Det sägs inom vissa självhjälpskretsar att vi alltid har ett val. Kanske inte ständigt kring de yttre omständigheterna men hur vi skall förhålla oss. Jag tror inte helt på det där. Däremot på en fri vilja. Men som inte alltid är fri.
Alla människor kan hamna i trängda lägen där automatiken, gamla invanda mönster och reflexmässiga sanningar ropar så högt att allt annat tystnar. Jag är inget undantag. Även om förnuftet ser glasklart drar instinkterna åt ett annat håll. Böckerna och anteckningarna från de briljanta föreläsningarna lägger sig platt. Till och med djupt rotade insikter skakas om. Tror det är bra att påminnas om den egna mänskligheten. Sårbarheten som inte är att förväxlas med svaghet.
Det är i stunder av stress som vi behöver varandra; några ord, en hand på axeln, en fråga. Det är ok vara du.
Ser att det är vad vi gör med varandra här på bloggen: uppmuntrar, känner igen, berättar av oss. Och kunna känna milda fläktar mot ansiktet. Så att vi kan se klart.
Vad vill du kunna välja?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag vill kunna välja frihet i mitt själsliga sinne. Och genuin empati, och medkänsla till de, som blivit tilltufsade av livet.
Jag vill kunna välja att vara kärleksfull. Mot alla. Dessutom vill jag kunna välja bort ilningarna av sorg och smärta som hänger kvar efter att ha blivit sviken igen av min sambo/särbo som inte har lyckats släppa sitt ex trots att de hade varit skilda för tre år sedan när vi träffades för drygt tre år sedan. Mitt livs största kärlek…
Känner starkt med dig Erika.
Jag tror också att vi måste se vår mänskliga sida i vår samtida stress om höga ideal.
Att ibland våga känna sig liten, rädd och vilsen.
När orken tar slut, när vi är känslomässigt utmattade och har tappat all kraft är det inte för att vi är svaga eller psykiskt labila. Det är bara det att vi har utsatt oss för så mycket stress, och har försökt så länge, att vi måste lyssna lite mer inåt.
Du har helt rätt Cecilia. ”Försökt för länge..”
Cecilia! Vad fin beskrivning. Det är ingen skyldighet, att ständigt vara uppkopplad. Någonstans. Synd, att vissa inser, det för sent.. Trevlig dag!
Jag vill kunna välja bort smärtan….
jag vill inte vara sargad ända in i själen av en person som jag älskat
jag vill kunna välja att våga lita på någon igen
jag vill inte vara den jag är nu
jag var en person med tillit, mod och styrka att älska ovillkorligt
jag är inte sån längre…
jag vill kunna välja glädje och att våga älska igen
jag vill vara känslomässigt läkt och fri
men vet inte om jag någonsin kommer att bli det…
jag vill tro att det är möjligt att bli läkt
jag vill välja lycka i min framtid
Mimmi, du kommer dit en dag. Det tar tid men smärtan kommer småningom inte finnas varje dag, den krymper men kan göra sig påmind ibland. I synnerhet nu vid jul. Men mer sällan. Med tiden växer avståndet till det gamla och du kommer känna tillit och styrka igen. Du kommer kunna älska igen. Du försonar dig med vad som hänt och använder sorgen för att gå vidare. När du är redo för det.
Det är så paradoxalt att den som älskat dig mest av allt och som du älskat mest av allt, är den som sårar dig mest av allt. Det är så svårt att förstå, närmast obegripligt. Hur kan någon som älskat så mycket hamna så långt bort från det? Varför vill man sparka på någon som redan ligger ned redan bruten och sårad? Jag tror att det handlar om skydd och försvar kring sitt beslut att gå och att splittra familjen. För att det gör ont för den personen också med alla inre konflikter kring rätt och fel. Även om man har sin del i separationen ska man inte bära hela skulden för att man blir lämnad. Man är två som tagit det dit (för det mesta). Ibland tror jag (så var det nog för mig) måste den som lämnar i sin process att bryta sig fri bara se det som är dåligt hos den andre och det är förmodligen allt den ser just då. Alla har vi bra och dåliga sidor. När man är förälskad och älskar accepterar man de dåliga sidorna eller ser dem helt enkelt inte. De lyfts fram och förstärks när det krisar.
Prata istället med andra som ser det bra hos dig och stärk dig i det. Lär av erfarenheterna. Lyssna inte för noga på vad den du älskade säger och hamna inte i försvarsställning. Tänk på att den personen också är i affekt. Ta hand om dig och de som verkligen älskar dig och försök att låta smärtan följa med tidvattnet långt ut på det djupa havet för att långsamt sjunka djupt. Inte begrava eller täcka över smärtan. Låt den verka ut…
Tack för dina kloka ord! <3
Jag hoppas du har rätt att tiden jobbar för mig…problemet är att jag kanske inte har den tiden. Jag är inte friskförklarad från min cancer än utan går på kontroller och jag vill inte sluta mina dagar med krossat hjärta om jag skulle ha oturen att min tid är ute.
