Inledningsvis överöses du med positiv uppmärksamhet, komplimanger om hur vacker, smart och sexig du är. Känslan som väcks inom dig är att du aldrig mött en sådan omtänksam och intelligent man eller kvinna. Det är som om en helt ny verklighet har öppnats upp för dig: full av möjligheter och äventyr. Oj, vad du känner dig uppskattad! ”En man som äntligen förstår mig”, tänker kvinnan. Cocktailen som hon smakar av innehåller bl.a. oxytocin (med smeknamnet kärlekshormonet) och dopamin som berusar till att se med idealiseringens ögon.
Det sköna romantiska ruset involverar samma områden i hjärnan som hos t.ex. en kokainmissbrukare. Det är oerhörda krafter som satts i rörelse och narcissisten lyfts upp av sin egen förträfflighet (inbillade sådan), när han/hon beskådar hur starkt vi berörs: ”Vilken gud/gudinna jag är som alltid lyckas ta kvinnor/män till sådana höjder! Hon/han behöver mig för att kunna leva ett fantastiskt liv!”
Och som empatiska personligheter tror vi på narcissistens berättelse som blir till vår egen: ”Ja, jag behöver honom! Jag klarar mig inte utan hans ekonomi och kärlek”, berättar kvinnan.
Neurotransmittorer har till uppgift att sända nervsignaler på kemisk väg mellan nervcellerna i nervsystemet. Förenklat kan man säga att dessa nerutransmittorer har hackats av narcissisten. Vi serveras ett batteri av dubbla budskap när n sätter igång med nedvärderingar och vi tänker: ”Men jag var ju nyss den vackraste kvinnan/mannen i världen, och nu får jag en blick som säger att jag är en värdelös idiot.”
Du kan bara föreställa dig vad som händer i vårt emotionella/kognitiva universum när vi utsätts för växlingar: värme vs kyla, omtanke vs distans och kyla, ljus vs mörker, ”kärlek” vs förakt etc. Det är en kraftig obalans som har uppstått inom oss och vi är tacksamma offer för härskaren.
Vi förlorar våra gränser och tvivlar starkt på den egna verklighetsuppfattningen när vi har en narcissist i våra liv. Vi försöker till varje pris dölja skammen för familj och vänner som genomskådat n, vilket ytterligare spär på tvivlet gällande det egna jaget: ”Det är kanske mig det är fel på!? Jag som under så lång tid gått med på allt det här! Vad säger det om mig?”
Det är inte dig det är fel på! Din hjärna har överbelastats av stressen från en destruktiv partner. Det går att komma ur den emotionella lervällingen! Vi behöver försonas med skuldbeläggande av oss själva, se vilka förlamande effekter skam har, och ta all hjälp som vi bara kan få så att vi kan bryta kontakten med den känslomässiga vampyren – narcissisten. När vi skaffar oss kunskap kring vad som bl.a. händer i hjärnan kan vi bli bättre på att förstå oss själva, vilket i kombination med insiktsfulla människor i vår närhet, kommer att läka och stärka oss.
Michael Larsen – relationscoach
Hej
Jag känner igen mig så otroligt mycket i detta. Skild sen 9 år sedan från barnens pappa efter 19 års psykisk och fysisk misshandel. Problemet är bara att han ff påverkar mig, tex när det gäller sonen(som är 15 år) han kräver förklaringar till allt, får aldrig ta egna beslut utan att jag in i minsta detalj förklarar varför, hur och när, dessutom skall allt dokumenteras. Hans fru är likadan. Både jag och sonen är rädda för dom, det går inte att föra en dialog med dom utan att dom ska ha sista bestämmande ordet och vi ska lyda
Lärde mig redan i äktenskapet att ducka för eventuella diskussioner, säger sällan emot för jag har inte den energin. Får alltid tunghäfta när jag ska prata med dom, sitter bara och håller med och har jätte svårt att argumentera för min sak. För enligt honom är jag ju värdelös, psykiskt sjuk och känner mig väldigt liten betydelsefull när jag pratar med honom, mina ord har inget värde alls
Jag har gått många år hos psykolog, kurator och diakon men inget hjälper inte. Det har verkligen rotat sig fast
Hur ska jag få bort denna känsla? Eller ska jag bara hålla ut tills sonen blir 18?
Varken jag elr sonen mår bra av denna terror, känner att jag har svårt att hjälpa honom när jag själv sitter fast..
Hemskt smärtsamt för dig Johanna. Förstår att du känner förtvivlan; och samtidigt vill jag säga till dig: förklara och försvara dig aldrig inför en sådan personlighet. Dokumentera inte som han kräver. Du är inte skyldig någonting – all värme till dig!
Precis kommit ur en sådan här relation. Blev nedtryckt under lång tid och precis som beskrivs så skämdes jag i slutet när jag berättade att jag hade träffat henne. Fick höra ” du är en looser och kommer aldrig träffa någon annan” ”du klär dig fult” och en massa skällsord om hur värdelös jag var. Men nu när jag har kommit därifrån så känns det som en sån lättnad.
Usch T, bra att du kommit ur! Hemskt att bli så nedtryckt. Har provat själv, man går sönder tillslut.
Jag har också kommit ut ett sånt förhållande. Var ihop med en kille som var totalt medberoende och hade massor med beroendebeteenden. Han ljög mig rätt upp i ansiktet, maniupulerade, psykiskt misshandlade, bestraffade mig när jag hade gränser, hotade att förstöra mitt liv. Däremellan den mest omtänksamma, insiktsfulla, kärleksfulla du kan tänka dig. Men som tom själv konstaterat att han var ”kluven som person”, använt mig som slagpåse och ”att vilka beteenden som helst som aldrig accepterats någon annanstans accepterades i hans omgivning” (han missade att inkludera sig själv här, men var alltid så stolt att han var marginellt bättre än det runt honom som inte klarade av ett vuxenliv). Så fort jag inte gick med i hans och hans omgivning sjuka saker fick jag däng. Han fick inte finnas och det var hans roll i livet – totalt osynlig. Och, då skulle jag också bli osynlig.
Lustigt hur det där med kläder kan användas. Mot dig att du klär dig fult. Mot mig att det var mitt fel att han inte kunde sköta sig. Mitt ex hade svårt att ta hand om sig själv – exempelvis kläder med hål i, underkläder så utslitna att man såg rätt igenom och med hål i, använde samma sak såpass att killkompisar till mig försökte hinta att ”äger du fler tröjor än en”. Samma sak med andra aspekter såklart. Träning så satt han gång på gång på middagar, snackade om sig själv som en gubbe (han var runt 35), om ölmage och hårfäste som drar sig tillbaka och ”höhöhö” hur träning inte var hans grej. Samma med alkohol. Jag peppade och bjöd med på aktiviteter och tillslut påpekade jag vilka kläder som borde slängas och att man måste kunna ta sig hem efter en utekväll själv.
Det ironiska var att efter det var slut så skyllde han på mig för hans trasiga kallingar, uteblivna träning i 5 år mm. Det var för det var det tuffaste han gjort, att vara med mig (lustigt, då han sa att det var det bästa som hänt honom – kan man bli mer lekt med). Att han inte träffat vänner som jag också peppat till – mitt fel (att vännerna inte ringde någonsin, kanske också var mitt fel…). Hatmejl från hans sjuka förälders nya sambo till mig och mitt jobb om hur det var mitt fel att han och pappan hade usel relation eller att hans syskon inte ringde honom. Är det inte tragiskt hur denna typ av människa resonerar och agerar.
Mitt förhållande orsakade mig ptsd och utmattning, med mera. Min hjärna gick sönder. Just pendlingen mellan djup kärlek och att riskera att bli behandlad som luft, när man inte går med i beroendeskit. Nu håller den på att repa sig när jag bor i ett annat land och har folk som är snälla mot mig, men den typen av psykiskt våld, utnyttjande och total lek med mig och mina känslor vill jag aldrig vara med om igen. Som om att jag inte hade människovärde.
Har fortfarande svårt att förstå att folk är kapabla till att förstöra andra så. Göra så mot den de säger sig älska mest.
Kram, hoppas du också är på bättringsvägen!
S
Känner dessvärre igen mig i beskrivningarna.
Vet inte om någon kan klara ett nära möte med en person som har narcissistiska/psykopatiska personlighetsdrag.
Det kan verkligen vara livshotande även i de fall inget fysiskt våld förekommer.
Kombination av en förhöjd förmåga till att ge sken av att vara omtänksam, insiktsfull och kärleksfull med en total brist på empati och moral, är fullständigt livsfarligt.
Ja, man går sönder och det är en mycket stressande upplevelse.
I det fall man har barn med en sådan person blir det extra tufft.
Jag lever mitt öde varje dag, tar små steg framåt på ett nästan mekaniskt sätt, visst framåt, för barnens skull, men ibland önskar jag att något kunde lyfta mig långt bort från den verklighet som nu är mitt liv.
Min plågoande är oerhört välklädd, distingerad, dyra, kläder, bilar mm. som bekostas av det han tagit och tar av de kvinnor plågar.
Allt är ett spel och en lögn. Kvar finns offren tillintetgjorda fulla med skam..
Det är fel! Men dessa personligheter har tränat ett helt liv på att manipulera och leka med verkliga människors liv.
När jag ibland känner mig starkare känner jag en enorm vrede, den vreden vill jag då uppehålla mig vid, ja jag är oerhört arg!
Om jag på något sätt kunde förhindra att någon skulle råka ut för detta skulle jag göra det alla dagar om året!
All styrka till er som kämpar varje dag, ni är värda allt det bästa i livet!
Lever tyvärr i ett sådant förhållande nu och vet inte hur jag skall finna kraft i att ta mig ur det, och är livrädd!