Detta är EN av anledningarna till varför det förekommer otrohet!
Jag hör en del människor (även sådana som arbetar med relationer och beteenden) säga att ”man alltid är två om en otrohet. Om förhållandet mådde bra så skulle den ena parten inte gå över gränsen.” Jag delar inte den uppfattningen! Det finns personer som trots att de får bekräftelse, kärlek och intimitet av partnern, söker sig utåt för att få egots påfyllning.
Det finns de som inte känner igen sig i en kärleksfull och stabil (inte nödvändigtvis detsamma som tråkig) miljö, och därför ser till att på ett omedvetet plan, skapa det som de uppfattar som ”liv och rörelse” (ett annat ord för drama). Otrohet kan vara en av dessa strategier!
Tidigt i livet vande sig en del människor att det mesta är oförutsägbart, att det inte går att lita på andra mot bakgrund av de egna föräldrarnas inre kaos, och därför söker de sig i vuxen ålder tillbaka till det välbekanta, även om det innebär destruktivitet. Genom upprepning tror vi att vi kan reparera.
En kvinna berättar: ”min man sneglar ständigt åt betydligt yngre kvinnor och det är så fruktansvärt sårande.” Det värsta är den totala förnekelsen och att han anklagar mig för att vara svartsjuk!”
Det är en stor konst att lita på sin egen förmåga att se och känna, och inte låta sig föras bakom ljuset av uttalanden som har till syfte att försvaga vår tillit till oss själva. Likt illusionister försöker mannen eller kvinnan som ständigt är kontaktsökande med andra utanför tvåsamheten, att få dig att uppleva det som om det inte händer, och om sanningen exponeras i fullt ljus, göra så att felet är hos dig. ”Du gav mig inte det som jag behövde! Du bekräftade mig aldrig och därför blev det så här!”
Det finns de som får kickar av att ständigt gå utanför gränserna (och då menar jag inte på sättet som är utvecklande), som faktiskt njuter av sina hemligheter eftersom det ger dem adrenalinpåslag. Andra, likt mannen som söker kontakt med yngre kvinnor i exemplet ovan, försöker dricka ur ungdomens kalk som vapen mot att behöva se sig själva bli äldre: ”om någon betydligt yngre än jag ser och ler mot mig, så är jag fortfarande attraktiv.”
Psyket har en fenomenal förmåga att lägga ut dimridåer för att inte behöva kännas vid det som faktisk är. Och ett av dessa ÄR, kan vara att livet känns tomt, rutinmässigt, ”jag lever egentligen inte det liv som jag vill leva”, och en otrohet blir till ångestmedicin mot den djupa känslan av meningslöshet.
Vi föds två gånger! Först den fysiska förlossningen och den andra; uppvaknandet där vi verkligen förstår hur våra egna beteenden skapar verkligheter. Hur mitt eget agerande har en djupgående inverkan på andra människor och riktningen på det egna livet. I samma ögonblick som vi har öppnat ögonen har ursäkterna tagit slut.
Förälskelse och bekräftelseberoende – webinar ikväll den 8/11 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Behöver du prata med någon? Kontakta mig för en telefonkonsultation.
Michael Larsen – relationscoach
Träffar en man sedan drygt 1 år tillbaka. Han har sagt saker som att ”dejta” är ett för starkt ord trots att vi träffas som man gör när man dejtar, att jag har inte rätt att ställa krav för vi är inte tillsammans. Han sitter med telefonen och skriver med ”tjejkompisar” som han har dejtat (det ordet använder han då) eller bara massa tjejer och killar som han träffat i olika sammanhang, antar jag för det framkommer inte heller, istället för att ge mig tid när vi träffas, om jag säger nåt om det så har jag för mycket uppmärksamhetsbehov. Han säger sällan att jag är fin, men han kommenterar tjejer och skådespelerskor på TV och till och med någon kompis till mig och om jag säger att jag tycker det är konstigt är jag svartsjuk. När man inte själv får någon bekräftelse då är det ganska störande att han ger det till andra. Sen ska jag fatta att ”saker har ändrat sig” som när jag försöker bryta och jag ska förstå att han tycker om mig fast han inte sagt att han ändrat sig om saker som att vi dejtar. Om vi gör saker tillsammans taggar han aldrig mig men om han gjort med andra så taggar han, då säger han att det är viktigare för mig att hela världen ser istället för att jag vet vad han känner. Han träffar mina vänner men jag träffar inte hans, han är runt 40 och jag lite äldre och han går på 25-årsfester med tjejer och enbart tjejer, han går ut med tjejer och jag får inte följa med.
