Jag frågar klienten mitt emot mig: ”Vad förväntar du dig?” Hans svar förvånar mig lite: ”Ingenting?” Min följdfråga kommer automatiskt: ”Varför?” Svaret från den allvarliga mannen framför mig, känns som en ganska sorlig sammanfattning över hur en hel del människor jag mött resonerar: ”Jag vill inte bli besviken!”

Gamla motgångar har gjort oss nedslagna och ”realistiska”, så att vi sänkt förväntningarna för att inte behöva riskera smaka på besvikelsen. Vi kan även ha slagit in på ett spår som är förödande: Vi blir neutrala eller för att uttrycka det mer laddat – bedövade! Vi går genom livet i ett slags trans, ett skyddande hölje för att ingenting skall kunna ”komma åt oss.” Kvalitén på våra liv är det som offras, eftersom vi siktar alldeles för lågt.

Jag tillhörde själv under alldeles för lång tid de som anslutit sig till skaran av lågt ställda förväntningar.

Det är inte de för högt ställda förväntningarna som är problemet, UTAN att de är felaktigt riktade. Enligt idén om Pygmalion och Galatea effekten är förväntningarna vi har på oss själva och andra en kraft som är rejält underskattad.

Föreställ dig föräldern som förväntar sig att det skall gå åt skogen för barnet i skolan, höjdhopparen som har den mentala bilden av att ribban slår i mattan när hon/han gjort sitt hopp, eller den nyförälskade som bara väntar på dagen då allt skall krascha. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vart det kommer att bära hän.

Det du förväntar av dig själv och andra tenderar att bli till verklighet. Både åt det positiva och negativa hållet. Förväntningar har sänkt världsekonomier, så var uppmärksam. Vad ser du där framme?