Det finns inget som är så laddat och kan bli så infekterat som när det kommer till den gemensamma vårdnaden av barnen efter en skilsmässa eller separation. Vi är sårade, frustrerade, arga, ledsna, desperata, etc. De minst charmerande dragen i mänskligt beteende kan komma upp till ytan och vi förklarar och rationaliserar inför andra och oss själva varför vi agerar som vi gör.
Emellanåt ser jag pappor som i det ”godas” namn eller som i ren hämnd hålls borta från sina barn. Mammor som strategiskt eller i känslomässig desperation handlar oförsvarbart.
När dessa män kämpar och kämpar för att få kontakt, när förlupna ord kommer ut p.g.a. maktlöshet, stämplas de som aggressiva. Och visst finns det män/pappor som går över alla gränser för vad som är ok. Det är INTE dem jag skriver om i det här inlägget.
En pappa jag känner, var på väg hem med en lila påse i handen efter att ha varit och handlat några flaskor vin på systembolaget. Det var en dag mitt i veckan och han skulle ha några affärsbekanta på middag. På vägen möter han en väninna till sin f.d. och de småpratar lite. Några veckor senare får han hem en kallelse till förhandlingar gällande vårdnaden av barnen. Ett brev från en advokat som representerar barnens mamma, beskriver hur han har alkoholproblem och därför inte kan anses som lämplig förälder. Mannen tar sig för pannan och minns del lila påsen. Kanske hade hans ex goda intentioner. Kanske inte. Dante formulerade:
”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.”
Vill vi skada en annan människa, är det inte särskilt svårt. Några förhastade slutsatser, samtal med vänner och egna obearbetade känslor är några av ingredienserna. Oviljan och oförmågan att ärligt titta på våra egna motiv, gör att vi skapar bilder av andra som kläs i Sanning. Allt är ju för ”barnens skull.”
Bara för att vi tror oss veta något om en annan, är inte lika med att vi VET. Verkligheten innehåller så många nyanser.
När vi har modet att se den egna skuggan, kan vi också böra leva helt och autentiskt. Fram till dess projicerar vi ut det negativa på andra.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag är tacksam att mina tre barn var myndiga vid skilsmässan. Kan tänka mig att det måste vara mycket känslor inblandat just vid vårdnadsuppgörelser. Men i den bästa av världar önskar man ju att alla alltid skulle sätta barnens bästa i fokus. Och det är väl att barnen alltid har rätt till både sin mamma och pappa, om det inte finns synnerliga (objektiva) skäl till att någon part är mindre lämpad. Kärleken till barnen är ju något som man alltid kommer dela och ha gemensamt med sitt ex, även när kärleken till varandra har tagit slut.
Så sann din sista mening är Helena:-)