Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör talas om nätmobbning:

Tänk så många unga hjärtan, som dagligen lider av att de hängs ut och hånas på internet. Det gör ont att tänka på, hur dessa själar dagligen misshandlas med baktalet som vapen, och som i några få slag sänker en ung människas självbild.

Vi får inte glömma att en stor del av nätmobbingen genomförs av vuxna skjutglada sannings- och åsiktssägare, med rätt att döda i yttrandefrihetens tjänst. Deras inflytande får mig att tänka på en romersk kejsare vid Colosseum. Tummen upp för livet, tummen ned för döden.

Det är en emotionell död vi ser idag – en empatins avtrubbning där bödlarnas redskap är ord och bild. Ett twitter-inlägg är allt som behövs.

Förfäras inte främst av nätmobbingen ”där ute”, hur grym den än är, utan av mobbingen ”här inne”, som vi själva levererar genom förlupna uttalanden i tv-soffan, eller via ett telefonsamtal som våra barn tar del av. Våra barn ser oss – och de kopierar.

De vassaste vi kan ge våra barn är självrespekt och empati, vilket förs över genom vår egen medmänsklighet och integritet.