Vi känner impulsen som kräver en reaktion och vi följer den. Hela vägen! Han eller hon sa och gjorde någonting som sårade dig och nu rusar adrenalinet i kroppen. Nu är det dags att markera! En verbal attack, tystnad, ett aggressivt, hånleende och nedlåtande ansiktsuttryck. Ord som uttalas och som aldrig går att ta tillbaka. Några frön av tvivel och misstänksamhet planteras och det krävs inte särskilt mycket näring för att de ska frodas och blomma ut.
Tillit och trygghet tar lång tid att bygga upp, men sekunder att rasera. Våra egon känner sig kränkta så vi tar tillfället i akt vara tydliga. Kvinnan eller mannen som vi är tillsammans med ska minsann få känna hur det känns att vara i våra kläder!
I en tid då vi är stenhårt drillade i att ha en åsikt och dessutom hålla fast vid den med alla tillgängliga medel, är en grogrund för en tvåsamhet med ständiga drama och stridigheter.
Det krävs styrka för att kunna ha is i magen och avstå. Avstå från den emotionella hämnden! Men i våra uppjagade ögon handlar det inte om hämnd, utan rättigheter. Att säga vad vi tycker och tänker oavsett de långsiktiga konsekvenserna. Jag blir viktigare än du och vi!
Det stora problemet är att vi är så uppfyllda av våra egna känslor och ”sanningar” att vi inte ger utrymmer åt partnern. Vi skapar alla möjliga förklaringar inför oss själva till varför vi beter oss som vi gör. Vi känner oss sårade, missförstådda och ledsna. Men istället för att behöva smaka på sårbarhet, slår överlevnadsinstinkten på. Vi visar vår individualitet (det högst heliga i vår tidsålder) och demonstrerar med all tydlighet för partnern: ”jag behöver inte dig! Det är dags för dig att lära!”
Så lätt att ge fulfingret åt tilliten! Så lätt att servera varandra misstänksamhet. Två åsikter om vad som egentligen hände och helt olika verkligheter.
En av de stora förebilderna för mig, en mänsklig gigant, min pappa sa en gång: ”du behöver kunna vara så pass stark att du inte alltid måste vinna. Vara storsint så att du kan backa.”
Det handlar inte om att vara självutplånande, utan besitta visdom. Att kunna räkna från tio till noll innan vi uttalar (eller avstår) det oåterkalleliga.
Michael Larsen – relationscoach
♥️
Så lärorikt inlägg!
Tänker att man kan dra nytta av dina visdomsord i relationen till sina vuxna barn.
Ibland är det påfrestande när man får höra från barnen, unga vuxna, hur man är hur man beter sig. De är unga och har ännu inte mött på livets olika ’kyssar’…de tar sig rätten att veta så mycket…och då är det bra att kunna räkna till tio för att istället diskutera saken vid ett mindre känsloladdat tillfällle.
Hårda ord och även hur man säger, tonlägen och kroppsspråk, kan bli oåterkalleligt i vilken relation som helst.
Sedan tänker jag även på ordspråket ’den du älskar mest sårar du mest!.
Stressigt jobb, karriär, familjeapparaten, träning, äldre nära och kära blir sjuka och dör….då kan allt kännas för mäktigt och det kan då vara svårt att räkna till tio…men ack sådan bra regel dom gärna ska sitta även när det är som jobbigast i livet.
Usch jag skäms men det här är så JAG! Exakt så här känner och agerar jag…..så dumt, så dåligt och så nedbrytande för vår relation! Jag vet ju om mina brister, har berättat om dem men jag har inte styrkan att stå emot. Jag vill kunna stå emot för jag vet hur illa det blir i slutändan men varför kan jag inte? Det är sjukt frustrerande för mig och naturligtvis för min partner och för oss som par.
Dessutom har jag en partner som är emotionellt sluten och tycker det är jobbigt och att jag är tjatig när jag vill prata om saker.
Hur ska vi kunna mötas och vad krävs? Jag vet vad jag behöver jobba med….
Kan du identifiera några andra smärtsamma känslor i samband med ilskan? Bakom ilskan finns nästan alltid någon form av smärtsamma känslor, skam, sorg, ångest, rädsla osv.
För om du förstår vad som händer innan ilskan är det lättare att hantera ilskan. Du får fler alternativ att bara försvara dig.
Tänk dig att du som många män känner att du inte duger. Istället för att bli arg eller dra dig undan, ta känslan på allvar. Bestäm dig att du duger och att du förtjänar att den bilden upprätthålls av både dig och din partner, se till att det blir så. Om du bara agerar ut ilskan som väcks av smärtan för att du inte känner att du duger kommer det bara förstärka upplevelsen av att vara svag eller maktlös, det är inte stärkande för någon.
Om du istället exempelvis kan ta hand om din egen oro och sätta rimliga gränser för vad du ska ta åt dig av och hur du ska låta dig behandlas är det troligare att du finner ett konstruktivt sätt att göra det på. Till sist så handlar det som mycket om det jag skriver om att ta ansvar för vad du behöver.
Om jag känner andra smärtsamma känslor – definitivt och det är ju därför jag reagerar som jag gör. Har funderat väldigt mycket senaste året över mig själv, min uppväxt, gamla relationer och dess sår och kommit fram till att i stort sett allt ligger hos mig och i mitt bagage. Har gjort många upptäckter med mig själv och jag har erkänt både för mig och för min partner vad det är som triggar igång mig och varför. Jag kämpar för att inte reagera men just nu klarar jag det bara inte, hur mycket jag än vill! Jag är medveten om hur mycket jag förstör för oss men lik förbannat måste jag bara klämma ur mig orden…..!
Tack snälla för ditt svar och råden (fast jag är en kvinna…. :-))