Känns som jag bara gör fel och är svartsjuk, och att jag har behov av uppmärksamhet. Jag vill bara bli respekterad och omtyckt och det känner jag mig inte men när jag vill bryta då säger han att han tycker om mig. Gillar inte hur jag blir, vill ju bara få må bra.
Är också trött på att höra att man måste tycka om sig själv för att kunna älska någon annan. Jag har inget dåligt självförtroende men till slut tappar man ju tron på om man duger, men mitt fel är att jag inte släpper och går vidare….
Eva, den där mannen bara leker med dig ju. Släpp honom och se till att bli ta tag i ditt eget liv. Du vill bara få må bra skriver du. Det kommer du att göra den dagen du inte vänder blicken mot honom. Du är värd så mycket mer.
Eva, det skulle lika gärna ha kunnat vara mitt ex du beskriver. Han var exakt likadan. Det tog drygt 4år av destruktiv och nedbrytande tid i relationen innan jag lyckades finna kraften att frigöra mig. Han var otrogen 2ggr och hör och häpna, men båda gångerna var det MITT fel att han varit det. Det tog tid att hitta mig själv efter att jag brutit mig fri, men det var mödan värt och idag mår jag så mycket bättre. Även om det känns tufft så måste du försöka komma loss innan det går för långt. Den där mannen är inte värd dig och du förtjänar så mycket bättre. All lycka till dig! Styrkekram
Jag tror som du säger att detta är en av anledningarna som finns.
Bra text och bra reflektioner.
Jag vet att jag tänkt och bearbetat många gånger varför jag själv var otrogen då en gång i tiden och jag har ju också funderat över varför min sambo var otrogen mot mig. I hans fall kan jag ju bara gå på hans ord, hans handlingar, mina spekulationer, andras teorier, psykologens ord osv. så jag har ju inget svar.
Men när det gäller mig själv så var inte den anledningen du skriver det som gjorde att jag var det. Jag hade inget bekräftelsebehov (sanning med en modifikation för bekräftelsebehov har vi alla), tyckte inte det var spännande osv. Jag var i en relation som jag hade inlett utifrån att jag identifierade mig mycket med mitt jobb. Vi var båda i filmbranschen och då drogs jag till en person som hade en massa fina egenskaper och var en jättefin person men det var egentligen främst att vi hade samma filmintresse som förde oss samman och som gjorde att vi drev företag ihop och jobbade ihop. Jag reflekterade inte över att vår relation baserades på att vi var kompanjoner i första hand.
Men så kommer man till en ålder då man funderar över barn, familj, värderingar, vad man vill, vad man identifierar sig med osv. och i den situationen så insåg jag att den personen jag levde med var en fin människa som var en fantastisk arbetspartner men som partner i vår relation så fanns det inte det jag behövde i form av en person jag kunde utvecklas med men jag var samtidigt för omogen för att veta hur jag skulle ta upp det. Omogenheten hos mig ledde till att jag inte avslutade den relationen på rätt sätt. det var mitt fel och mitt fel enbart och jag hade en djup kris med mig själv när jag insåg att jag kunde bete mig på det sättet. Jag trodde inte det om mig själv men faktum var ju att det var sån jag var och det var mitt ansvar att fundera på varför jag inte var bättre på att kommunicera och agera än så. Jag fick panik och tänkte vad säger det här om mig, hur jag väljer partners, vad jag har för värderingar osv.
Vi är vänner idag och kan utbyta bra kreativa idéer men jag kan se tydligt att vi hade aldrig varit bra som partners. Det gör inte otroheten rätt utan det säger mig bara att jag skulle litat på min magkänsla men vågat ta steget och avslutat innan.
Som kvinna blir man också hårt dömd om man varit otrogen. Då är man ju en slampa, ngn billig sak … Jag funderade mycket på om det var det jag var. Lika hårt blir man bedömd när ens man är otrogen mot en, då känner man det som att det var ens fel att det hände, i mitt fall tänkte jag att det kanske var karma så att jag fick igen för det jag en gång gjort, att jag förtjänat det.
Eva – är det rätt man för Dig som inte står för att han är med dig?
