Smaka på frågan för ett ögonblick: tycker du att det är jobbigt att vara ensam? Väcker det kanske rent av panik inombords – tanken på att vara singel i mer än sex månader? Har du modet och styrkan att vara fullständigt ärlig mot dig själv? Hör du den egna rösten säga:
”Jag är inte redo för ett nytt förhållande!” Men ändå sitter där med svepande fingrar över en dejtingapp?
Du är inte ensam! Vi har alla i olika grad smittats av rastlöshet/bekräftelssjukan. Jag ser hur människor betar av relation efter relation i sökandet efter kärleken. En kronisk otillfredsställelse som lämnar människospillror bakom sig. Vi har bestämt oss för att:
”Först hitta oss själva!” Vi kämpar mot demonerna. Allting behöver tid för att läka. Vi försöker hela oss själva genom romantik och en annan person. Det slutar alltid på samma sätt om timingen inte är den rätta: besvikelser och en värkande själ! Därför att vi inte gav oss själva tiden. Och under resan sårade vi varandra. Inte för att vi ville, utan för att det är konsekvensen av ett för snabbt kliv in i en ny relation.
Rädslan för tiden. Att linjerna i ansiktet skall hinna ikapp oss snabbare än vad utfyllnadsmaterialen hinner med.
Vet hur lätt det är för mig att sitta med smarta formuleringar vid en datorskärm en tidig morgon. Jag vet hur många som vaknar upp i singel ensamhet eller ensamhet tillsammans med någon. Som känner vånda. Saknaden efter ett genuint möte som bara är så mjukt. Så mjukt!
Tänk tankarna: om du vet med dig att du inte är redo, servera inte falska förhoppningar. Du kommer att såra någon. Säg inte att du älskar om du inte gör det. Gå varsamt fram. Med dig själv och en annan.
Det är en naturlag: den första månadens rus är fantastisk! Men verkligheten kommer att hinna ifatt och den kommer blotta det som inte är färdigt. Den kommer att avslöja och väcka dig mitt i natten: mannen/kvinnan som du trodde att du var färdig med. Drömmarna som du inte kan undfly hur gärna du än vill.
Vänd blicken in i dig själv och fråga hjärtat:
”Hur sann är jag mot mig själv? Hur sann är jag i den här stunden?”
Kan du inte komma över ditt ex? Föreläsning online torsdagen 14/12 kl 20.00 Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Det här är ganska spännande för jag har varit så trasig efter mina relationer känslomässigt när det tagit slut, så jag har varit ensam i många år.
När jag börjar lysa igen, då har det varit dags igen. Ny kärlek.
Men har det blivit BRA?
Jag har kommit över ex, är läkt, har drömmar.
Men när jag träffar en ny man, påminner han om andra jag mött.
Det spelar ingen roll hur länge jag är ensam, jag följer mitt mönster. Jag TROR att allt är annorlunda, men det är det inte.
Jag förstår också att jobbet sitter hos mig. Varför JAG dras till de män som inte passar MIG.
Jag har försökt passa DEM.
Jsg har funderat på min pappa, som är den naturliga förebilden.
Han var före sin tid. Lagade mat, lärde oss åka skridskor/skidor, han gjorde KLART. Lämnade aldrig något halvdant. Vi kunde lita på honom. Han är en man i mina ögon.
Själv träffar jag motsatsen, precis som mina syskon gjort.
Jag har precis insett att då går jag själv in, och gör jobbet han inte gör.
Håller ihop flocken och kämpar.
Det blir ensamt och krångligt.
Så vad är tid egentligen?
Du kan säkert vara redo för en ny om du varit ensam i förhållandet i 7 år.
Det finns inga garantier om du varit ensam 10 år eller 5 mån.
Det handlar nog mer om att göra upp med sig själv, egna drömmar och ta reda på vad jag vill ha ut av en relation. Som du skrev, fråga hur sann jag är emot mg själv.
Låter enkelt, men det är det inte. Vi är många som är ensamma.
Relationer är ändå spännande.
Jag har alltid tänkt vid slut:aldrig mer!!
Det gör jag inte nu. Jag är mer nyfiken.
Det senaste relationen va påfrestande, och den läker jag ifrån nu. Tänker ändå inte låta den trasa sönder mitt hopp.
Kan jag få den relationen jag drömmer om?
Jag hoppas det. 🙂
Precis vad jag behövde höra nu
.såå klokt skrivet
Risken är också så stor att man dras till en liknande person igen och igen . . .börjar så smått hitta lite lugn trygghet o harmoni i mig själv!
Kram
Britt
Tycker det här är svårt. Man har ramlat och slagit sig ordentligt. Rejält blodig och omtöcknad. Glömt bort hur man gör när man går. Först lära sig krypa igen. Små små steg. Sen upp på stappliga ben. Man gör allt själv med hjälp av vänner och professionell hjälp. Sen kommer längtan och viljan till något mer i livet. Insikter och reflektion finns där. Men är man redo att springa i full fart? Att manövrera och hantera allt som sker i en ny relation med missförstånd, ryggsäckar, ex, barn, nya vänner, förväntningar….Jag var nog för tidigt ute när jag inledde min första relation efter skilsmässan. Å andra sidan; det jag lärde mig om mig själv och hur mina mörka sidor kom fram trots att jag trodde att jag hade koll-hade tagit år i ensamhet att förstå. Om man nu ens hade förstått sambanden och sett det så tydligt. På något sätt så känns det för mig som att man behöver en viss nivå av ”learning by doing” för att komma vidare med sig själv. Utan att skada någon, det är viktigt. Men att acceptera att ingen är fullkomlig, att en del av resan är att tidigt skapa dialog kring var man är, vart man vill och varför. Eller att man inte vet. Att relationen i sig är ett sätt att utveckla sig själv, och viet. Tänker att finns reflektion, medvetenhet, viss självkännedom och kommunikation så borde det vara möjligt att inleda en ny relation, även om man inte varit själv i åratal.
