Förbiseende av detaljer har slagit ut rymdfarkoster, bilar, startat krig, vält företag och förångat drömmar. Lösa millimeterskruvar har släckt människoliv.
En slapp inställning när det gäller att se de ”små” sakerna sänker även parrelationer. I massor!
Jag menar inte att vi skall vara neurotiskt kontrollerande och på helspänn i våra parrelationer av rädsla för att göra misstag. Men vi behöver bli bättre på att stanna upp och se oss själva och våra relationer utifrån. Hemmablindhet är en förhållandekross.
Känner hon sig sedd och bekräftad av dig (ja, vi män behöver det med)?
När vi rusar in i försvar, intellektualiserande och skarpa kommentarer gällande det som jag och andra skriver i ämnet, har vi redan från början skjutit oss själva i foten.
Kvinnan vid din sida vill ha din närvaro och självreflektion. Självkännedom skänker trygghet. Du är ditt eget livsinstrument – hur kan vi navigera rätt om vi inte känner den egna personen?
Närvaro betyder att lyssna utan att vilja leverera smarta lösningar. Att lägga irritation och frustration åt sidan, bara för att vi inte omedelbart förstår. Minnas det som är av verklig betydelse i hennes värld.
Vi kan rycka på axlarna åt alla hennes funderingar, försök att bli förstådd, frågor, testande….
Om jag skulle ge ett enda råd: få aldrig henne att känna sig ensam med dig i sitt sällskap. Aldrig någonsin! Du förhindrar det bl.a. genom att vara avslappnat uppmärksam på detaljerna: minns du vad som berörde henne i förra veckan? Vilka minnen ligger närmast hennes hjärta? Vilka romantiska hintar har du fått? Vad förskönar världen hon lever i? Vad lindrar stress och skänker lugn?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag kommenterar inte ofta, men jag läser jämt och ibland, som idag, skriver du inlägg som ”hits right home”.
Tack för din blogg och dina kloka ord!
Jösses nu skrev du precis det jag brukar säga: Det värsta som finns är ensamhet i tvåsamhet
Lyssna inte bara till orden. Känn även efter vilken känsla partnern vill förmedla och se den. Kram…S
Hej!
Jag är särbo i en lycklig relation… Däremot har jag tidigare bagage med mig som gör att jag får jobba oavbrutet med mig själv. Nog om det.
Jag vill tacka för dina kloka reflektioner som du på ett enkelt och lättförståeligt sätt förmedlar till dina läsare. Det hjälper mig att hitta svar och förståelse och därmed kan jag gå vidare och våga älska.
Tack!!!
Sant. Jag är ensam i tvåsamheten. Men i vilken ände börjar man? Jag reflekterar mycket och förstår att jag inte heller är duktig på detta. Min man vill bli sedd och bekräftad men jag orkar inte . Jag har inte alls så stora behov av att bli bekräftad och har då även svårt att ge bekräftelse eller uppmärksamhet för något han gjort som för mig inte är någon stor sak eller jag tycker är naturligt att man bara gör. Jag vet att om två år finns inget ”vi” längre. Jag vet hur långt mitt tålamod och min energi räcker. Det är i alla fall fascinerande att läsa din blogg och se hur allt du skriver är så mitt i prick, att människan är så lika men ändå olika.
Smärta. Så otroligt ont det gör. I hela kroppen. Total tomhet. I söndags gav min fru beskedet; jag vill inte leva med dig mer. Efter 6 månaders försök att reparera, hitta tillbaka till varandra med professionell hjälp så går det inte längre. Hennes känslor är förstenade till is. 23 års äktenskap, fantastiskt fina barn.
Jag är en av dem du skriver om. Som inte var närvarande, inte visade känslor, inte reflekterade och var här och nu. Som gjorde karriär, tjänade pengar, såg världen. Jobbade 80 timmar i veckan och gjorde allt jag kunde för att fylla min totala avsaknad av självkänsla.
Insikterna har haglat de sista månaderna under det värsta helvete jag varit med om. Mina anknytningsproblem som präglat mig. Hur jag projicerar mina problem och mörka sidor.
Du har helt rätt Michael, låt henne aldrig känna sig ensam. Älska henne så hon känner sig fri. Berör men tvinga inte.
Varför har vi män så svårt för detta?
Håkan, vill bara sträcka ut en hand om visa att det finns en värld bortom den smärta du är i just nu, en värld full av kärlek (och inte alls i meningen romantisk kärlek, för det tänker jag mig inte att du behöver tänka på nu, utan bara kärlek för att livet finns).
Vad glad och stolt över att du har vågat ta till dig tuffa insikter. Jag förstår precis var du menar med att mitt i det värsta helvetet man har upplevt så kommer det sådär extremt klara tankar när man förstår mer om sig själv och andra.
Du har gjort så gott du kunnat med de insikter du har haft. Nu har du nya insikter. Använd de till att lära känna dig själv ännu mer, ditt ljus och ditt mörker. Jag vet av erfarenhet att när jag har vågat se på mina anknytningsproblem och mina projiceringar i ljuset, så har de blivit mindre farliga. Och framförallt har det lärt mig så mycket mer om hur jag behöver välja framåt för att nästa relation ska bli sund.
Ta hand om dig! Varm kram!
Tack Marianne! Det värmer. Jag har följt den här fantastiska bloggen under ett par månader och den har hjälpt mig till att våga vara brutalt ärlig till det jag ser i spegeln. (Tack Michael!)
Jag har noterat din resa Marianne och dina insiktsfulla och kloka inlägg. All lycka till din fortsatta resa!
låter som du fått ett bryskt uppvaknande, men det är inte det vi qvinns vill ha, vi vill ha vardagen…kontionuiteten, utan tjat, självklart…. lycka till med fortsättningen, låt det inte vara förgäves! kämpa på!
Det är spännande och intressant med oss människor – DÄR börjar min inställning till relationer.
Att känna nyfikenhet, intresse, vilja att ha ett utbyte i alla möten med en inbjudande attityd.
Hur kan jag vilja, känna och tycka så?
Jo, för mig börjar det i mötet med mig själv – det VIKTIGASTE mötet av dem alla.
Hur behandlar jag mig själv, är jag snäll emot mig själv, tillåter jag mig själv och vågar jag vara den jag vill vara,
vet jag att det är mina egna förväntningar på mig som ska uppfyllas – eller är det andras förväntningar, är jag tydlig med mina avsikter inför mig själv och har jag kännedom om vilka konsekvenserna kan bli beroende på hur jag agerar?
Om jag lägger lite tid, nyfikenhet, intresse och har samma välkomnande attityd till att lära känna mig själv med hjälp av dessa frågor, kommer jag att ha en mer väl förankrad grund att stå på, som gör mig trygg i möten med andra människor.
Litar jag på och är rädd om mig själv, har jag lättare för att lita på och vara rädd om andra, och göra bättre val om så inte är fallet.
Det finns inga garantier för att mitt förhållningssätt alltid ger lyckade relationer, men förutsättningarna gör att jag mer sällan ”hamnar i fel relation” omedvetet längre.
Jag blir glad av Stefans inlägg om lyhördhet: ”Lyssna inte bara på ORDEN, se och känn vilken känsla som finns bakom hos din partner” – TACK!
Och som Du Michael säger: Självkännedom skänker trygghet, och som ringar på vattnet ger det ett mer lösningsorienterat fokus, en större öppenhet, närvaro och acceptans.
Det har inte alltid varit så i mitt liv.
Därför vill jag så gärna berätta att med bättre självkännedom blir världen blir lite större, möjligheterna fler och möten med människor lite härligare.
Fin höstdag till er alla 🙂
Tack för din kloka text!!
Oj vad jag känner igen mig det du beskriver var det jag saknade i vårt förhållande, känner mig mindre ensam idag än när jag levde i tvåsamheten..
Ha en fin dag
Min sambo tjatar ständigt om bekräftelse, hans behov, ett behov större än min förmåga att ge enligt honom….men jag då? Hur tänker de män som bara behöver få, aldrig är beredd att ge….skyller de återkommande otroheterna på detta….
Jag önskar han ville läsa alla kloka ord du delar med dej av men NEJ! han behöver ingen hjälp….han behöver ”bara” mer bekräftelse av mej….jag undrar om han kanske egentligen behöver en annan sambo…
Har man problem med återkommande otroheter tro jag inte han behöver en ny sambo – han kommer vara otrogen då också.
Däremot kan han behöva lära sig att behandla kvinnorna i sitt liv, som han vill att någon annan man skulle behandla hans dotter vilket är ett citat från Michael som jag tycker väldigt många män skulle behöva ägna några tankar kring. Det vill säga med respekt och kärlek – man är inte otrogen det är fullständigt respektlöst.
Men det är inte bara män som är otrogna, det finns många medsystrar som istället för att avsluta en relation innan de påbörjar en annan gärna har två relationer parallellt. Hur tror man någonsin att det ska komma något bra ur detta?
Just att känna sig ensam i en tvåsamhet är förödande… kände mig så ofta ensam i mitt äktenskap. Jag pratade i över 5 års tid om att skiljas men togs aldrig på allvar.
Tillslut bestämde jag mig. Jag var livrädd, totalt förkrossad och långt under isen. Jag grät varenda dag i flera månader. Skuld och skam följde mitt beslut att vara mamman som lämnade hus och hem. Den nya ensamheten var ångestfylld även om den var självvald men ändå inte lika hemsk som den ensamheten jag upplevde i mitt äktenskap. Varje steg jag tar är i riktning mot något bättre.
Den dagen det verkligen går upp för en att man ger allt, när man vänder ut o in på sig själv både känslomässigt och ekonomiskt utan att få något tillbaka förutom 1-3 telefonsamtal i veckan utan känsla är kanske dagen man ska gå och inte se tillbaka trots att det handlar om den största kärleken hitills i livet. Hur kan man bli så blind som vuxen kvinna när relationen bara varat drygt ett år!?
kom ihåg att vara snäll mot dig själv! lycka till!
lyssna på känslan….jag vet inte om den är död eller fastrostad? men jag får fel känslor ibland, och ibland inga alls( är det värre??) så hur vet jag då om det hjälper att smörja upp relationen? jag får nog prova helt enkelt…… tänker också att jag inte är upp tonad själv heller, får nog försöka mig på att synka mig litet bättre?? frågan är hur?
Inser att jag har turen att uppleva en ny kärlek.
Vi ser de små sakerna som vi båda behöver och som ger trygghet, närhet och känslan av att vara värdefulla för varandra.
Jag kan njuta av att ligga helt nära och bara vara stilla med varandra. Det kunde jag inte med mitt ex.
Doften får mig att bli rofylld.
Hans fråga hur har din dag varit gör att jag mig så rörd. Han vet hur tufft det är med vissa saker i mitt liv och stöttar så bra.
Återkoppling till det som är viktigt för mig – om det är ngt som jag är ledsen över så visar han förståelse och skyndar inte på.
Att vara sig själv och vilja förändras.
Och ändå känner jag att jag har någon som vågar vara sig själv och det gör att vi växer i vår relation i lagom takt.
Jag får tid att ta in och landa.
Tack för era tankar
Vad härligt det låter! 🙂 Du inger hopp 🙂 Fortsatt lycka till!
Så viktiga tankar och reflektioner! Jag kände ensamhet i relationen och saknade de där handlingarna som visar kärlek-t.ex. att han hade hört det jag sa förra veckan eller viljan att mötas i små saker som kändes viktigt. Att istället få höra ”så kan du inte tycka” eller underförstått att de små sakerna som betydde mycket för mig var oviktigt och löjligt för honom och därför inte värda att mötas… Bergochdalbanan som vår helt nyligen genomförda separation inneburit har varit påfrestande för familjen, många olika känslor för barnen och för oss, ett pendlande i känslostormar! Den har också inneburit många stunder av självreflektion som jag hoppas kunna lära mig av och ta med mig i livet framöver..
Bloggen ger styrka, hopp och nya tankar varje dag. Håkan-jag blir mycket berörd av ditt inlägg. Önskar dig allt gott!