Kärleken gör inte ont! Om du såras, förnedras, lever med kronisk oro och otrygghet, kämpar för att bli sedd, lyssnad till, respekterad för den du är och vad du känner, ständigt möts av gap och skrik, härskartystnad, utpekas som otillräcklig – är det inte kärlek. Kärleken gör aldrig ont! Du må känna dig fullständigt absorberad av mannen eller kvinnan. Förälskad upp över öronen. Fysiskt attraherad på ett sätt som du aldrig varit i närheten av. Inget av det där har någon bärkraft så länge du inte får omtanke och respekt.
Du älskar inte den som ger dig emotionella örfilar! Eller fysiska! Det är din hjärna och dess upprepade, inte sällan tvångsmässiga tankar som håller dig gisslan.
Elektriskt gnistrande passion är inte per automatik det som gör dig hel. Vem har inte lurats av de egna impulserna och drifterna och sätter likhetstecken – kärlek?
Alla dessa varningsskyltar som vi ignorerat i förhoppningens namn! Förhoppningen om att partnern ska förändras och börja respektera dig för den du är. Någon säger: ”Men jag vill inte döma! Han/hon har haft en fruktansvärd uppväxt.” Hindra dig själv från att vara en hjälpande självutplånare.
Du är inte någons livboj! Låt aldrig en skev bild av kärleken få tillåta partnerns beteende att bli blyklumpen som drar ned din lycka i djupet.
Kärleken serverar inte överflöd av vackra ord och samtidigt brist på handling. Kärleken säger inte: ”Jag har så mycket annat att stå i just nu och mitt bagage…Du är fantastiskt fin men…”
Kärleken försöker inte förföra genom att med skrämmande ord viska i ditt öra: ”Tänk om du inte får uppleva den här attraktionen igen! Du är rädd för att leva ensam, så håll fast vid det här! Du har lagt så mycket tid och energi på honom/henne så kämpa lite till.”
När du somnar på kvällen och vaknar på morgonen med trygghet i kroppen (och attraktion) är det kärlek. Kärleken är noga med detaljerna och begär aldrig någonsin att du kränker din integritet. Den vill ge dig det bästa utav livet och att du hittar styrkan till att skydda dig mot sådant som är under din värdighet.
Kärleken är ett verb och den vill att du börjar med dig själv!
Michael Larsen – relationscoach
I ett sådant ekorrhjul var jag. Jag ville inte därifrån. Jag älskade honom. Dog lite inombords varje dag men hoppades på att en dag bli sedd och älskad. Blev själv en mindre attraktiv person av det där. Försökte vara en bra partner men elaka kommentarer och tomhet och tystnad gjorde mig tokig. Och jag tillät det. Nu lever jag själv, vill inte släppa in och undrar ens om det finns någon som vill lära känna just mig. För de allra flesta är en renovering eller ny bil så mycket viktigare än att vårda kärleken.
Jag blir inte sårad i den form som beskrivs i texten utan snarare att jag inte får tillräckligt med kärlek. Jag saknar leveransen av kärlek. Han har aldrig sagt att han älskar mig, snål med kommentarer och att visa uppskattning, Vi har pratat om det flera gånger och han erkänner och ska bli bättre på det. Jag vet ju att det finns där inom honom, jag har sett och upplevt det när han uppvaktade mig, men nu är det som att han blivit bekväm, tagit mig för given och inte hinner med mig. Han tycker att jag har ett bekräftelsebehov medan jag tycker han är snål och rädd för att visa vad han vill och tycker. Vi lever som särbo men vill flytta ihop. Men vill jag det nu längre?
Han har de där egenskaper jag behöver i ett förhållande men saknar saker som gör det hela komplett. Saknar är inte rätt ord då jag vet att det finns där inom honom. Men som han visar alltför sällan, som gör att jag tröttnar och tvivlar på om jag vill fortsätta vara ett vi.
Hur ska jag få honom att förstå vad jag behöver och hur ska jag förmedla det? För jag behöver mer än vad han kan ge!
Du kan nog inte ändra på honom. Du har berättat vad du saknar, och han kan inte leverera det… Då ska du nog fundera över om du på riktigt vill fortsätta. Kommer du att bli lycklig med honom??
Hej Niliol! Jag har det ungefär som du. Har också ett särboförhållande där uppskattande ord är ganska sällsynta. Jag får fråga honom om han Älskar mig eller tycker att jag är fin….och så ska det ju inte vara. Jag blir ledsen och besviken så många gånger och känner att mycket är på hans villkor. Om jag gnäller om ngt enligt honom skriver han att han inte orkar höra gnäll och ger mig alternativ att slutar jag inte gnälla så lämnar han mig. Jag vet inte om jag bara är tillsammans med honom för att slippa vara ensam. Men som en vän till mig sa: Det finns många därute som kan hålla om och finnas för dig. Känns iaf ledsamt….
Kram till dig!
Lämnade en man efter 10 år med rädsla, men så skönt när jag blev fri!
För två år sedan lämnade jag också en väninna som bara dåg fel i mig och var nedlåtande mot mig. Den relationen var jobbigare att släppa (har nog inte gjort det helt ännu) , för hon SA sig vara min vän!
Men om det var ett bra förhållande i mycket? Och jag själv ser även min del i att vi inte nådde fram till varann? Jag körde också med tystnad och andra taskiga metoder. Ofta helt verkningslöst…
Gav inte honom någon chans att ”bättra” sig. Att förstå mig. Och vårt förhållande.
Det är lätt att säga till andra bad de ska göra, men svårt att se och göra nåt själv. Jag lämnade efter 12 års äktenskap, jag blev inte sedd, hjälpt elr älskad. Vi har en snart vuxen son ihop. Han gör samma sak mot honom, känslomässigt iaf. Sonen bor med mitt ex, men sonen talar bara med mig. Han får mat o husrum och blir ofta inte sedd av sin far, känslomässigt .
För mig är det inte bara kärleken som gör ont.
Vet o känner jag var inte önskvärd.
Känns som luft och att jag inte existerar för någon.
Aldrig haft vänner.
Jag passar inte in nånstans.
Blev ledsen förr av detta då jag kände mig ensam och övergiven.
Visst känns det idag men orkar inte tänka på det på det viset.
Jag har mina älskade barn o barnbarn, men får känslan när barnen blir stora o lämnar boet för att leva sina liv.
Frågan man ställer sig ofta. Vad är syftet/mening för mig i detta liv.