Att mista sin livskamrat i detta skede är oerhört smärtsamt för vem vill gå igenom dessa jobbiga saker ensam? Om inte min man sedan många år finns vid min sida vem ska då finnas där?
Jag känner en dubbel sorg…jag miste inte bara en livskamrat jag miste också ett stöd som blir svårt att ersätta
Jag förstår dig. Fy vad hemskt att förlora den person som ska stötta i svåra tider. Jag var inte så allvarligt sjuk som du men jag blev diagnosticerad och den sjukdom jag har gör att jag är trött och har ont. Nu får jag medicin för det och mår alldeles utmärkt. Jag blev också väldigt besviken över att hon lämnade mig då när jag behövde stöd och att hon inte förstod varför jag var trött mm. Att det inte var hon som var orsaken. Men hon hade inte utrymme i sig själv att stötta mig. Hon ville bli bekräftad och ville inte stötta sin man och barnens pappa. Och det är väl så det fungerar. Finns inte kärleken finns inte stödet. Det är förmodligen en överlevnadsinstinkt för den som lämnar. Samt att omtanken försvinner med känslorna. Det är svårt att inse det efter flera år och barn tillsammans men det är bara att acceptera och rädda den relation man behöver ha, den kring barnen. Jag kan bara försöka att stötta dig med uppmaningen att hitta styrkan i dig själv och de runt omkring dig som bryr sig om dig. Kan han inte stötta dig i det här och lämnar dig i det här läget är han inte den rätte för dig även om det gör ont att inse det. Du är värd bättre! Ta hand om dig.
Det mesta du skrivit skulle kunna vara skrivet av mig…..
Anette, att bli lämnad är hemskt. När min fd fru lämnade mig fick jag höra så mycket märkligt. Jag vill och kan inte tro att hon menade allt. Jag ser det som hon hade rätt till viss del men mycket var överdrivet och påhittat. Jag tror att hon byggde upp ett skydd kring sig själv och sitt beslut. Ett beslut som togs när hon träffat en annan. Skulden hamnade på mig för att försvara det hon gjort. Sms:a inlåst på toaletten, gömma telefonen mm. Hur kan man tro att det inte märks när man inte gjort så på 20 år?:-)
Men jag väljer att inte låta mig försvara mig inför henne lika lite som hon ska behöva försvara sig inför mig. Hon kände så som hon kände men kanske borde tagit det lite lugnare? Jag väljer att acceptera det som hänt för hennes och barnens skull. Jag väljer att låta livet gå vidare. Kan man fortsätta älska en person som behandlat dig på det sättet? Ja, kanske? Men det går att välja att blicka framåt istället för att klamra sig fast, men jag tror att man måste gå igenom processen först.
Nu kan jag inte välja, hur mycket jag vill……. Han gör mig så arg, ledsen så, så fort jag ser honom så ser jag rött och jag blir som en 5 åring. Jag försöker men det går inte. Känns som om allt måste bara ut.
Hans kommentarer om att jag ska vara tacksam över att få varit hemma med barnen, att jag själv får skylla mig för att jag valt ett kvinnodominerat yrke. Jag blir så ledsen över att vi sjunket så lågt och jag vet inte hur jag ska orka se förbi det han sagt.
Så hur mycket man än vill välja hur man ska vara så är det svårt när man möter vissa i omgivningen.
Tänk på barnen säger han, lugna ner dig. Jag försöööööker men jag klarar det inte….
Jag är i samma situation. Vi bor ihop trots att vi separerat, vilket gör att vi är sååå arga på varandra. Jag försöker se det som en tillfällig sinnesförvirring. Vi behöver få ut frustrationen vi känner. Det blir bättre sen.
Många som känner igen sig i dina ord Mia.
Känner igen det…vreden, besvikelsen, maktlösheten. Låt det komma ut, Mini. Vi får vara arga när vi upplever att vi har blivit svikna, när vi har blivit reducerade till något värdelös av just den som har varit så värdefull för oss. Den där vreden är en naturlig del av sorgeprocessen och läkeprocessen. Som Bo säger, det går över så småningom. Bara acceptera det och låt det passera. Du är fortfarande samma värdefulla person som du var tidigare.
Tack.
För att överhuvud kunna se valen behöver vi distans. Du är mitt uppe i allt vilket gör det oändligt mycket svårare. Varma tankar till dig Mini.
Tack, vill bara få distans så jag kan se klart igen.
