej som han fortfarande är tillsammans med. När han lämnade mig sa han att jag behövde lära mig trivas med att vara själv. Haha…bara för att jag ville mer än honom. Tack, men jag vet hur man lever själv och hur man tar ansvar för sin egen lycka. Jag längtar bara efter att få känna samhörighet och få dela livet i nöd och lust med någon väldigt speciell. Just då var det med honom jag ville utforska en djupare relation. I efterhand förstår jag att vi förmodligen inte hade varit rätt för varandra. Men det kunde jag inte inse då…jag tyckte bara att jag träffat den finaste killen i stan. Men idag, när han kom där…snygg som satan i nyklippt hår, snygga jeans å skinnjacka…så tänkte jag ”Ja, Petra…det var den där läckra ytan du såg och fastnade för, men vem tusan e människan på insidan??”. Han visade sig ju faktiskt bara vara en osäker och egotrippad pojke som ville ha närhet å bekräftelse efter sin separation…han var absolut inte bra för mig. Hade inget att erbjuda av det som egentligen är kärlek…
Hmm…å jag…ja, jag trodde nog att jag hade kärlek att erbjuda. Men vet inte om det verkligen var så…jag vet bara att jag ville prova mer. Men säkert var det så att jag också ville ha honom av andra, mindre ädla skäl. Jag längtade ju också efter närhet å bekräftelse.
En undran, då det pratas om att vara klar med sitt ex och ”redo för något nytt”. Hur gör de som inleder någonting innan det gamla är avslutat? När bearbetar de? Hur är de redo sådär hux flux? Nu är det ju ofta så att förhållandet man är i inte är så bra, och då kanske man bearbetar medan man fortfarande är I förhållandet, men i fall av störtförälskelse som håller i sig?
Det undrar jag också