Du har gett allt och lite till! Varje dag har du gjort insättningar på relationskontot, men summan på det privata är på noll eller minus. Men du känner att du älskar honom eller henne och vill inte såra. Och paniken inför: ”tänk om!?”
Men är det kärlek när du är den som ger och får minimalt tillbaka?
Medberoendet har ofta sin historia. Ett tidigt kapitel som skrevs när du som barn fick parera en förälder som bar på oket av psykisk ohälsa, var slav under kemiskt beroende, hade ett häftigt temperament etc. Du lärde dig att vara snäll och duktig. Ett lugnt och balanserat du belönades genom att kaos hölls någorlunda på avstånd, och/eller att du fick höra vilken fantastiskt flicka/pojke du var. I unga år bar du en vuxens börda av ansvar. Det gjorde någonting med dig.
Våra tidiga relationer har skapat ”vägar” i hjärnan. En automatik som vi blixtsnabbt reagerar på i senare relationer. Vi är vanevarelser och bekanta landskap kan kännas ”trygga”, även om det inte gör våra liv vackra.
Men det behöver inte ligga barndomsupplevelser bakom det som händer idag. Vi kan ha blivit förälskade och under resans gång började den förrädiska normaliseringsprocessen. En tid in i förhållandet såg du sidor av partnern som inte alls kändes behagliga: ett glas för mycket på festen. En arrogant kommentar inför dina vänner. Ovilja till att ta tag i praktiska saker. Ett nätbekräftelsebehov som inte alls kändes bra för dig. En friserad sanning. En lögn. En bortförklaring. Förnekelse. Icke lyssnande och insiktsfattigdom!
Du vande dig långsamt! Om du sett de här dragen hos kvinnan/mannen under de första dejterna, så hade du med största sannolikhet gått din väg. Men attraktion och förälskelse gör oss oerhört diplomatiska.
Vi vill hjälpa henne eller honom över på rätt sida stranden. Kärleken övervinner ju allt! Eller?
Du kan inte livrädda hur länge som helst. Vi kan inte simma åt någon annan.
Frågor som ligger strax under ytan och som behöver ställas: ”vem är jag utan min partner? Vem är jag då jag inte fixar och städar upp efter honom/henne?”
Det går inte ”bara att lämna.” Det handlar om att börja träna sig själv i att sätta upp gränsposteringar i psyket. Den för många medberoende, enorma utmaningen i att säga ”nej! Jag vill! Jag behöver! Så här vill jag att min framtid ska se ut!”
Räddar/hjälpar abstinensen kan vara fruktansvärd! Att vända ryggen åt det nedbrytande och att klippa hoppet om förändring hos den som du anser dig älska, kan vara en av de största utmaningarna som du någonsin ställts inför.
Lyssna inte enbart till känslorna, utan även till förnuftet som vill dig väl. Det handlar om dina dagar och år!
Michael Larsen – relationscoach
Så mycket igenkänning. Jag är fri nu….men lever i spillrorna av det som varit….lång resa detta…..att kunna och orka bygga upp det nya livet…
Som att läsa om mig själv!
Växte upp som den duktiga flickan då jag blev fosterbarn hos mormor som jag kände tacksamhet skuld hos o var livrädd att bli lämnad hos min mamma om jag inte var snäll!!
Mormor gjorde ett jättejobb med sin stora familj men hon hade oxå ett humör o gav en dåligt samvete om man inte levde upp till hennes förväntningar
Så länge jag kan minnas har jag levt med ångest o rädsla men dolt det väl bakom en fasad
Jag har alltid varit glad o hjälosam
Levde 30 år med en man som var passiv aggressiv o fick tre barn
Skilde mig för 3 år sedan efter en hemsk skilsmässa
Jag vet inte hur det är att leva normalt då allt destruktivt varit normalt för mig
Jag trodde jag var överkänslig o inte uppskattade hur bra jag hade det
Idag förstår jag bättre men jag lever med prestations ångest än idag 52 år gammal
Har en nan i mitt liv men jag behagar fortfarande för mycket o kör slut på mig sjäkv
Lyssnar gärna på webbinaret för jag har mycket att lära mig o vill en dag ha ro i själen o må bra
Man bygger sakta upp sig själv igen men en tuff lång resa. Speciellt som en sån person inte klarar att låte en va ifred. Han måste återkomma för att kontrollera och blir sårad av att man kan släppa. Såren finns kvar länge.
Alla minnen av kränknigar o svek och hot. Bara det borde få en att inse skadan personen gjort av mig själv. Hoppas snart va på andra sidan. Varför har jag låtit mig bli så illa behandlad? Det är svårt att inse o förstå vidden av en sån persons råhet. Inga känslor alls för den dom vill äga. Bara sitt eget behov som ger dem rätt att göra vad de vill. Tillslut går de vidare mär de inte får ut tillräckligt.. skaffar sig ett nytt offer som ger dem bekräftelse.
Jag försöker ta mej loss..35 år tillsammans..
Men när du skriver är det som det är till mej..
Hoppet å besvikelsen på att det inte blir nån förändring..alltid andra i första hand.ayt ta hand om mej själv har länge ( allt för länge) legat på hyllan. Jag gillar inte mej själv i honoms sällskap längre, jag förvandlas till en sur, tjatig käring som jag inte känner igen..
Letar eget boende..måste bli fri.
Tack för att du ger hopp om fortsatt liv efter ett förhållande som lågan slocknat i.
Ann-Katrin Lingvall
Å hjälp så igenkännande.. Om jag älskar mer, tar allt ansvar och peppar honom i sin bekräftelsejakt så kanske han inser hur mkt värd jag är, hur mkt han borde uppskatta mig? Men ack nej.. Snacka om att förödmjuka mig själv och näst intill fullständigt ta kål på mig. Allt för att hålla ihop familjen.. Gick till slut inte.. Kämpar nu med all skit jag tagit emot..
Har sen jag började läsa här insett att det är tyvärr allt för många som känner igen sig i en sån här text.
Jag tyckte inte alls att jag var medberoende när terapeuten sa till mig, var mer rädd för att jag kanske var narcissistiskt lagd.
Till alla er som kämpar i detta, så glad att ni har hittat hit. Hoppas ni ska känna er mindre ensamma åtminstone stundvis och orka vidare.