Jag fullkomligen HATAR när folk säger ” man har alltid ett val ”. Kanske därför jag känt att jag inte haft/har det….för det är ju inte så att jag ” valt ” att ha min sjukdom el medvetet valt fel män!!! Jag tycker man ska använda uttrycket ” alltid ett val ” med försiktighet och vara ödmjuk inför människor med svårigheter. Tack för en fin blogg, läser alltid den :)) kram Yvette
Helt enig med dig Yvette! Finns så många klyschor som människor använder. Tack och kram till dig med.
Man har inte alltid ett val.. Ibland är det livet och förutsättningarna som bestämmer och väljer åt dig.
Jag skulle vilja kunna välja om!!! Nyval 🙂
Vissa ”val” jag gjort ger effekt på resten av livet, och dessvärre på mina barns liv, då jag valde pappa till dem. Det valet går inte att göra om.
Så nej, man har inte alltid ett helt fritt val, eftersom valen utgår från ett visst läge. Situationen är som den är nu och jag kan bara försöka göra det allra bästa av situationen som den är nu.
Jag tror att vi behöver vara lite snälla mot oss själva också, och faktiskt trösta oss med att vi ”valde”det bästa vi visste och förstod när vi gjorde valet. Sedan är det bara att försöka gå vidare.
Uttrycket ”som man bäddar får man ligga” tycker jag för övrigt borde elimineras 🙂
….kram på er alla och Tack för din fina blogg Michael!!!
Tack fina S:-)
Jag skulle välja att vara modig & stark att våga lämna! Jag skulle också välja att säga ifrån och sluta vara rädd. Tack för ditt stöd Michael!
Jag vill kunna påminna mig oftare om att våga ha en öppen förhoppning och tillit inför framtiden.
Jag skulle vilja veta vad sim är det bästa för barnen. Hade jag facit på det så skulle jag utan tvekan välja det. Dom går före allt, inklusive mig själv… Barnen är enda anledningen till att jag är kvar i detta destruktiva förhållande… 8 år av vad jag minns sim bråk, bråk, bråk… Läste igår i ett inlägg här som lika gärna jag kunde skrivit. Taskig inställning till barne, ointresset för familj, all energi läggs på jobbet (egenföretagare) och hemma väl stirrandes i padda eller telefon. Skriker åt mig inför barnen, slår i väggar och gormar och lägger skulden på mig, om jag inte provocerat så hade det aldrig hänt… Ett återkommande argument han har är att han kan visst diskutera med mig utan att höja rösten, så länge som jag kommer med vettiga argument. Det är bara det att det är han som bestämmer vilka argument som är vettiga. Enligt honom får inga argument vara baserade på känslor, eller som han säger påhittade sanningar, lögner… Suck…
Jag vet nog innerst vad som är bäst för våra små barn… Jag önskar att jag vågar göra det valet. För att välja ny pappa åt dom, det går inte…
Åh Åsa!
Skillnaden här är att vi inte bråkar högt, vi är tysta. Surar, pikar och ifrågasätter.
Och så den jäkla tystnaden. Vi har inget att prata om.
Mycket irritation går ut över barnen, sambon har inget direkt tålamod. 3 barn mellan 9-1 år där äldste har autism och även mellanbarnet har ”problem”, något som ska utredas. Det har varit mkt tufft under dessa år och det är jag som fått ta det mesta.
Även när jag själv varit sjuk såväl kroppsligt som psykiskt har han inte insett och förmått sig till att kunna hjälpa till.
Han är ytterligare någon jag har att ta hand om, någon som kräver och vill ha utan att ge.
Jag är nog inte heller helt enkel alltid & brukar fundera om det är mig det är fel på.
Att jag inte släpper in, tar avstånd och blir ”kall”.
Tänker också mkt på hur det skulle bli om man gick. Innan har jag backat vid tanken för jag inte velat flytta från huset man äntligen köpt, och tänkt på hur det skulle påverka ekonomin och allt praktiskt kring barnen och skola/fsk etc.
Tycker ofta man får till sig också att man minsann ska kämpa på, och det bästa för barnen är att man håller ihop.
Nu ligger fokuset inte alls på ”ytan”, huset, prylarna.. Jag vill bara må bra. Vara glad.
Och egentligen vet jag att det skulle vara det bästa för alla.
Känns väldigt jobbigt med hur sambon ska ta det, han vill ju inte gå isär. Han blev arg och sur när vi hade diskussionen sist. Det blir mitt fel och synd om honom på nåt vis.
Och så har jag legat på om att köpa huset och det har lagts mkt pengar på renovering och håller fortf på.
Har gått och funderat i flera år på detta nu och det är en process som tagit tid..
