Det finns en gammal berättelse som jag tycker om, eftersom den illustrerar ansvaret vi har för våra handlingar och att vi aldrig kan förändra en annan människa. Människor är som de är, vilket tog mig lång tid att lära och kostade många besvikelser.
Det sitter en padda vid en strandkant och vilar sig i solen. Snart kommer en skorpion fram till paddan och de börjar konversera. Efter en liten stund frågar skorpionen: ”Du som är en bra simmare, kan du inte ta mig på din rygg över vattnet till andra sida stranden?” Paddan svarar: ”Självklart inte! Du är en skorpion och kommer bara att sticka mig med din gadd. Det kommer inte på tal!”
”Du som är en klok padda förstår väl att jag aldrig skulle sticka dig? Vi skulle ju drunkna båda två. Så dum är jag inte”, svarar skorpionen. Paddan tänker efter en liten stund: ”Ok! Du har rätt! Hoppa upp!”
Skorpionen kliver upp på paddans rygg, som nu börjar simma över sjön. Plötsligt mitt ute på vattnet, känner paddan ett smärtsamt sting i ryggen och ropar till: ”Vad gör du? Hur kunde du sticka mig med din giftiga gadd? Nu kommer vi ju båda att dö!” Då svarar skorpionen: ”Vad trodde du? Jag är ju en skorpion!”
Min tanke till dig: vilket är priset du betalar för din tro att du kan förändra en annan människa?
When you dance with the devil, the devil doesn´t change. He changes you.
Märkligt hur dina ord alltid träffar mig i rätt tid. Nu drygt tre månader efter uppbrottet tänker jag fortfarande mycket på mitt ex och allt som hänt mellan oss. Vi hade trots allt så bra och kul ihop tills jag började ana att allt inte stod riktigt rätt till. Det fanns inga tankar hos mig att förändra honom, för då visste jag inte ens vad som kunde förändras. Men insett så här i efterhand att han förmodligen är sexmissbrukare och jag skulle så gärna vilja säga till honom att söka hjälp och komma tillbaka som en hel människa. Men hur skulle det gå till?
Priset jag betalat i 27 år och betalar än i dag, är att leva med en alkoholist. Förhoppningsvis slipper jag det snart.
Det finns människor som är ihop med svartsjuka, kontrollerande, maktövande, onda, sexmissbrukare, alkoholister…
Priset de får betala för tron att de kan förändra en annan människa är högt, alltför högt.
Jag är ihop med en go och kärleksfull man där jag inte försöker förändra hans personlighet eller sätt. Men jag har ett hopp och önskan att det som inte längre funkar i vårt förhållande ska med hjälp komma igång.
Utan det så är det svårt att hålla liv i det här, känslorna kommer att försvinna.
Och visst kan jag känna att jag kanske bara drar ut på tiden på det som ev väntar i framtiden, separation.
Det fina som fanns, det som jag saknar så mkt kommer kanske aldrig att bli som förut, inte ens i närheten, kanske inte ens existera.
Men nu har han insett allvaret i det här och sökt hjälp så får vi se vad som händer.
Så mitt pris att få till en förändring är tid och tålamod. Och tid har jag. Livet tar nog inte slut imorgon.
Men jag tänker inte vänta i all evighet. Det är livet för kort för.
Tack för dina fina texter, Michael.
Klokt och tänkvärt!
Önskar dig och alla andra en fin helg.
Jag håller ALLA tummar för ER TVÅ Josefina!!! ❤️❤️❤️
Tack fina Petra! ❤️
Ett första steg är väl att acceptera att man behöver hjälp ibland.
Skönt att läsa att han kommit så långt.
Finns det liv finns det hopp. Kommer allt gå bra skall du se.
Tack för dina uppmuntrande ord Peter. 🙂
Jag har varit en padda. Gett honom nya chanser, byggt upp nytt förtroende, inte litat på mina egna tankar, om och om igen. Struntat i vad som är bäst för mig. Helt galet. Vill inte vara varken padda eller skorpion. 🙂 Jag är bra som jag är. Trevlig helg på er alla!!
