Vi kan läsa hyllmeter litteratur om det mänskliga psyket, gå flera år i terapi, ja, t.o.m. föreläsa i ämnet som jag gjort, utan att ha förstått DET. Har på nära håll sett parterapeuter som är katastrofer på att visa kärlek till sin partner.
Vi kan förnuftsmässigt resonera om våra relationssår, mönster och ge råd till andra om vad som är det rätta, men när det kommer till oss själva står vi nakna. Och göra som så många andra: förlora oss själva i det så bekant förutsägbara.
Sexmissbrukaren redogör klockrent för mig om sina livsteman, mekanismerna, uppväxten, bekräftelsebehovet, tomheten etc. Personen skulle kunna skriva en bok i ämnet, men säger: ”emellanåt är det så skönt att falla tillbaka, slippa tänka och vara så förbannat lyckad i sin sjukdom. Vem behöver inte ventiler och sex finns ju överallt?”
Jag: ”du har snärjt in dig i det egna spindelnätet av intellektualisering och det låter intränat det du säger. Vem är du på riktigt?”(kunde säga detta mot en större bakgrund).
Tänker på isberget med sin relativt lilla yta ovan vatten, men därunder ett gigantiskt område som få har koll på. Vi kan sitta ovan vatten och tro att vi har förstått, men…
Är ute och går, möter paret som varit gifta i 65 år. Tätt håller de om varandra och ler. Frågar dem om hemligheten: ”var mot andra såsom du själv önskar bli behandlad. Somna aldrig som ovänner. Vi går omkring här så himla kort tid.”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Åh, jag älskar äldre lyckliga par som visar varandra kärlek 🙂 Man blir glad, varm och hoppfull!
Tack för du skriver varje dag, kram 🙂
Tack Johanna . det blir jag med. De är personer som du som inspirerar mig till att skriva. Kram
Jag håller fullständigt med, att din medvetenhet ofta är rent intellektuell. Att vi sen beter oss som känslomässiga monster i affekt är en vanlig kombination.
Samtidigt vill jag tro att allt börjar i tanken (intellektet)för att sen integreras i dina handlingar. Men risken är stor att det är en så fördröjning som t.om är livslång. Utvecklingen går inte så fort för oss människor. Det är ju ändå ganska nytt att vi kan ägna så mycket tid och energi på våra relationer. Jag säger i te att det var bättre förr…tvärtom. Men det jag tror saknas är att vi blir bättre på att bekräfta oss själva på många plan. Vi hänger lätt ut den dåliga relationen, och det är kanske rätt, men alltför många som vill ha en yttre övertygelse om sin utsatthet i relationen riskerar kanske att övertygas av andras omdömen. Det är inte lätt att se sitt eget ansvar, och sin egen del i ett destruktivt mönster, men det ligger mycket i det att ansvara. Då även att ta ansvar för sig själv och kanske behöva lämna för att man inser hur fruktlöst det är och att du inom dig vet att vi är färdiga med varandra. Ibland kanske vi skapar för stor dramatik och bli övertygade av andra, att du har rätt och blir lite till ett offer, för att det inte blev som du tänkt dig.
Kloka ord Cecilia – håller verkligen med dig om att omgivningens åsikter påverkar oss starkt. Även experternas uttalanden kan göra att vi kommer bort från vägen som är VÅR. Vi lyssnar oerhört mycket på andra i sårbarheten. Mänskligt. Rädsla och bekräftelsebehov – vilka starka krafter! Värme till dig.
”Somna aldrig som ovänner” det var mitt mantra i alla år. Tänk om det skulle hända något och så är det ovänner det sista man är. Jag ville aldrig somna osams. Jag vill inte vara osams med någon. Jag älskar människor.
