Kvinnor/män som en gång blivit kränkta försöker ”rädda” män/kvinnor som kränker. Det är på ett sätt fullständigt ologiskt, men samtidigt väldigt logiskt.

Psyket försöker ständigt reparera skador, likt kriget mellan vita och röda blodkroppar.

Det finns ett oerhört potent och omedvetet önske/drömtänkande, hos många av de kvinnor och män som i unga varit utsatta för sexuella/emotionella/fysiska övergrepp. När vi i vuxna år möter en man eller kvinna som har liknande egenskaper som förövaren, vill vi vinna den makt som en gång fråntogs oss.

I unga år var vi maktlösa och hade ingen att prata med om vad som hände/hänt. Vi tvingades bära och bevara en fruktansvärd hemlighet i våra kroppar och psyken. Vad gör det med en ung människa? Vad gör det med tilliten? Vad gör det med synen på den egna kroppen? För att inte tala om skammen som vi tvingades begrava djupt där inne, bortom synhåll för andra. Och för oss själva! Vi hittade rum inombords som vi kunde fly till. Där vi kunde eller fortfarande kan låsa dörren om oss.

”Om jag kan tämja monstret, så kan jag vinna den kraft som en gång stals från mig! De livskraft som var min födelserätt besudlades av någon!”

Kan 30, 20, 10 procents normalt beteende i en partner gottgöra 70, 80, 90 procent av kränkande beteende? Kan de där ”fina” andelarna reparera det som är nära besläktat eller t.o.m. identiskt med det smutsiga, fula, äckliga och ondskefulla?

Självklart inte, men vi är långt ifrån rationella och empatiskt omhändertagande/beskyddande gentemot vår egen person. Det saknades emotionellt intelligenta och beskyddande förebilder då vi var som mest formbara 0 – 7 år unga. Vi var utelämnade åt det skeva och bisarra. Tänk att inte han någon att vända sig till med smärtan i kroppen…och i själen!

Om jag som en ung flicka fick lära mig att män är härskande och att ”manlighet/maskulinitet” är att gå på, ta för sig och kräva sin rätt – hur har det format min syn på män idag? En kropp – din kropp som ett stycke kött som ett odjur förlustade sig på…(jag förmår mig knappt att skriva vidare, men ilska och beslutsamhet får mig att fortsätta – varje dag!)

Om jag som en ung pojke såg min mamma kränkas av ett ”manligt” monster i hemmet – vad gjorde det med min syn på mig själv? Då du inte kunde skydda din egen mamma? Eller händer som tog på din kropp och därmed invaderade din heliga sfär?

Vi dras tyvärr alltför ofta in i gravitationen av det som är bekant, och en liten, liten del av oss hoppas på pånyttfödelse: ”om den här mannen/kvinnan som jag träffar/är tillsammans med, förändras genom min kärlek, omtanke och/eller sexualitet, så finns kanske möjligheten att det trasiga och förvanskade inom mig kan transformeras…? Om jag bara tämjer monstret med mitt lugn…”

Det kan låta galet det jag skriver, men verkligheten är att det är så det ser ut för många människor. Läkning kan ta sin början när vi verkligen ser och blir medvetna om vad som sker. Ingen ska behöva bära skammen i den tysta ensamheten. Vi behöver kärleken i sin rena form.

”Att ha barn tillsammans med en narcissist” – del 1 – webinar torsdagen den 9 augusti klocka 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach