Hon eller han är en mästare på att leva upp till och spegla din djupaste längtan efter passion, lyhördhet, inkännande, klarsynthet, samhörighet och förståelse. Världsvant och säkert kliver personen in i ett rum; beundras av många för sitt självförtroende, sociala kompetens, förmågan att få andra att känna sig sedda och utvalda. Många dras till den här kvinnan eller mannens karisma, verbala färdigheter och intellektuella skärpa.
Efter en kort tid in i ert dejtande eller förhållande tänker du: ”det är helt fantastiskt att hon/han vill vara tillsammans med mig. Jag är sedd av en underbar människa! Wow!”
Du dras in i ett rus av äventyr, intressanta människor, resor, exklusiva miljöer och oändliga möjligheter (så ser den första tiden tillsammans med en narcissist ut). Som kvinna känner du dig ofta väldigt feminin och omhändertagen av den manlige n-personen. Som man känner du dig bekräftad för din maskulina energi, stryka, finstämda känslighet och handlingskraft. Eller för du helt enkelt bara är du! Så förföriskt!
”Äntligen har jag träffat min själsfrände! Äntligen någon som verkligen förstår mig!”
Tempot som för dig in i det här förhållandet är oftast högt och det känns som om du inte riktigt hänger med. ”Men vad gör det? Man lever bara en gång och varför mista en sådan oslagbar person för lite tveksamhet?”
Men så kommer den oundvikliga dagen. Dagen då du får höra att ”du kan bättre. Är värd bättre vänner än dem du har. Varför du nöjer dig med området som du bor i eller varför du inte har ett jobb med högre status…” Budskapen som ges till dig är många och osäkerhet gällande dina tidigare livsval tar form i tankarna.
Och så nästa nivå när det gäller att få dig att tvivla på dig själv: ”det har jag aldrig sagt! Du borde gå och prata med någon och jobba med ditt dåliga självförtroende. Du är alldeles för känslig och kan inte ta kritik!”
Du känner dig osäker och tar i lite extra för att leva upp till n-personens förväntningar. Du vill ju inte mista det här pulserande livsruset! Hon eller kan kan ju få vem som helst!
Det är omöjligt att i längden tillfredsställa en n-person. Fullständigt omöjligt! Du kommer att brytas ner i din kamp för att känna dig älskad. Det går aldrig att få kärlek från en person som saknar förmåga till empati och som enbart ser till sina egoistiska behov.
Ditt värde som person är inte beroende av vad hon eller han tycker om dig!
Lär dig härskarteknikerna som n-personen använder sig utav, så att du kan skydda ditt jag från dessa emotionella vampyrer.
Michael Larsen – relationscoach
Tack. Som vanligt sätter du ord på det vi många har känt/känner och upplevt/upplever. Att lämna en N person kräver ett stort mod och enormt mycket kraft och energi, tålamod och envishet. Du måste vara så övertygad om ditt val och att du har förmågan att mäkta med tiden det tar att fysiskt lämna en N person. Har man gjort det en gång så vet man JAG i detta fall att det går. Tvivel kommer längs vägen men för varje gång du står emot de olika känsloutspel N personen utsätter dig för så växer du. Det tar kraft och ork men du vet att det är en tidsfråga och snart är du fri. Denna frihetskänsla är obeskrivbar. Iallafall för mig. Du kan ta dig över vilket hinder som helst om du klarat detta. Du är en super woman. Eller superman. Det går. Du kan. Jag kan.
Helt rätt Åsa. Jag förstod nog inte att det var en N-person jag hade en relation med. Inte förrän den dag jag började visa mitt riktiga jag. Han var så fantastisk när vi träffades. Jag föll som en fura. Men ganska snart kom dem där små kommentarerna. Kommentarer om mig som person. Kunde gälla allt från klädval, frisyr till val av vänner osv. Men så länge jag lyssnade på honom och tyckte som honom gick allt bra. Jag fixade undan mitt eget…valde att göra ”mina” saker när det var barnvecka. När det var hans och min vecka var jag helt i hans värld. Jag fixade och donade…han fick sig att känna sig viktigast i världen. Blev det någon gang någon diskussion om något skrek han och fick mig att känna mig så liten. Så då blev det ju som han ville. Varför skulle jag bråka?
Tills en dag när jag började känna mig kvävd…kände mig illa till mods. Var inte glad… Det tog lång tid. Det blev manga nystarter. Fram och tillbaka. Men till slut bröt vi kontakten efter ett bråk. Jobbigt avslut men jag inser att han kommer aldrig att förstå mig. I hans värld är jag förmodligen den största idioten som går i ett par skor. Allt är mitt fel. Hur kunde jag behandla honom som jag gjort? Men jag vet…och det räcker. Så jag håller med dig Åsa. det går att lämna. När man väl lämnat för gott känns livet steg för steg mycket batter.
Så bra och så träffande skrivet av dig. Jag var tillsammans med en N-man och han var även en sociopat. Han lyckades på några månader efter dom så kallade ”smekmånaderna” få mig att sluta prata med mina vänner och familj. Plus att jag vart gravid i samma veva så han fick mig att sluta jobba och vara hemma med barnet. Sen kom terrorn med slag och ord som till slut fick mig att tro att det var mig det berodde på att han blev arg, elaka ord, känslan av att inte vara duktig nog och att jag kände mig usel och det var mitt fel att han behandlade mig som han gjorde. Mina tankar blev ”-om jag inte sagt eller om jag inte gjort, om jag hade börjat med **** tidigare så hade han inte blivit så.” Jag kunde till slut inte åka till affären o handla, för om det var lång kö så fick jag höra att jag varit någon annanstans eller så hade jag varit otrogen mot honom. Jag fick hjälp efter 19½ år att komma från honom. Jag sprang för mitt liv den kvällen då han försökte strypa mig och hade kastat ut våran dotter i pjamas. Vi kom då till ett boende först där kvinnor som har sitt liv skyddat enkom för det boendet, där det var larmat överallt och låsta dörrar och gäller för fönster och innerdörrarna och högt stängsel som var direktlarm till polisen runt området. Där tillbringade jag och min dotter 4 dygn innan vi fick ett annat boende som vi var på tills jag fick lägenhet. Efter detta så har jag haft 7 år med ångest, dåligt självförtroende, depression, sömnlöshet m.m. Har jobbat mig framåt med hjälp av terapi och stöd av familj och vänner att komma framåt och orka gå vidare i livet. Nu är jag sambo med en man som stöttar och lyfter mig och är snäll och älskar mig för den jag är och har ett helt nyty liv med nytt jobb och nya vänner som finns här hela tiden och en framtid som är ljus. Min resa hit har varit jobbig och tuff men den här fått mig att våga stå upp för mig själv, att våga stå för den jag är, säga vad jag tycker, har idag ett självförtroende och en självkänsla som jag inte hade trott förr att jag skulle kunna ha. Genom all terapi, stöttning, nytt förhållande så vet jag idag att ingen kommer få behandla mig så igen. Jag är idag en stark person som har värderingar och mål som gör att jag står stadigt och vet vad jag vill och att jag är värd allt bra som kommer till mig.
Jag tyckte han var så superintelligent när vi sågs och jag som tvivlat oändligt på mina sociala kompetenser, känt mig utanför många gånger, haft svårt att förstå ibland sociala spel och så kom det en man som alla verkade tycka var så rolig och lättsam och enkel och ….
Jag har aldrig känt mig så liten och bortkastad och värdelös som när han var otrogen och lämnade mig och hur knäppt det än kan låta så har jag önskar tillbaka honom många gånger.
Att barn ihop är en kamp varje vecka. Det är alltid något han gör till en konflikt känns det som.
Jag har bett honom så många gånger att förklara om han är arg på mig så vi kan reda ut det och bli vänner så att vårt barn kan ha föräldrar som samarbetar och pratar med varandra. Han vägrar.
Jag kan inte vara med ikväll men till er som är mitt i den kampen. Det är bra att få stöd. Jag har varit med i det webinariet förut och behöver nog vara igen. Många nätter jag gråtit och undrat vad jag gjort för att jag tänkt att jag måste gjort något elakt för annars behandlas man inte så här.
Men det finns inget rätt man kan göra.
Inte ens när man vänder helt ut och in på sig själv.
Träffade en fantastisk människa som till en början var omtänksam höjde mig och jag kände mig älskad mer än jag någonsin gjort. Sen kom varningssignalerna mer och mer. Känslan av att det inte bara var han och jag. När jag konfronterade honom nekade han till allt. Bortförklaringar nekande. Det var bara missförstånd och andra människor som ville förstöra. Jag fick mer och mer bevis på att han var otrogen men jag ville inte se verkligheten. Denna underbara människa kunde inte vara så hemsk. När hans förflutna kontaktade mig och berättade vad han tidigare gjort mot sina ex. Blev jag först chockad. Sen började förnekelsen Han har ändrat sig han gör inte så mot mig. Nu efter många svek och bråk. Försök till djupa samtal. Så är allt som vi uppnått är lögner förnekelser. Jag har långsamt Brutits ner. Och jag ser inte vad som verkligen har hänt och händer framför mig. Det är tydligt jag vet innerst inne att han svikit mig. Han har som i tidigare förhållanden haft två tre på samma gång. Nu vet jag att han är narcissist. Förstår nu varför han är som han är. Men ska jag stanna kvar. Kämpa eller fly. Jag ser hans lidande efter han tappat mitt förtroende. Och han vet att jag inte vågar känna starka känslor för honom. Av rädsla. En narcissist är utan djup. Det finns ingen trygghet inget förtroende. Jag går under långsamt. Lämna är rådet jag får. Men jag måste lämna den jag älskade djupt det gör så ont. Vill hjälpa honom men förstår att det inte går. Är jag galen som stannar kvar. Har läst allt som går om narcissist. Och ser hans personlighet. Hans sätt att vara. Är tacksam för alla råd jag kan få. För att komma ur min situation.
Hej Nilla..
Jag tar modet och skriver.. kan vi stötta varandra kanske?
Jag kom på min man i våras med att vara otrogen. Jag hade ingen misstanke om detta innan. Det fanns inte. Där började ett helvete. Lögn på lögn och jag upptäckte fler otrohetsaffärer. Han skyllde på mig att vi hade glidit ifrån varandra och att jag inte längre älskade honom. Han ville att jag skulle ta ansvar för vad som hänt. Varför han var där han var. Jag fick höra hur dålig jag är. Och hur mycket bättre hon är. En vidrig sommar kom. Han flyttade till lägenhet efter att ha bott mycket på hotell. Han ringde en gång med ågren och sorg och ville komma tillbaka men då ställde jag kravet att det måste vara slut med tjejen. Men det klarade han inte av och vände allt åter mot mig. Mitt fel.
Vi är tillsammans sedan 13 år. Gifta i 10 år. Har tre barn på 4, 9 och 11 år.
Barnen mådde så dåligt. ”Jag förstör dom när de ser mig gråta” och ”han ska skydda dem från mig”… ja du hör ju..
Jag började läsa och hittade ordet narcissist. Visste inte om vad det var innan. Men allt stämmer in så mycket. Och det är så svårt. Mitt hjärta säger stanna men min hjärna säger spring! Jag känner mig stark men hoppas på att det ska bli bra. Jag borde bara gå. Vi ligger i skilsmässa sedan 30 juli (jag tvingade honom att skriva på) och i mitten på aug kom han tillbaka.. med ångest och sorg. Ett spel?
Han bor i sin lägenhet men jag har barnen eftersom att ”han jobbar”. Han kommer hit av och till. Pratar om framtiden. Beter sig som om inget har hänt. Jag får inte längre ställa frågor om otroheten. ”Det är ju mitt fel”
Puuuh jag försöker bara leva i nuet och ta hand om mig själv. Vet inte vad eller hur jag ska göra.
Styrkekramar till dig!