I morgon är det julafton. Jag kan inte vara där jag ska vara utan kommer vara med min fd som i över ett år försökt att putta mig så långt bort som möjligt. ”För barnens skull och julen skulle inte vara riktig utan dig” är vad hon säger. Och jag tar givetvis barnen och åker dit. Jag gör allt för mina barn men jag undrar om jag gör rätt. Varför vill hon ha delar av mig? Vill jag tillbringa den finaste och mysigaste dagen på året med någon som förskjuter mig resten av året? Gör jag rätt mot det som är nytt? Är det rätt mot barnen? Har hört mig för och får råd åt båda håll. Jag vet ju hur jag själv skulle reagera…
Jag försöker göra rätt och göra någon glad som annars varit själv på julafton, förvisso ett eget val. Jag försöker göra barnen glada men ger mig själv en julklapp med smärtsamma minnen av hur det var en gång och gör samtidigt någon annan osäker. Det är å andra sidan inte så snällt. Hur jag än gör…
Det andra ser av mig är toppen av ett isberg. Under ytan skaver det och gör ont. Familjehögtider skapar enorma förutsättningar för smärtan. Jag vill att barnen ska få en så bra jul som möjligt. Inte jag…
”I wish I was a fisherman tumbling on the seas
Far away from dry land and it’s hidden memories…”
God Jul allihop!!!
Dina ord väcker självreflektioner, Bo. För två år sedan firade jag julen med min särbo (fd sambo). Jag föreslog att hon bjöd sitt ex och hennes lilla dotter, för det kändes naturligt att mamman till hans barn och den goda vännen till honom firar julaftonen med oss. Hon tackade nej för det kändes alldeles för smärtsamt att komma tillbaka till sitt gamla hem.
Förra året gjorde vi slut kort före julen. Men jag fortfarande älskade honom vilket han var medveten om. Då firade han julen med sitt ex. Jag och mina barn var inte bjudna.
Efter nyårsafton blev vi ihop igen. Men när hans dotters student närmade sig då visade det sig att vi inte var speciellt välkomna. Jag gjorde slut pga det.
Sedan blev vi ihop igen för jag övertalade mig att acceptera att han ville skona hennes känslor genom att hålla oss borta.
För några veckor sedan upprepades det gamla mönstret på en vanlig söndag – han ville inte träffa mig för han väntade på henne. Och samtidigt betonade han att han älskade mig.
Jag gjorde slut. För jag tröttnade på det dubbla budskapet.
Jag har full respekt för vänskapen till den första familjen men jag förstår inte varför den behöver vara uteslutande. Det gör ont att få stå utanför. Jag skulle ha velat en vänskap där även jag och mina barn är välkomna. Förväntar jag mig för mycket?
Du är en kärleksfull pappa och en reflekterande person. Kampen i ditt inre delar du med dig – modigt och sårbart. Hur det än är, kommer det bättre dagar. Högtiderna sätter strålkastarna på smärtan vi gått/går igenom. Alla varma tankar till dig Bo. Tack för att du gör bloggen levande med dina ord. Michael
Tack Michael! Din blogg gör att jag mår bättre. Det hjälper mig att dela med mig och förhoppningsvis hjälper det någon annan. Vi är många som bär på en sorg.
Jag vill tacka dig för att du finns för oss och önska dig en riktigt God Jul! På något sätt är du Karl Bertil Jonsson året runt:-)
🙂 Jag finns här. Och ni finns! Värme till dig Bo.
Jag håller med Michael, Bo. Det är tydligt att du är en varm människa inklusive en väldigt ansvarsfull pappa. Om jag minns rätt var mitt allra första inlägg i denna blogg en tacksam reaktion på en av dina fina texter.
Jag har en fråga till dig. Skälvklart, du behöver iinte svara om du tycker att den är alldeles för indiskret. Bara ignorera den då. Du har min fulla respekt i vilket fall.
Här är frågan: Varför firar ni inte julen tillsammans – dina barn, deras mamma och din nya partner?
Hej Erika, inga problem att svara. I den bästa av världar hade nog det fungerat. Är inte riktigt där än ingen av oss av olika skäl. För mig kommer alltid barnen först. Jag säker på att de är med mig hela livet… Tack för din omtanke och en riktigt God Jul till dig.
Tack för ditt svar, Bo. Önskar dig en riktigt God Jul också!
Jag förstår dig! Du gör säkert det bästa i ditt val, det är ditt val just nu men det innebär ju inte att det är ditt val nästa år! Ibland behöver man samla kraft och tänka på att det är bättre att barnen får kontinuitet just nu, inom dig pågår en process som vill ta dig till nya mål.