Jag kan inte ge mer till honom, kan inte förmå mig till att ha sex och tycker det är jättekonstigt att han står ut för han vill ju.
Oj, långt det blev.. Skönt att få ur sig..
Du är inte ensam Åsa.
Kram!
Tack Frida..
Jo, här är oxå tystnad… För att jag har ”lärt mig” att inte säga vad jag tycker och tänker. Då jag vet att han inte lägger band på sig bara för att barnen är i närheten. Jag vill INTE att barnen ska se och höra hur han håller på och går på med kränkningar och tomma hot. För att inte tala om hotfullheten i att slå på saker eller klappa hårt i händerna och veva med armarna.. Hur uppfattar en 0,3 och 4- åring det? Jag blir rädd för honom, vad ska inte dom bli…?
Så därför håller jag tyst. Fatta vilken press det är att leva så… Och ja, ibland går irritationen ut över barnen. Och då mår jag som som sämst.. Men jag ber dom alltid om förlåt att jag brusade upp eller vad det må vara. Alltid. Vi säger alltid förlåt och jag älskar dig, jag och barnen… Alltid!!
Men har aldrig fått ett uppriktigt (inte heller ouppriktigt) förlåt av min sambo.. Det ska alltid sluta med att jag ber om förlåt.. Att jag provocerade honom, eller inte lyssnade eller vad det må ha varit…
Men ibland brister det och jag kan inte hålla mig. Och då blir det oftast en överreaktion, då dammen är full… Och då jävlar i mig får jag tillbaka. Allt jag blottlagt eller anförtrott eller visat svaghet för använder han som ett bollträ tillbaks rakt i huvudet på mig. Hånar mina intressen och kallar gärna barnens aktiviteter och sånt som han vet att jag brinner för för ”skit” eller andra fina ord….
Och som sagt aldrig ett förlåt eller ”jag menade inte allt det där”….
Oj, det blev långt… Men när jag väl öppnar denna kranen så bara forsar det… Sorry..
Jag är världsmästare på ”let it go” här på hemmaplan, men hur länge funkar det?
Hej igen!
Skriv du! Vet att man behöver få det ur sig! : )
Tänk vad lätt det är ändå att se andras problem när man själv inte har det mkt bättre.. Jag skulle ju råda dig att lämna, men kommer själv inte dit..
Vårt förhållande har inte varit bra på minst 5år. Och då riktigt risigt se senaste 5 åren.. ” Let it go”, det fungerar sålänge vi låter det höra det..
Önskar att sambon skulle komma hem en dag och säga att han inte vill mer. Men det kommer inte hända. Det ligger på mig. Som allt annat..
Men måste!
Kram!
Som min älskade kusin sa till mig när jag bestämt mig för att lämna innan barn nr 3 kom.. Om du inte klarar av tanken på delad vårdnad, lämna huset, och vad alla andra ska säga/säger till dig… Då är du inte ”där” än. Men såsmåningom kommer du även dit. Hon talar av erfarenhet. Och jag, jag är snart ”där”. Så nog även du Frida. Kämpa på. Kram
Åsa! Det du skrev ÄR jag!! All pepp till dig, du är inte ensam!! Min livssituation i ett nötskal! Han bestämmer NÄR vi ska diskutera och om VAD. Om jag vill o han inte anser det är viktigt går han därifrån ignorerar mig o säger ” Det ger mig inget” man kommer ingenstans!! Stor Kram Anna
Skriket inför barnen, jag har oxå lärt mig va tyst det brukar gå fortare över! Skulle nästan vilja ha kontakt m dig!!
Alltså, det är både skönt och hemskt att höra att man inte är ensam. Tänk att så många har det såhär? När jag är svag förlorar jag hoppet parrelationer.. Hur jag än gör kommer jag aldrig träffa någon som bryr sig om mina barn mer än han. Även om hans fokus inte ligger på mig och barnen…
Anna, du får gärna ta kontakt, alla kan vi nog hjälpa varandra här lite på vägen… Men Michael får nig förmedla den om det är möjligt…
Kram till er alla som kämpar!
Jag vet att jag har ett val att välja,det som käns bäst för mig, det jag vill.
Jag önskar att jag kan lita på att mina val är rätt. Mina val grundas på vad som käns rätt. Det som får mig att må bra.
Pga omständigheter kan jag inte lita på vad jag känner. Då känslan är flyktig och snabbt kan ändras till något helt annat.
Jag fortsätter att göra val som jag efteråt inte kan förklara, inte stå för och som jag egentligen inte borde gjort. Konsekvenserna blir förödande och ständigt befinner jag mig i situationer jag inte vill vara i. Lever ett ombytligt liv utan en fast punkt.
Men jag har iaf valet att välja.. Eller?