De senaste dagarna har jag fått flera meddelanden som påmint mig om det fysiska livets skörhet. Unga människor vars kroppar utsätts för de ultimata prövningarna. Allt det som vi tar för givet sätts på sin spets, och det som verkligen är av betydelse sjunger med de tydligaste av stämmor.

Inte en dag att ta för givet! Det får mig att ställa frågan till mig själv och dig min bloggvän:

Om den här dagen var den sista, vad skulle du göra med den?

Det är väldigt få av oss som skulle slösa den på oväsentligheter:

”Hon/han skrev och gjorde så! Hur kunde de?”

”Varför har jag inte en större bil!?”

”Om jag bara vägde några kilo mindre så skulle jag vara älskad…”

Nej, våra egon skulle dra sig tillbaka och en oändligt större del av oss skulle träda fram. Om den här dagen var den sista?

Vem/vilka skulle du ha nära ditt hjärta? Vilken hand skulle du vilja hålla i din? Vem skulle du anförtro ditt innersta till? Vilka vardagliga rädslor skulle förångas av intensiteten och pulsen av just den här dagen?

Vilka böcker tänker du sluta låta ligga och damma igen i bokhyllan? Vilka utflyktsmåsten tänker du besöka? Vilka människor tänker du låta leva nära? Vilka gamla mönster tänker du sluta fred och göra avslut med idag? Vilka meddelande hade du tryckt sänd på, befriad från ångesten av att bli avvisad?

Jag ser mina döttrar röra sig med en grace och värdighet som får mig att känna vördnad. Hör min röst uttala det som jag tagit in och lärt, för att sedan dela vidare – inspirera! Jag ser mina föräldrars kärlek till varandra och det som är anledningen till att jag tror, nej, vet kärlekens enorma kraft. Det som gör att vi kan riva ned murar på ut och insidan.

Jag skulle skriva handskrivna brev, vara fullt närvarande i varje andetag, kyssa mina döttrars pannor, låta musiken dåna i hörlurarna under löprundan, känna varenda muskelfiber i benen, känna havet…

Varför vänta?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se