Ser hur kvinnan på restaurangen stryker sin hand över mannens rygg och nacke, innan hon slår sig ned mitt emot honom. Deras leenden går inte att ta miste på. De har just frigjort en massa fantastiskt välgörande ämnen i varandras kroppar. Känslor som gör att de känner sig hemma i ögonkontakten. Tonlägen som signalerar respekt och välvilja.
Jag ser paren som rör vid varandra. Och de som sällan eller aldrig gör det. Vilken tydlig temperaturmätare på det emotionella tillståndet!
Beröring är livsnödvändigt för oss som individer och för förhållandet. De flesta vet det, men i det s.k. livspusslet är det så oerhört lätt för en del att glömma. Inställningen att kärleken är någonting automatiskt som vi inte behöver vara uppmärksamma på, dag efter dag, leder till att så många går skilda vägar. Parallella liv där vardagen endast består utav en massa avverkade dagar. Vad blir det för slags månader och år?
Tänk om vi var lika måna om att serva våra parrelationer, som vi är när det kommer till bilarna vi kör runt i…Testa att avstå från att fylla på motorolja så får du se…En förvånad min där på motorvägen.
Lika naturligt och självklart som det är att andas, behöver vi känna varandras händer i tvåsamheten. Vidrörande som inte har någon agenda och krav. Ett naturligt och avslappnat varande tillsammans med en annan.
Vi är oändligt mycket mer än enbart praktiska varelser som kämpar för att få ihop det. Vi behöver fråga oss själva vad för slags liv vi lever i förhållande till hur vi vill leva. Är gapet alldeles för stort behöver hitta energin till handling. Livet slösar inte med repriser. Kärlekssnålhet är relationsdödaren nr 1.
All förändring börjar nu. Vi behöver se med känslomässigt mogna ögon, befriade från förnekelsens förödande slöjor.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fint, tack!
<3
Beröring har det alltid funnits i vår relation. Mycket kramar och närhet. Men att sedan däremellan fylla på med skrik, gap, hårda ord känns det som att beröringen till slut inte lindrar eller gör att kärleken växer., snarare tvärtom. Ibland undrar jag om vår beröring endast bygge på den enorma passion som finns mellan oss.
Detta var precis vad som hände när vi fick barn. Jag fyllde min närhetskvot av sonen och när sonen äntligen somnade kände jag bara: RÖR MIG INTE! och vi var för dåliga på att ta hand om varandra. Det blev så enkelt att det var jag som tog sonen – mannen skulle ju jobba nästa dag medan jag bara gick hemma. Så här efteråt inser jag ju hur korkat det upplägget var – mannen fick ju som ändå någon slags ”vila” när han var på jobbet medan jag fick gå på toa med öppen dörr, duscha utan duschdraperi etc etc.
Beröring är ett måste för att förhållandet ska överleva.
Fint.
Det är inte bara kvinnor som behöver beröring. Och det är inte bara mannen som har ansvaret att fylla på relationen med ”olja” .Det är ett ömsesidigt projekt, kärleken. Det är ingen skillnad på våra behov vi har alla samma grundbehov i relationen. Båda behöver vara aktiva och passiva i ett ömsesidigt samspel. Men själv upplever jag ofta att fokus ligger på mannens brister i att visa ömhet eller närhet. Men det kan också vara så att den ena partnen upphör att visa närhet då den förväntas att alltid vara den som tar initiativet, förväntas vara den som har ” ansvaret ” att visa närhet och ömhet . jag ser det som ett ömsesidigt samspel där båda pendlar mellan att vara passiv och aktiv . Där man ser varandra och varandras behov… Tyvärr har min relation sen länge i det här avseendet fejdat ut..
Håller med dig fullt ut Alexander. Väldigt ofta vinklat att det bara är kvinnan som vill ha och att vi män inte behöver lika mycket. I min vänskapskrets från 30 och uppåt vill vi alla ha det och pratar ofta om känslor och relationer. Det är förlegat att vi inte skulle vilja eller kan nåt på det planet.
Tufft att läsa denna text, saknar den spontana självklara närheten. En naturlig kram då & då eller en blick från andra sidan rummet som du nämner ibland i dina texter Michael. Är rätt övertygat om att det är en diagnos som är orsaken till att detta uteblir. Men känslor finns där iallafall och jag tvivlar inte på dem från någons håll. Sen finns där många positiva egenskaper oxå som jag saknat i mina andra relationer, men det här är helt nytt. Men någonstans känner jag att sålänge det finns kärlek så finns det hopp, man måste acceptera varandra som man är och kommunicera så mycket det går. Men klart att det känns en viss oro när man läser dina bloggtexter, men tack iallafall för allt du delar med dig, många kloka ord från dig 🙂
Det finns olika känslor i beröringen tycker jag, och även energin när man tar i varandra. I början behövs så lire, men på slutet dog min vilja till beröring , då gör mig speglar det verkligen känslan i förhållandet i helhet.
Vi hade aldrig den närheten till varandra. Vi berörde varandra på helt olika sätt. Jag la gärna min hand på hans när vi åkte bil tex. Han kunde klämma mig på rumpan. Vi hade helt olika sätt att uttrycka vår längtan till närhet på. Jag kände mig lite objektiviserad och tog då avstånd, sa att jag inte ville. Han kände sig säkert avvisad av det. Jag sa aldrig Hur jag ville ha det, så det tar jag på mig. Personer runt oss påpekade ibland att vi aldrig tog i varandra, och då sa vi båda att så här är vi. MEN båda längtade så efter beröring( det kom fram när vi gick på fam rådgivningen). Vi sa båda att vi var utsvultna på kärlek och beröring, men hemma hade vi inte förmågan att bryta det ödestiga mönstret. Det var så hemskt att veta att den andra kände lika dant. Det känns hemskt att man inte har kunnat vara ärlig med sina känslor och vad man vill ha, precis som vi stöter bort varandra för att man är rädd.
Mitt nya motto – Gör om, gör rätt ❤️
Känner igen detta från vårt förhållande. Jag är väldigt fysisk av mig, exet inte lika mycket. Hans dåliga humör och heta temperament gjorde att han ofta blev oprovocerat arg, jag har då oerhört svårt att älska honom just då, han har aldrig någonsin sagt förlåt och att jag då ska vara mysigt fysisk mot honom, det fungerar inte för mig. det blev till slut så illa att vi gjorde inget mysigt fysiskt mot varandra alls, inget samliv, inga kramar, ingenting. Det blev helt dött, sur stämning, jag har frågat honom SÅÅ många gånger vad som är problemet, vad det är han är sur för men har aldrig fått något svar. Det blev bara ännu surare och surare och till sist fick jag nog och separerade från honom, nu är han istället sur för det och håller på att bråkar angående vårdnaden och huset så om det varit dåligt förut så är det riktigt riktigt illa nu. Som tur är så har jag fina männsikor runt mig som ger mig massa pepp och energi och kärleksförklaringar. Har fått höra mer saker nu de här sista veckorna än vad jag fått höra de sista 4 åren tillsammans med exet. Så bara eländet tar slut så tror jag ändå på en ljusnade framtid. Fast det just nu är mörkare än mörkast och dyigt och segt. Gäller väl bara att hålla huvudet över vattenytan!!