En man kommer hem från sitt jobb och byter om till arbetskläder för att renovera på familjens hus. Han brinner av iver att få projektet färdigställt till sin älskade frus födelsedag. Han är trygg, omtänksam och håller familjen nära sitt hjärta.
En kvinna är efter tio år fortfarande upp över öronen förälskad i sin man. Senast i förrgår, under den romantiska middagen sa han till henne hur förundrad han var över deras starka band. De älskade senare passionerat!
Fyra dagar senare möts dessa två för varandra främmande personer på en psykiatrisk vårdavdelning. Ingen av dem har tidigare lidit av psykisk ohälsa. Men nu gör de! Båda deras världar rasade samman i grunden när det blinkade till i respektive partners mobil. De gick från ett normalt hälsotillstånd till fullständigt emotionellt haveri på bara några minuter.
När våra kroppar och psyken är avslappnade. När vi känner oss älskade och älskar, badar våra hjärnor bokstavligen i ett fantastiskt hormonrus. När ”proppen” dras ut och vi blixtsnabbt töms på dessa ämnen, blir det för mycket för vår psyken. Vi tvingas att på ett litet ögonblick ta in någonting som tidigare under dagen var fullständigt otänkbart.
Om vi sedan utsätts för liknande emotionella övergrepp igen och igen… går tillbaka till en relation där destruktiva handlingar fortgår, hamnar vi i ett självskadebeteende som kan vara livshotande. Det är fler själar än du kan ana som faller därför att vi människor till naturen är hoppfulla. Vi hoppas på det bättre i varandra!
Kvinnan går tillbaka till mannen som hon fortfarande älskar, och han lovar dyrt och heligt att den andra kvinnan är ett avslutat kapitel. ”Det är du och jag mot världen!” Säger han. Tre veckor senare är kvinnan nedbruten!
Här skulle många av oss kunna säga: ”men bryt med den idioten! Hon förtjänar bättre! Man är alltid två om ett förhållande. Man måste leva med självrespekt.”
Logiskt sätt är dessa uttalanden kanske riktiga, men ett känslosystem som är utsatt för hård belastning i kombination med emotionellt finstämda personligheter, är sårbart. Vi är egentligen alla sårbara! Vi vet dock alla inte var vår känslomässiga brytpunkt ligger. Vissa har turen att inte ha behövt hamna vid de sista emotionella utposterna.
Tänk på vilka råd du ger till andra, vi vet inte vilka platser de befinner sig på. Var varsamma mot varandra!
Så bryter du dina destruktiva beteenden – webinar den 6/9 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Känner igen mig mycket och jag känner igen kommentarerna och de fortsätter i ungefär samma anda även efter att han lämnade mig dvs. ”han är den som förlorar”, ”du kommer hitta någon mycket bättre”, ”han var egentligen väldigt egoistisk och självupptagen och besserwisser tyckte vi redan från början det är du som lyft er båda” …. osv.
Jag är inte otacksam mot de som försöker stötta. Jag förstår att man säger det av omtanke, för att ge mig kraft, för att man inte vill att jag ska spendera tid och energi och vara ledsen för att han gick utan jag ska förstå att jag har det betydligt bättre utan honom för det hade bara kunnat bli en destruktiv relation och för att man faktiskt också tycker så.
Det är bara det att man kan veta att det är så men känslomässigt har man inte landat där.
Vi satt i väntrummet härom veckan hos läkaren och lekte med vårt barn i väntan på att få komma in och för en timme där så var vi familj. Vi satt och lekte tillsammans och just då kändes separationen helt overklig, såret öppnas på nytt och jag fick uppbåda all energi för att le och krama om dottern innan hon gick iväg med sin pappa och sen när jag kommit hem så rasade jag och så grät jag resten av dagen och inga råd, tips eller logiska argument hjälpte.
Dina texter ger mig alltid värdefulla reflektioner!
Idag känner jag igen mig i det där med att jag hyste så mycket hoppfullhet under så lång tid.
Blev också gradvis fruktansvärt utmattad och mer och mer ledsen.
En gängse uppfattning kan ju vara den att man som du säger ” Är två om ett förhållande”
Sådana tankar eller uttalanden gjorde mig ledsen efter skilsmässan.
En terapeut sade till mig att förvisso kan man säga så…Men om man tänker sig ett streck på en mittlinje, så kan de båda parterna befinna sig väldigt olika långt ifrån ”mitten” .
Ingen kan ju göra allt rätt i alla situationer förstås, men tänker att det är som du beskrivit tidigare på olika sätt. Vi kan ha olika grad av trygghet, omtänksamhet, känsla för familjen och vilja till reflektion med mera.
Till Anneli önskar jag omtanke och ny styrka!
Jag tänkte att det bara fanns en väg och det är rakt igenom sorgen, att den måste genomlevas och att det måste få finnas utrymme för att få vara ledsen.
Jag kände inte att det fanns några genvägar utifrån logiska argument. Däremot tror jag det finns många goda strategier som underlättar!
Tack för omtanken Jojjo.
Jag tror också att rakt igenom sorgen är den enda vägen som leder till ett riktigt paradigmskifte i sig själv så att jag blir stark på riktigt och inte att det bara är en fasad av att jag är ok.
Tankarna om linjen och att vara olika långt ifrån mitten är en bra idé att hålla i åtanke känner jag. Den förklarar en hel del.
Önskar dig också allt det bästa.