Tack Cecilia! Nästa år gör jag ett annat val, just nu är det såhär:-)
Jag tänker också på det du skrev om att man övertygar sig själv genom omgivningen. Att man söker stöd där man får sina tankar bekräftade istället som, i mitt fall, inte pratar med sin partner om hur man känner för eller upplever personen. Man har ett ansvar att inte skada eller såra, men jag tror också att i ett förhållande har båda ett ansvar för hur vi blir eller är mot varandra. Man får det man ger osv. I en skilsmässa är båda parterna offer men de största förlorarna är barnen eftersom de ofta glöms bort när beslut fattas (även om det blir bra eller bättre för dem småningom). Undantag till detta är förstås riktigt osunda äktenskap med våld och missbruk.
”Man övertygar sig själv genom omgivningen” – vilken bra mening!
Ja absolut Bo! Båda har lika mycket ansvar, och visst är barnen till viss del de största förlorarna. Men jag vill ändå trycka på att det inte finns bevisat att barnen alltid mår bäst i en familj med båda föräldrarna, huvudsaken är att de båda finns där för barnen. Men min fråga är (kanske till universum) för den är så komplex: -Hur kommer det sig att så många människor (vi) blir så egoistiska och lägger skulden på den andre partnern, när problem uppstår? Ofta upplever jag att vi är så medvetna i våra yrkesroller, ofta i föräldrarollen och så vidare, men när vi känner oss sårade är det som att allt annat blir utsuddat, vi ser inte längre var gränserna går för vårt ansvar, vi blir helt enkelt primitiva och lever ut många negativa känslomänster. Vi klär oss i offerkoftor och lägger massor av energi på hur obekräftade vi känner oss….
Jag dömer ingen, det är en fråga, och igen: Vad är det som gör att vi har så svårt att hantera detta? Kanske är det för att vi inte lever nära våra känslor i vardagen, utan skjuter bort varandra? Avsiktligt sopar vi under mattan, båda parternas känslor, för att sen när det brister låta det ha gått för långt?
Att barnen kan må bättre längre fram håller jag med dig om Cecilia. Ingen ska behöva växa upp där det inte finns kärlek mellan föräldrar. Barn märker sådant och de behöver veta vad kärlek är. Däremot är det tyvärr så att barn inte slutar hoppas förrän de blir äldre.
Jag håller även med dig när det gäller skuldfrågan. Jag tror det ligger i att det är så förknippat med skuld att bryta upp och splittra familjen fortfarande. En föreställning om att man misslyckats. ”Det kan inte vara mitt fel att jag måste gå, du har inte förstått någonting…” ”Hur kan hon lämna mig, jag är ju den jag alltid varit…” Jag fick bära hela skulden vid separationen, idag när det lugnat ner sig är det annorlunda. Vi ser att vi var två som tog det dithän. Jag blev så knäckt och ledsen att jag hamnade i försvar hela tiden så vi blev som två magneter med fel sidor mot varandra. Istället för att dras mot varandra stötte vi bort varandra. Där och då kände jag att jag behövde stöd. Jag gick i terapi och såg mitt beteende och varför och fick möjligheten att försonas med det och mitt förflutna. Hon valde att inte gå i terapi och fortsatte att lägga över skuld ända tills idag i princip. Hon kunde inte se sitt eget beteende, hon ville bara bort för hon mådde dåligt och skyllde det på mig. Idag söker hon upp mig mer och mer men jag vill vidare. Vill inte bli trasig igen.
När vi blir sårade och attackerade för att vi är dem vi är kommer de primitiva reaktionerna tror jag.
Jag känner igen mig i det ni skriver och jag känner mig som ett offer, varför jag gör det kan jag inte säga. Men jag tror att det kan vara som ni skriver. Men hur jag än försöker att tänka att det är också mitt fel att det blivit så här, så är det svårt. Jag upplever att jag har försökt men att det inte nått ända fram. Min sambo tycker att jag borde varit mer tydlig, ville jag höra att jag var älskad så skulle jag frågat. Ville ja ha hjälp så skulle jag sagt till( utan att tjata och gnälla) han säger att det var svårt att visa kärlek när jag bara var sur hela tiden. Men när man läser det ni skriver så funderar jag på om det val jag gjort är rätt…. Ser jag mig bara som ett ”offer ”eller är jag det?
Jag önskar att jag kunde var lugn sansad och inte kände mig som ett offer. Inte sa saker som blir fel. Men det är svårt när man är i en situation som denna. Det jag försöker göra är att gå tillbaka innan alla råd och tips och tänka varför jag började få tanken om en separation och då vet jag att jag är på rätt väg även om den inte är så härlig att vandra på.
