De senaste dagarna har jag fått flera meddelanden som påmint mig om det fysiska livets skörhet. Unga människor vars kroppar utsätts för de ultimata prövningarna. Allt det som vi tar för givet sätts på sin spets, och det som verkligen är av betydelse sjunger med de tydligaste av stämmor.
Inte en dag att ta för givet! Det får mig att ställa frågan till mig själv och dig min bloggvän:
Om den här dagen var den sista, vad skulle du göra med den?
Det är väldigt få av oss som skulle slösa den på oväsentligheter:
”Hon/han skrev och gjorde så! Hur kunde de?”
”Varför har jag inte en större bil!?”
”Om jag bara vägde några kilo mindre så skulle jag vara älskad…”
Nej, våra egon skulle dra sig tillbaka och en oändligt större del av oss skulle träda fram. Om den här dagen var den sista?
Vem/vilka skulle du ha nära ditt hjärta? Vilken hand skulle du vilja hålla i din? Vem skulle du anförtro ditt innersta till? Vilka vardagliga rädslor skulle förångas av intensiteten och pulsen av just den här dagen?
Vilka böcker tänker du sluta låta ligga och damma igen i bokhyllan? Vilka utflyktsmåsten tänker du besöka? Vilka människor tänker du låta leva nära? Vilka gamla mönster tänker du sluta fred och göra avslut med idag? Vilka meddelande hade du tryckt sänd på, befriad från ångesten av att bli avvisad?
Jag ser mina döttrar röra sig med en grace och värdighet som får mig att känna vördnad. Hör min röst uttala det som jag tagit in och lärt, för att sedan dela vidare – inspirera! Jag ser mina föräldrars kärlek till varandra och det som är anledningen till att jag tror, nej, vet kärlekens enorma kraft. Det som gör att vi kan riva ned murar på ut och insidan.
Jag skulle skriva handskrivna brev, vara fullt närvarande i varje andetag, kyssa mina döttrars pannor, låta musiken dåna i hörlurarna under löprundan, känna varenda muskelfiber i benen, känna havet…
Varför vänta?
Michael Larsen – relationscoach
Så detta berör. Så in i h-e. Ryser och blir tårögd. Måste läsa om igen om igen. Känner två delar från djupet i mig; dels skulden och smärtan av att inte ha tänkt, levt, agerat, känt, älskat, närvarande på ett genuint sant sätt tidigare. Hjärta-hjärna-själ frikopplade på något sätt. Dels den enorma tacksamhet att man kan få en chans till i livet att faktiskt få uppleva och känna in i benmärgen döttrarnas kärleksfulla leende, fartens tjusning vid personbästa på cykeln, mammas tacksamma blick efter hjälp vid huset.
Tack Michael!
Tack själv Håkan för att du delar med dig så generöst! Önskar dig en skön kväll!
Håkan, jag tänker att vi måste vara snälla mot oss själva. För jag känner som du, smärta och skuld över att inte varit sann tidigare. Över att så många år gick i en dimma av att inte vara den jag är, inte älska utifrån den jag är, inte agera och interagera utifrån den jag är.
Men, vi kunde inte bättre. Hade vi kunnat bättre hade vi inte gjort som vi gjorde. Och vi får tacka himlens stjärnor att våra ögon öppnades. Att vi kan göra andra halvan av livet till något annorlunda.
För om denna dag är den sista där vet jag att jag har levt sant idag. Jag började dagen med, som vi alltid gör, en lång kramstund med mitt barn. På jobbet sa jag vad jag tyckte, både när ingen annan tyckte likadant och när jag tyckte att jag blivit orättvist behandlad. På kvällen tackade jag ja till ett initiativ om en träff, men släppte inte allt, utan kollade om det kan ske på ett sätt som funkar med det jag har planerat i mitt liv. Så, jag har varit sann idag. Mot mig själv och min omvärld. Jag går och lägger mig med lugnt hjärta.
Fri från en narcissist och härskare som jag ägnat 18 år ått att tillfreddtälla. Jag förstår inte än märker jag att jag bestämmer helt och fullt över mig själv men börjar smaka på det. Mina barn ser en helt annan mamma än tidigare och det är en sådan enorm njutning att märka att vår kommunikation på många sätt är förändrad. De har haft en mamma utan några som helst konturer men nu har de tagit form och jag ser i deras ögon att de njuter av det. Jag är såå tacksam att jag tagit tillbaka mitt liv. Just nu känner jag och lever varje dag i känslan av att jag går en så fantastiskt ljus framtid tillmötes. Nu ska jag ge av min kärlek och tid till de som är värda den.livet är dyrbart och jag kommer aldrig någonsin mer avvika från vägen jag vill gå på. Nu har vi en härlig vår och sommar framför oss. Njut av varje minut som går.
Jossan – så glad jag är att höra hur ditt liv förändrats! Jag är i en liknande situation som du var i och har ff inte helt tagit beslut om att gå eller ej. Det kan eg bara bli bättre men svårt steg att ta… Hur gjorde/tänkte du för att bestämma dig? Tacksam för råd från andra..
Essie
Så fint skrivet det berör, att gå igenom en svår separation har inneburit för mig en stor förändring inombords. Vet inte hur jag kan förklara det på ett bra sätt men jag har vuxit känslomässigt i massor och jag känner mig ödmjuk och tacksam för dom fina människor jag har runt omkring mig och jag är tydlig med att visa vad dom betyder för mig. Jag sörjer ännu och vissa dagar går tungt men jag vågar låta det ta ont och jag är inte rädd. Tack för dina kloka ord Michael och tack ni som delar med er här, av er alla har jag lärt mig mycket.
Det är så nyttigt att ställa sig den frågan då och då för att känna att man är på rätt bana och inte låta livet snurra iväg för fort.
Och det jag skulle göra om detta var min sista dag var att bjuda in mina barn och mina syskon och föräldrar på en sista måltid och tacka dem för allt fint de gett mig i livet. och jag skulle vilja höra mina barns planer de har om livet.
Förra helgen besökte jag och äldsta barnet mitt yngsta för att se hur hen har det i sin studentlägenhet. Vi låg alla tre i lägenheten och jag vaknade tidigt på morgonen före barnen som snusade gott bredvid mig. Först kom en saknad av att vi inte längre är en hel familj men sedan ett ganska enkelt konstaterande att så är det inte längre. Sedan kom den ljuvliga känslan tillbaka igen att jag är världens stoltaste mamma som har dessa helt ljuvliga ungdomar så tätt intill mig. Tittade på dem länge och kände en sådan enorm tacksamhet över samhörigheten. Det ögonblicket att få se dem snusa gott är lycka för mig. Vi kan skivas mycket och ha starka åsikter men vi älskar varandra än då.
Tack för så fina inlägg och känner igen mig så väl i Håkan och Mariannes inlägg, tack ni har så många kloka inlägg.
Är så glad för din skull Slutkörd att du vuxit så mycket känslomässgit…känner igen mig så väl. Och jag håller med dig, har lärt mig så mycket av dina och andras inlägg här i denna blogg.
Varma kramar