De senaste dagarna har jag fått flera meddelanden som påmint mig om det fysiska livets skörhet. Unga människor vars kroppar utsätts för de ultimata prövningarna. Allt det som vi tar för givet sätts på sin spets, och det som verkligen är av betydelse sjunger med de tydligaste av stämmor.
Inte en dag att ta för givet! Det får mig att ställa frågan till mig själv och dig min bloggvän:
Om den här dagen var den sista, vad skulle du göra med den?
Det är väldigt få av oss som skulle slösa den på oväsentligheter:
”Hon/han skrev och gjorde så! Hur kunde de?”
”Varför har jag inte en större bil!?”
”Om jag bara vägde några kilo mindre så skulle jag vara älskad…”
Nej, våra egon skulle dra sig tillbaka och en oändligt större del av oss skulle träda fram. Om den här dagen var den sista?
Vem/vilka skulle du ha nära ditt hjärta? Vilken hand skulle du vilja hålla i din? Vem skulle du anförtro ditt innersta till? Vilka vardagliga rädslor skulle förångas av intensiteten och pulsen av just den här dagen?
Vilka böcker tänker du sluta låta ligga och damma igen i bokhyllan? Vilka utflyktsmåsten tänker du besöka? Vilka människor tänker du låta leva nära? Vilka gamla mönster tänker du sluta fred och göra avslut med idag? Vilka meddelande hade du tryckt sänd på, befriad från ångesten av att bli avvisad?
Jag ser mina döttrar röra sig med en grace och värdighet som får mig att känna vördnad. Hör min röst uttala det som jag tagit in och lärt, för att sedan dela vidare – inspirera! Jag ser mina föräldrars kärlek till varandra och det som är anledningen till att jag tror, nej, vet kärlekens enorma kraft. Det som gör att vi kan riva ned murar på ut och insidan.
Jag skulle skriva handskrivna brev, vara fullt närvarande i varje andetag, kyssa mina döttrars pannor, låta musiken dåna i hörlurarna under löprundan, känna varenda muskelfiber i benen, känna havet…
Varför vänta?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ett mycket tänkvärt inlägg..Jag försöker att tänka att inte vänta att göra det verkligen vill göra..
Har flera gånger under mitt liv sett hur nära anhöriga i detta fall som jag tänker på så hade mina ex svärföräldrar väntat på många år och planerat en resa de ville göra min svärfar var 10 år äldre än hans sambo de planerade och väntade att hon skulle gå i person dagen kom men bara en månad senare så blev min svärfar svårt sjuk och gick bort.,
Det blev så påtagligt att verkligen inte vänta för livet är här och nu..
Oj råkade trycka på skicka knappen innan jag blev klar…
Att se och vara närvarande för mina barn är otroligt viktigt för mig att varje kväll när det inte är hos mig ringa eller skicka sms med god natt jag älskar er..
Att ringa och hålla kontakten med mina vänner.. Att finnas där för dem..
Ta vara på tiden med pappa är också jätte viktig..
Ha en fin måndag..
Ursch, jag får typ lite panik när jag tänker sådär!!! Det är så mycket jag inte hunnit uppleva som handlar om kärlek å tvåsamhet. Som jag inte bara kan välja att uppleva om den här dagen är den sista! Men om den var min sista skulle jag vilja vara nära de människor jag älskar. Inget annat vore viktigt.
Det viktigaste måste ju vara att låta varje dag vara värdefull bara som den är. För att det är en dag man fortfarande lever. En värdefull dag är kanske inte alltid en bra dag, men en viktig dag på resan ändå. Å hur det än var den där sista dagen så skulle jag hoppas på att få skratta. Humor är så befriande i alla lägen.