Klokt sagt Maja:-)
Har också levt i tron om att saker & ting skulle bli bättre nu när vi ska ha barn. Verkligen lärt mig att handlingar räknas mer än ord. Istället väljer han att lämna mig. Man tror att en sån här gåva ska vilja ge styrka och en mening med ens liv. För mig gör det de iallafall. Så naivt av mig o tro att han skulle förändra sig. Fast o andra sidan så ser jag förändringar som det ända permanenta här i livet. Hur vanligt är det att en person gör en helomvändning o förändrar sitt liv totalt? Menar den du är den är du ju… det måste vara väldans svårt 😮 ?
Det var vid en passande tidpunkt det här inlägget dök upp. Har varit tillsammans med en kvinna i 10 månader. Jag hade inte bråttom, men det hade hon. Hon talade tidigt om att flytta ihop. Jag gjorde slut, för jag kände att något var fel, och jag kunde inte ge henne ett löfte om tvåsamhet till livets slut. Men hon jagade mig och bevekade mig, och vi blev ihop igen. Vi har haft mycket kul, och jag älskar henne. Men förhållandet gör så ont. Hon är väldigt kontrollerande och återhållen, medan jag har starka känslor. Jag vet att en man ska kontrollera sina impulser, men när jag känner stark kärlek vill jag uttrycka den, och jag har t.ex. skrivit ett passionerat meddelande till henne, efter en underbar dag och natt tillsammans. Då drar hon sig genast undan och vill ha kontroll igen. Lugna ner mig. Då har det hänt att jag tappat kontrollen och blivit känslosam, och vi har pratat om hur vi fungerar. Hon backar inte ur relationen. Tvärtom, hon är ivrig att planera semester tillsammans och talar redan om resor nästa vinter. Men hon backar ständigt känslomässigt och jag når henne inte. Jag har arbetat med mig själv hela vintern och lärt mig att inte skapa dramatik. Men nu är det hon kvar. Och hon kommer inte att ändra sig, lika lite som skorpionen. Ska en man inte kunna uttrycka passion i en fast relation utan att bli behandlad med kyla? Några impulser måste man väl få släppa fram när relationen är etablerad? Så nu sitter jag där och älskar henne, men förstår att jag måste avsluta det här. Jag har sagt att hon gör så ont, och hon säger att hon blir ledsen att höra det, och att relationen inte gör ont för henne. Nu var hon här igår, och hon kommer igen ikväll, efter dagens aktiviteter. Och när hon är nära mig älskar jag henne, men när hon är borta har jag ont. Jag har lovat mig själv att inte snava och bli känslosam igen, för en man ska vara stabil. Och jag har sett att det inte leder någonstans, heller. Och jag går här och håller masken, och älskar henne, men funderar över när jag ska göra slut. Före påsk, före påsklunch, innan vi hinner beställa flygresan för sommaren… Jag försöker fokusera på mitt välmående och mitt liv, men har svårt att hålla smärtan borta. Men hon kommer ju inte att ändra sig…
Förstår att det gör ont.
Ni är väldigt olika.
Det är jobbigt att den andra drar sig undan känslomässigt och vill ha kontroll. Till slut dämpar man sig och lever inte det liv som man vill. Man vill visa allt man känner och få känna att det är ok att göra det, att den andra uppskattar det.
Skulle jag vara singel så skulle jag direkt fastna för en man som du för det som du beskriver är precis vad man vill ha av en man, men svårt att hitta.
En man med mkt känslor, som vågar uttrycka dom, är passionerad… låter som en prins. 😉
Lycka till med dina beslut!
Hoppas att du kommer fram till något som känns bra för dig själv.
Kram
En till som skriver 🙂
Visst är det ett härligt sätt att beskriva sina känslor.
Lite trist att då inte få något gensvar. Jag vet eftersom jag levt i en bubbla och hanterat kärleken jag fick på ungefär samma sätt.
Så vad gör man ?
Jag kom upp ur djupet och är nu återigen åt det kärleksfulla, emotíonella och romantiska hållet.
På svenska. Fan så mycket trevligare och roligare.
Låt ditt hjärta bestämma vägen.
Tack för dina ord, Peter! Jag såg inte ditt svar förrän nu, för jag tittade bara längst ner.