Tack Cecila!
Väl skrivet
Michael ! Tack för det här året och din närvaro här i bloggen, tack för att du lyfter så många! Önskar dig en underbar jul ! Kram
Linda
Tack fina Lin för dina ord och tankar. Önskar även dig en fin Jul:-) Kram till en generös själ.
Kan det vara så att vissa inte kan leva utan förälskelsen skimmer och berusning och när den verkligheten (baksmällan) kommer väljer att skjuta ut sig.
Att man inte väljer att fortsätta bygga på den personen som man trots allt förälskade sig, för den finns ju fortfarande kvar (om inte masken var alltför stor).
Alternativet är välja att fortsätta bekräfta varandra, värna om det positiva, behålla närheten och bygga vidare på en gemensam framtid med nya ögon. Är partnerns ”fel” så stora att man inte kan leva med dem (man lever med sina egna)?
Är vissa mer benägna att jobba för ett liv i tvåsamhet? Gör vissa ett egoistiskt val genom att i sämsta fall inte göra ett rent avslut utan väljer vägen genom förminskande, otrohet eller bara försvinner i sin egen värld samtidigt som man tar för sig av den andres ansträngningar?
//tankar som vuxit fram ur erfarenheter och att följa denna fantastiska blogg
Tack Susanne så träffande, precis så jag själv funderar…
Skillnaden mellan förälskelsekickar och kärleke är milsvid. Kärleken vill ge och ta emot. Ja, vissa är nog som du säger ”mer benägna att jobba för ett liv i tvåsamhet.” Men, men – vad är motivet? Kärlek eller rädsla? Frågan är vilken väg våra val tar oss in på. Varma tankar till dig.
Skrev här första gången kort efter min separation för 8mån sen. Tiden har gått och jag har sakta blivit starkare. Har dock just åkt på ett enormt bakslag och det känns nästan som ruta ett igen.
Förmodligen beror det på flera saker, första julen och dessutom utan mina två barn, prövotiden för skilsmässan har just löpt ut och sen började jag nyligen dejta en tjej. Vi umgicks en kväll och när vi skiljdes år kändes det bra. Hon hörde av sig mycke dom följande dagarna och jag sveptes med litegrann. Jag övertolkade saker och när jag tydligt visade intresse så vände det plötsligt och nu är det påväg att rinna ut i sanden. Det påverkar mig mer än jag kunde tro och jag funderar om jag verkligen var redo. Jag kände direkt hur jag gjorde avkall i mitt eget liv för att skapa utrymme att ses. Jag blev plötsligt den jag bestämt mig för att inte bli när jag träffade någon. Jag tror det blivit bättre om jag hållit distansen längre. Tyvärr var det en tjej jag kunnat bli kär i.
Slutsatsen är att jag blivit enormt mycke känsligare efter min separation, om det är bestående vet jag inte. Nu ska jag försöka ta mig igenom min tuffaste jul hittills och försöka hitta tillbaka till mig själv igen. Jag som trodde jag kommit långt…..
God Jul till er alla!
Mattias, det här är kanske ingen tröst men åtta månader är egentligen inte så lång tid efter en smärtsam separation. Att uppleva ytterligare en eventuell förlust så snart igen kan riva upp såren från den tidigare. Jag hade min första jul utan barnen förra året och jag ska vara ärlig, det var oerhört tungt men det går. Omge dig med nära och kära, håll dig sysselsatt, inte för mycket snaps:-)
Bygg upp dig själv, läk alla sår och må riktigt bra innan du tar språnget igen. Träffa en hel människa och var hel själv. Annars är det inte rättvist för någon. Vad är det man brukar säga? Jaga inte kärleken, den hittar dig.
Ha en riktigt God Jul och Gott Nytt År! Du klarar detta!
Tack för stärkande ord! Snapsen får vila iår 🙂
God Jul!
Här tror jag att igenkänningsfaktorn är stor bland många Matias – när porten till hjärtat öppnas igen…Julen är känslig för många. Triggar. Fint av dig att dela med dig. Styrka i sårbarheten. God Jul Matias!
Vill önska Michael o alla andra här inne en riktigt god jul