Man måste vara sann mot sig själv och vad som ockuperar ens hjärta och hjärna och man känner det rätt snabbt. Jag har suttit på en date, några månader efter det tog slut. Satt där med en jättetrevlig person som jag känt sen tidigare genom jobbet och åt en fantastiskt middag, men mina tankar kunde inte skingras från mitt ex. så jag avslutade middagen och sa, jag är ledsen, men detta är inte rätt mot någon, vi sitter här men den enda jag sitter och tänker på är mitt ex.
Det blev ju inte som tänkt för någon av oss, men det var ärligt och om vi ses igen återstår och se. Måste först ta tag i mitt förflutna, komma över det eller ta tag i det, inte stå i ingen mans land som jag gör nu, varken kommer över eller går vidare.
Man måste vara ärlig och sann mot sig själv, känna efter vad ens hjärta och hjärna säger och det borde man känna rätt snabbt om det känns rätt eller ej. Jag satt på en date några månader efter att det tog slut och åt en underbar måltid med en som jag känt genom jobbet sen tidigare, men på daten så kunde jag inte skingra mina tankar från mitt ex, så jag var tvungen och säga, jag är ledsen, men detta är inte rätt för någon, jag sitter här med dig och avnjuter en underbar middag, men jag kan inte sluta tänka på mitt ex. Var väl kanske inte det någon av oss hade förväntat sig, men det var i alla fall ärligt. Om vi ses igen återstår att se, men jag måste ta tag i mitt förflutna först. Jag kan inte stå kvar i ingen mans land, utan komma vidare och inte hoppas, eller göra något åt min saknad av mitt ex. Efter det är man redo för att gå på middag med den man håller kär eller med nya bekantskap.
Ja, det här är svårt att lyckas med. Det finns ju en önskan att komma vidare och vara klar med det som varit o inte fungerar längre. Jag skilde mig 2013 och idag är vi båda väldigt nöjda med det och på något sätt bättre vänner än tidigare. Efter det träffade jag en tjej som efter 6 månader gjorde mig till pappa igen, det var vädligt tungt då när förhållandet var dåligt och jag inte blev tillfrågad. men det som var så jobbigt då är jag enormt tacksam för idag, min son är nu 2,5 år.
Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast i att inte komma vidare, mår väldigt mycket bättre, har återfått drömmarna om livet o fratiden, känner mig emellanåt mer positiv än någonsin. Har insett att det inte fungerar mellan mig o henne sedan två år tillbaka, men kemin i mötet med henne finns kvar, går inte att tvätta bort. Men förhållandet är delvis destruktivt för mig och dränerar mig på energi på ett väldigt negativt sätt. Ändå nu när jag mår så bra igen och viljan att känna äkta kärlek finns igen så inser jag att jag inte är redo ännu. Har provat att gå på dejt men ibland undrar jag om det verkligen spelar någon roll, kanske det en dag står en person framför mig som undanröjer alla tvivel och tankar som idag är jämförande med hon jag inte mår bra av att vara med, men ändå längtar efter att nå, jag nådde aldrig henne på riktigt enligt mig, annat än med sex och att vi uppskattar att vara föräldrar ihop och hon har bra kontakt med min större dotter.. Inte lätt.
Fram tills dess att jag släppt allt lite mer eller att hon går vidare på riktigt så är jag fast i att känna att jag inte är redo, trots att jag vill vara redo. Det är som det är. Mycket annat är väldigt bra, så får foksuera på det..:-)
En fråga bara- hur kan en kvinna någonsin göra en man till pappa? Du vet väl att spermierna kommer ifrån dig va? Skydda dig om du inte vill bli förälder? Lägg inte över det på kvinnan. Hört detta resonemang förut och förundras över killars förskjutning av ansvar och offermentalitet. Om inte annat att tänka på för framtiden, när du inleder en ny relation.
Funderar över det här…när man varit tillsammans (särbo) med någon som varit allvarligt sjuk en längre tid och som sedan går bort och där sista veckan i personens liv avslöjar hemligheter som visade att förhållandet aldrig var det man trodde det var, hur ska man tänka då? Sorgen jag känner rör mer sorgen över att allt var falskt och inte personens död. Kände mig kurerad från honom i samma ögonblick som han avsöjades och kan känna att jag vill gå vidare nu, innan jag börjar tvivla på att kärlek finns. Han är ju inget hot, kan aldrig gå tillbaka till honom. När är det acceptabelt att dejta igen?
Om man varit ensam i en relation i många år och saknat någon att älska som älskar en tillbaka – hur ser tidsperspektivet ut då?
Om man under årens lopp blivit tårögd av att se par hålla varandra i handen eller promenera och prata med varandra – och önskat att man fick uppleva det i den relation man befann sig i – hur länge ska jag bearbeta det och vänta på att få uppleva detta nu när vår relation är över? Visst – jag sörjer honom och är nere i den tårfyllda brunnen av förtvivlan ibland över det som inte blev – men där var jag så ofta i min relation med honom. Jag vill känna kärlek igen! Jag vill få uppleva hur det kan vara när två personer är tillsammans för att de har en ömsesidig längtan efter varandra! Hur länge ska jag vänta – har redan väntat i väldigt många år…