Glad för din skull, att du hittat det romantiska igen. Gick du till en annan relation? Hittade du någon som besvarade din kärlek mer uttrycksfullt?
Jag ska försöka låta mitt hjärta bestämma vägen. Vet vad det säger till mig. Men det gör också ont, när det säger att det inte kommer att fungera med någon man faktiskt tycker mycket om…
Så glad för ditt svar, Josefina! Kände mig ensam med mitt grubblande. Dina ord ger tröst. Tack!
Jag tror det är som du säger att det finns många kvinnor därute som vill möta en man i en passionerad men sund relation. Men det gör så oändligt ont att stöta bort den här fina kvinnan, som ändå älskar mig på sitt sätt och som jag på många sätt älskar.
Hon vill inte att jag tänker för mig själv och ställer henne inför fullbordat faktum, har hon sagt förut. Så jag kanske borde prata om hur jag känner, helt enkelt, och att jag inte ser hur det kan fungera? Ett annat alternativ är att försöka att bryta totalt, utan att ens ses. Så jag inte faller tillbaka igen, som förra gången. För det märkliga är att när jag gjorde slut i höstas, öga mot öga, så började hon skriva så fina kärleksmeddelanden till mig att jag blev djupt rörd. Men när jag gick tillbaka blev kommunikationen kontrollerad igen. Ser ett mönster här som jag hoppades skulle ändras, och att hon skulle börja ge även när jag ger, men orkar inte vänta på en förändring som nog aldrig kommer. Tack igen för fina ord!
Det är nog bra om du kan prata med henne om hur du känner. Det är nog det bästa för er båda.
Förstår oxå att du ser ett mönster i hennes beteende och det kan nog vara så som du skriver att det inte kommer att förändras.
Att det blev förändring när du gjorde slut grundar sig nog i hennes rädsla att förlora dig för alltid och då kan hon ge dig det som du behöver, man anstränger sig för den andras skull.
Men om inte det är ett naturligt beteende för henne så är det nog svårt att hålla i det, hur mkt man än vill. Lätt att hon faller tillbaka i sitt kontrollerande sätt. Det är nog svårt att ändra sitt sätt, förmodligen behöver man hjälp med det.
Det där att man anstränger sig för den andra känner jag igen i mitt förhållande fast inte inom samma område. Och det är aldrig bra om någon behöver anstränga sig, det ska vara naturligt.
Kan oxå känna som du, ska jag orka vänta på en förändring som kanske aldrig kommer???
Jag ska njuta av våren och se vad som händer.
Fina vårdagar till dig ☀️
Tack, Josefina, för dina ord och intryck. Har varit upptagen under kvällen. Kanske skriver nåt imorgon…
Hej igen! Tror att din analys är korrekt, av mig och henne. Ska fundera på att prata om hur jag känner, när och hur.
Svårt att ändra sig själv, som du skriver. Jag har haft en del hjälp, både av saker jag läst och lyssnat på, och av tidigare terapi. Lite har jag ändrats, men mitt behov av gensvar och passion kan jag nog inte ta bort. Man behöver hitta någon som naturligt ger det man behöver, och som man naturligt ger det den personen behöver, förstås.
Jag tror du gör helt rätt i att njuta av våren och se vad som händer. Något jag märkt är att det är bättre om man kan se det som händer för vad det är. När man reagerar instinktivt och känslomässigt blir man lätt upprörd och gör ogenomtänkta saker. Och man vet inte varför man fattar de beslut man fattar. Eller om de är rätt.
Men om man kan observera hur man fungerar med sin partner, och vad det är han/hon faktiskt ger mig, och hur det får mig att må, då kan jag så småningom fatta ett beslut som baserar sig på vad som faktiskt sker i förhållandet, och förstå om det finns någon chans att det nånsin ändras. Då kan jag välja att stanna eller gå, och veta varför jag gör det. Och kanske risken är mindre att trilla dit igen om man redan sett att inget kommer att ändras och att man inte kommer att bli lycklig.
Så lycka till, du också, med att njuta av våren och se om det han ger dig är vad du är värd. Jag ska försöka göra detsamma.
Jag vill gärna ha en tjejkompis att prata om sånt här med, så gå gärna till min webbplats om du vill snacka framåt våren, om hur det känns och hur det går. Även anonymt. Sköt om dig!
Hej igen!
Exakt så skulle jag oxå kunna uttrycka mig: ”Mitt behov av gensvar och passion kan jag nog inte ta bort. Man behöver hitta någon som naturligt ger det man behöver, och som man naturligt ger det den personen behöver, förstås.”
Jag har observerat mkt hur vi fungerar tillsammans och vad han ger mig. Jag upplever vår relation mer o mer på kompisnivå. Passionen saknas totalt. Han ger mig mkt kärlek o omtanke men jag vill ha så mkt mer.
Jag vill visa alla mina känslor, vara spontan, visa min lust, hitta på överraskningar… men allt det där har jag kvävt för att han inte ska känna sig obekväm. Jag känner verkligen hur jag dämpar mig i mitt sätt att vara. Det mår jag inte bra av. Känner en sorg över att dom sidorna hos mig som han föll för och gillade, inte uppskattas längre.
Jag känner att jag är värd så mkt mer. Jag vill ha 100 %.
Han försöker men är rädd att inte räcka till och då låter han bara tiden gå och inte tar tag i problemen. Rädd att bli dumpad om inte problemet kan lösas.
Så vi får se vad som händer.
Vad kul att du frågade om det där att ha en tjejkompis att prata med.
Gärna!
Har själv länge tänkt att det vore kul att ha en killkompis att prata med. Just om såna här saker, livet över huvudtaget. Kul att höra hur en kille tänker. Min sambo har så svårt för känslomässigt prat. Där är vi på helt olika planeter. Han kan inte och vill inte.
Har givit som förslag förut att vi skulle läsa den här bloggen tillsammans så kunde vi diskutera och reflektera över det som skrivs och vårt liv.
Han gör det mesta för min skull men där fick jag ett NEJ.
Han resonerade med att börjar man läsa sånt här så det är då man verkligen gör slut. Men det mesta grundar sig nog i rädslan att inte kunna sätta ord på sina tankar och känslor.
Tack för dina kloka och tänkvärda ord.
Sköt om dig du oxå Mikael och hör gärna av dig. 🙂
Läser om din pojkvän och försöker förstå hur han fungerar, men det är förstås svårt utifrån en kortare beskrivning. Generellt (allt är generaliseringar som givetvis har variationer) kan man säga att män oftare vill trycka undan det som känns obehagligt på något sätt. Men det kanske du vet. Kvinnor hanterar sina problem genom att prata om dem. Män genom att hålla tyst och tänka för sig själva. Och män vill ibland inte prata om det obehagliga, för att slippa påminnas om det. Där är vi lite olika, och vi måste lära oss hantera det. Vi män måste prata med våra kvinnor, tills ni öppnar er och lättar ert hjärta. Och ni måste ibland ge oss tid att grunna. Inte pressa. Har du provat att backa lite i relationen och se om han kommer efter? Ge honom lätta, uppskattande antydningar om vad du vill ha. ”Jag skulle bli jätteglad om du nån gång gjorde det och det…” Säg aldrig ”Varför gör du aldrig så och så?” En man vill känna sig framgångsrik, och kritik tänder av honom. Uppmuntra honom. Tala om hur bra han är, när han är det. Men att du vill ha en liten grej till… Har du frågat, försiktigt och utan kritik, vad det är som gör honom besvärad när du är passionerad och överraskar?
När jag skrev det där fick jag tankar om hur jag själv skulle kunna prata. Jag har pratat en del med min dam om varför hon reagerar med att backa. Det går att resonera om, men vi kommer inte så mycket längre än att hon är så. Hon vill ha trygghet, säger hon. Hon uppskattar att vi gör roliga saker, att jag vill träffa hennes familj och resa med henne, att vi delar varandras intressen (fast mest hennes, faktiskt). Mer passionerad än så blir hon inte i sitt sätt att uttrycka sig. Men hon kan bli ganska passionerad fysiskt, och det är väl ett skäl till att vi ändå fungerar ihop…
Ja, kul! Klicka bara på mitt namn här ovanför, så kan du nå mig.
Jag håller med dig i det du skriver Mikael – sanna ord. Varma hälsningar.