Det är ett högt pris Du betalar för att få skärvor av honom som inte bejakar varken Dig eller Erat förhållande.
Du har försökt lämna honom, varför står Du inte fast i det beslutet?
Kommer han Någonsin att ge Dig det Du behöver och vill ha ??
Emelienne – förmodligen inte för när jag säger att han inte står för det då säger han att han visar de som är viktiga, de vet att jag existerar, men han taggar andra han gör saker med och då tycker jag det är konstigt att det är viktigare att visa men om jag vill det så är det inte så viktigt och helt plötsligt tycker jag det är viktigare än att han visar mig, men så är det ju inte. Men eftersom han inte visar mig så blir jag ju såklart osäker. Jag ska känna och se vad han gör, han ska inte behöva säga det, och jag ska fråga, och jag ska känna att han tycker om mig trots att han säger saker som att vi inte dejtar men är mer än vänner osv. Till slut är jag helt uppsnurrad i tankar om att allt behöver inte vara på mitt vis och jag kanske inte ser det han gör osv och så lägger jag skulden på mig själv.
När vi gör saker tillsammans har vi det väldigt mysigt men så fort jag åker därifrån eller han åker från mig så lämnar det mig med en olustkänsla som jag avskyr. Då försöker jag avsluta men då kommer de små kornen och så tar jag dem.
Jag vet innerst inne att jag måste bryta för den glada personen jag var för ett tag sedan har försvunnit.
Hej Eva, har varit i din situation. Är vanligtvis en stabil och positiv person, men relationen påverkade mig väldigt mkt, har aldrig gråtit så mkt som under denna period. Samtidigt som det var underbart när vi träffats, så blev det en avgrund sedan med tystnaden, och ovissheten om när och om vi ses igen. Så kan man ju inte ha det!Var nog i en sorgeprocess från alldeles i början av relationen. För innerst inne förstår man ju att det här är inte det jag vill ha. Jag valde smulor för jag stod inte ut med tanken på att inte alls träffa honom. För två månader ville han ha en paus, har inte hörts sen dess. Var väldigt nere i ett par veckor, men har nu repat mig oväntat bra redan. Jag är så tacksam att han bröt, för det var det jag brottades med, att avsluta en relation med en person som jag inget hellre vill än att vara tillsammans med. Otroligt svårt. Önskar dig lycka till. Slutligen vill jag tipsa dig om poeten r.h.sin och hans sida på instagram, som hjälpt mig otroligt mkt.
Hej Maggie – Efter att läst inlägg här och verkligen inte varit nöjd med att efter 1 år känna som att jag bara existerar när han vill och inte inför hans vänner eller ”offentligt” när vi gör saker så tog jag steget och avslutade. Jag är en glad och positiv och rolig person när jag är jag och där vill jag vara. Har tre barn och barnbarn och massa bra vänner så varför jag ska hänga upp mig på en man som bara vill ha mig när det passar honom. Jag gillar dessutom att träna och dansa vilket jag också åsidosatt för honom och då har han nypt mig i sidan och sagt ”vad är det här för nåt, och då väger jag 50 kg och är 160 cm lång vilket inte är speciellt stort men burit tre barn och snart 50 år och kan inte se ut som 25, och dessutom är han ganska stor men jag skulle aldrig nypa honom i sidan.
Såklart jobbigt då han först skulle skriva lite smått som att han brydde sig om mig, från att sen inte höra av sig alls. Har gått bara några dagar men så skit som jag mått när vi inte träffats och ibland även när vi träffats då han måste prata om andra tjejer hur de ser ut och hur bra de är när jag knappt får cred för nåt jag gör och att han inte står för att vi träffas och åkt till andra och lagat middag och tittat på film, sovit över hos andra kvinnor och festat.
Nu är det gjort och jag har tagit tillbaka makten och ska nu stå fast vid detta och se till att neutralisera denna relation. Han är ju såklart inte rätt för mig, han utnyttjar mig för att han inte hittat den rätta och när han gör det så kommer han ju ändå gå, jag är bra att ha för jag är ”på” saker han vill göra när han känner sig ensam.
Haft någon riktig lipdag men idag så känner jag att jag gjort rätt. Tog tag i livet direkt, åkte och dansade och nu dags för träning. Känner mig nöjd, vill inte känna mig utnyttjad mer. Klapp på axeln till mig själv!