Tänkte först: vilket tråkigt ämne att ta upp – TRÅKIGT. Kom snart fram till att vi lever i en tid där många gör allt för att komma undan känslan av tomhet genom att vara ständigt på gång.
Är vi dåliga föräldrar om våra barn har det tråkigt? Är det inte vår uppgift att se till att barnen är stimulerade, att det ligger glädje, lärande och lättsamhet i luften? Jo, delvis men även att lära dem konsten att kunna ha det tråkigt i stunder utan att spricka av frustration. Livet är inte en konstant Bamseklubb.
HUR HANDSKAS VI MED VÅRA EGNA KÄNSLOR NÄR VI HAR TRÅKIGT? Hur distraherar vi oss själva?
Jag har varit nästan neurotiskt orolig för att mina döttrar skulle ha tråkigt. Det har släppt en hel del nu eftersom sextonåriga tjejer är väldigt självgående. När jag ser närmare på det undrar jag om det inte var otillräckligheten som förälder jag var rädd för. Känslan av att mina döttrar inte skulle ha det bra hos Pappa drev mig till ständiga aktiviteter.
DET ÄR JU LÄTT ATT FÅR INTRYCKET ATT ALLA ANDRA HAR DET SÅ HIMLA ROLIGT HELA TIDEN. Facebook och Instagram ger i alla fall det intrycket.
Att ha tråkigt och emellanåt känna sig tom på insidan är en del av att vara människa. Jakten på att ständigt vara aktiv och ha roligt skapar en inre stress som inte är bra för oss.
Vad gör du när du själv eller dina barn har tråkigt?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar